Jag trycker ned handtaget så långsamt jag kan och dörren till sovrummet glider ljudlöst upp. 

Hon ligger och sover. Mamman till mitt barn.

Mörka lockar har korvat sig på kudden. Hon svettas.

Vattenglaset är tomt. Andningen snabb, men harmonisk.

Tänk att hon har honom där inne. Någonstans i magen.

Hon känner hans sparkar. Känner hans lugn. Det är hon som håller honom vid liv.

Känner mig så evigt tacksam. Hon gör det som jag aldrig skulle kunna göra. Hur mycket jag än ansträngde mig.

Och jag kan inte tänka mig en bättre inkubator.

Hon synar förpackningar i affären för att försäkra sig om att de inte innehåller fel saker.

Hon läser om barn och graviditeter, mer än vad hon berättar för mig.

Hon pratar med honom. Förbereder sig. Klappar honom.

Har redan sagt att hon älskar honom.

Hon fyller snart 39 år. En gammal mamma. Fast ändå inte. När jag ser på henne ser jag samma unga kvinna som jag träffade för snart sjutton år sedan. Samma blick, vars olika ljus jag kan så väl. Samma kroppsspråk. Samma kapacitet för starka känslor och intellektuell analys.

Fortfarande vansinnigt vacker. Men mycket klokare efter snart två decennier av stundtals galen glädje och gränslös sorg.

Hon drömmer. Kanske om oss. Jag hoppas att han där inne inte väcker henne med en sparkande virvel.

Jag smyger ut. Stänger ohörbart dörren till sovrummet. Låter henne vila vidare. Hon.

Mamman till mitt barn. 

Hennes barn. 

Vår son.