Lelja Nadja


Man är med om många märkliga saker under en livstid, men jag tror att berättelsen om vad som hände min sambo och mig för några år sedan kommer att placera sig på topp tio-listan, när jag väl gör summeringen någon gång i framtiden. /Johannes Vivers, 2017

***

Smärtan var stark och satt mellan revbenen högt upp på vänster sida. Min sambo ville inte vara sämre, utan kontrade med att hon hade "vansinnigt ont" i höger axel. Jag var säker på att min kiropraktor hemma i Stockholm skulle kunna råda bot på krämporna, men nu befann vi oss i Bulgarien, där kiropraktorer sorteras in under kategorin "kvacksalvare och charlataner". 
   Min kära svärmor (jag kallar henne det trots att min sambo och jag bara är just det) påstod sig sitta på lösningen. En av hennes kollegor hade pratat om en mystisk tant. En gumma som bodde i någon obskyr by i landets mellersta del. En kvinna som botade både lama och lytta, och som därför skulle kunna fixa våra medelålders kroppar med en gäspning. Det var bara ett problem. Trollpackan hade varken hemadress eller telefonnummer. Den som ville besöka henne måste leta upp henne. 
   Efter att ha konstaterat detta, och att heller inga sjukgymnaster fanns inom räckhåll, bestämde vi oss. Vi skulle ge oss ut på skattjakt. Vi måste hitta denna urkraft som stod mellan oss och evig plåga. Vi skulle jaga tills vi fann vårt byte: Tant Nadja. Lelja Nadja.

***

Ut på den dallrande motorvägen, där vi kryssade mellan ovälkomna hål i asfalten ("dupki") och plötsliga fartgupp ("sovande poliser").
   Efter ett par timmars körning kom vi till byn. Två kvinnor i trettioårsåldern, med barnvagnar och halvfulla askfat framför sig, satt och drack kaffe på en uteservering.
   "Lelja Nadja?"
   "Inga problem. Alla vet var hon bor. Bara att fortsätta upp för backen och fråga er fram vidare."
   Backen var lång, och mitt i den stoppades vi av en man med kraftig skäggstubb ända upp under ögonen. Han var iförd träningsoverall modell 1970, och gångstilen antydde minst en stor flaska rakija innanför västen.
   "Vad letar ni efter?"
   "Lelja Nadja."
   "Är det sant? Ni är inte härifrån, va? Ni har nummerplåtar från Sofia. *Hick!*"
   "Ja, vi kommer från Sofia ..."
   "Ni kommer inte att bli besvikna. Lelja Nadja är vårt främsta bidrag till resten av Bulgarien. Hon är ett helgon, eller kanske en ängel. Lycka till. *Hick!*"
   Vi fortsatte upp mot en T-korsning och svängde på måfå vänster. Med ens såg vi en gubbe i 80-årsåldern, sittande i en gungstol i en eftersatt trädgård. Vi klev ur bilen och närmade oss. Jag sökte hans blick, men fann bara två tomma hålor, som om någon stuckit ut ögonen. Den gamla skrynkliga munnen uppvisade endast en tand i underkäken, och detta under av emalj och ben såg ut att ha vuxit upp mot näsan sedan han var barn. Färsk jord låg utspridd här och där på marken. Planteringsspadar var nedstuckna på till synes slumpvis utvalda platser. Cikadorna spelade i träd, buskar och gräs, och någonting med gubben fick mig att känna extra stor vördnad. Kanske var det för att han var gammal och bräcklig, men i dag tror jag att det berodde på att han trots den mörka ensamheten försökte ta hand om sina, säkert en gång i tiden, prunkande domäner.
   "Goddag herrn, känner ni möjligtvis till var Lelja Nadja bor?"
   "Vad trevligt med utsocknes här i byn. Jag hörde att ni kom i bil. Ja, det är bara att vända om och köra på tills ni kommer till en skarp sväng. Om ni fortsätter upp där kommer ni att hitta hennes hus på höger sida. Det är stort och blått med ett långt metallstaket framför."
   Stort och blått? Min bild av ett pepparkakshus kanske inte stämde.
   "Tack så mycket. Hoppas att herrn får en trevlig dag."
   "Jadå, oroa er inte för mig. Visserligen ser jag inte längre, men jag har mina växter och mina cigaretter. Och om jag får ont någonstans skjutsar grannen mig till Lelja Nadja."
   Gubben plockade fram ett hopknölat paket, jag tror att det var det inhemska märket Victory. Vi lämnade honom ensam med sin trädgård, sin tobak och sina minnen.
   Redan efter mötet med det trevliga fyllot och den blinda gubben kändes det som om vi befann oss i en film. Alla människor vi mötte var som påhittade av någon marionettmästare, som muntert betraktade oss utifrån. Jag trodde inte att det kunde bli mer färgstarkt. Men det blev det.

***

Vi körde vidare enligt gubbens instruktioner. Små osynliga knivar trycktes då och då in i ryggen och fick mig att grimasera okontrollerat. Men min sambo ville som sagt inte vara sämre. Hennes axel var nu "förmodligen ur led", och ögonen var fuktiga av tårar.
   Mitt i den skarpa svängen tvingades vi tvärbromsa för att inte frontalkrocka med en bil med två unga män i. De vevade ner rutan och log båda två. Stora, obehagligt stora leenden. Svärmor tyckte att de såg ut som om de "rymt från närmaste ludnitsa (dårhus)".
   "Hej, vi letar efter Lelja Nadja. Vi hörde just att hon bor i ett blått hus åt hållet ni kommer från."
   "Ja! Vi kommer inte bara från det hållet, vi var just hos henne, hos Lelja Nadja."
   "Jaså, kunde hon hjälpa er?"
   "Ja såklart, hon är helt otrolig. Vi hade jätteont när vi åkte dit, men se så glada vi är nu!"
   Något i deras ögon fick mig att associera till hallucinogena svampar, men vi lät oss ändå vinkas vidare. Hettan blev skarpare. Bilens utomhustermometer visade 39 grader, och när vi klev ur den måste jag kisa för att se klart. 
   Huset var inte bara blått. Det var som en fasad av hav, till synes byggt för att utgöra kontrast mot resten av byn, som helt klart var i bergets våld. Metallstaketet framför påminde om ett fängelsegaller, men det var svårt att avgöra om det var konstruerat för att hålla inkräktare borta, eller för att hålla någon, eller något, inne.
   Svärmor samlade mest mod och öppnade försiktigt den skrikande grinden, som ledde upp till en bred trädörr. Hon knackade tre gånger. Inget ljud inifrån. Fyra knackningar. Vi höll andan för att uppfatta något som påminde om livstecken, men till och med den vibrerande luften lät högre än huset. 
   Jag började svettas. Inne i bilen hade vi haft AC, men nu ringlade kroppsvattnet fritt ur sina porer. Hade vi gjort resan förgäves? Var hon helt enkelt inte hemma? Frustrationen växte, och den gassande solen kombinerat med värken gjorde oss på dåligt humör.
   Precis när vi börjat ge upp kom en liten vaggande gestalt mot oss, cirka femtio meter bort längs den knaggliga och dammiga grusvägen. Det såg inte ut som en människa först, men efter ett tag förstod vi att det som kom emot oss var en mycket gammal dam, med en puckelrygg som skulle gett självaste Quasimodo bättre självförtroende. Hon var klädd i en prickig klänning, och efter ett kort rådslag enades vi om att hon måste vara minst hundra år gammal och högst en och trettio lång. Kunde detta vara Lelja Nadja?
   "Goddag, är det händelsevis frun som är Lelja Nadja?"
   "Nej, nej", kraxade hon. "Nadja bor i det här blå huset, men ibland drar hon sig tillbaka till den lilla stugan bredvid svinstian där bakom. Kom så ska jag visa er, jag förstod att det var henne ni letade efter, det gör alla."
   Med sina Titanic-gamla ben tog hon sig likt en strykarkatt genom grinden och förbi den stora trädörren. Allt gick så fort att vi inte kom på tanken att erbjuda henne stöd. Hon fortsatte mot husets kortsida och vi fick skynda oss för att hänga med.
   "Väldigt vilken fin form frun är i", sa vi nästan i kör.
   "Ja, visst är jag? Jag är snart 99 år och har inte haft någon krämpa som inte Nadja har kunnat bota. Sedan har jag druckit Ajran (youghurtvatten) varje dag i hela mitt liv, och så har jag alltid gillat tomatsallad med oliver. Oliver, förstår ni, det är hemligheten."
   När hon kom till kortsidan pekade hon med hela handen mot området där bakom.
   "Bara att fortsätta upp till den där lilla svinstugan. Ni kommer att höra teven när ni närmar er."
   "Ska inte frun följa med?"
   "Nej, jag vill inte störa Nadja när hon tittar på teve."
   "Men, är det säkert att vi kan störa henne då?"
   "Vet inte. Har ni ont?"
   Jag nickade och min sambo skakade på huvudet, som i Bulgarien betyder "ja".
   "Har ni pengar?"
   Jag såg på min sambo, vars ögonuttryck ibland säger mer än hundra ord. Hon, vi, var villiga att betala varsin månadslön.
   "Vet frun hur mycket det kostar?"
   "Det bestämmer man själv efter behandlingen. Men jag ska ge er ett gott råd: Ge henne inte för lite."
   Vad var lite? Vad var mycket? Visserligen var vi i Bulgarien, där allt är billigt jämfört med hemma, men nu talade vi om en kvinna som folk reste till från landets alla hörn. Vad kunde hon kräva i utbyte? Min sambos dyra klocka? Betalning in natura?
   Just nu spelade det ingen roll. Jag var beredd att göra vad som helst för att bli av med smärtan, och det var denna sinnesstämning jag fokuserade på, allt eftersom vi långsamt drog oss närmare och närmare den lilla svinstugan.

***

Vi hörde teven så snart vi kom tillräckligt nära. Programmet som pågick var en dubbad såpopera, med originalspråket svagt i bakgrunden. Grislukten var påtaglig. Vi kikade in, redo att snabbt dra ut huvudena om något skulle komma flygande. En alldaglig figur satt i en loppmarknadsfåtölj och skalade jordnötter med samma vana som en apa skalar bananer. Håret var kort och stripigt och den beige-bruna klänningen kunde lika gärna vara ett nattlinne.
   "Förlåt så mycket om vi stör, är det ni som är Lelja Nadja?"
   Inget svar. Kvinnan tog inte ögonen från såpan, vars ursprung nog var Brasilien. Min sambo knackade lätt med knogen mot dörren.
   "Vi ber verkligen om ursäkt, men vi har hört att ni hjälper folk som har problem med ryggen och annat."
   Inget svar. Jordnötterna skalades om möjligt ännu fortare. Vi såg på varandra med uppspärrade ögon. Vad skulle vi ta oss till? Kanske var hon döv.
   En lång demonstrativ suck hördes från fåtöljen.
   "Ta av dig kläderna och lägg dig på sängen."
   Ett litet hopp tändes. Vi hade funnit Lelja Nadja till slut, även om hennes blick fortfarande var riktad mot teven. Tonfallet var mörkt och indignerat, och av engagemanget att döma var det tydligt att hennes ord uttalats åtskilliga gånger förr. 
   Vi hade inte sett sängen hon pratade om förrän hon pekade på den. Det var en deprimerad säng, som sett sina bästa dagar för många decennier sedan. Lakanet, om det någonsin varit vitt, var smutsgult, och jag undrade om stommen skulle hålla för min förvisso lilla, men lätt överviktiga kropp.
   Det var dock inte läge att ifrågasätta någonting. Jag kom att tänka på en seriestripp i Fantomen från 80-talet, där en flygvärdinna låter Fantomen ta med sig sin varg Devil ombord på planet. När en annan flygvärdinna frågar varför de ska tillåta en varg i kabinen får hon till svar: "Vissa män säger man inte nej till, han är en av dem." Här stod vi i en svinstuga, i en bulgarisk liten by, och tog emot order från en tant som varken hälsade eller tog ögonkontakt. Och vissa tanter säger man inte nej till. Lelja Nadja var en av dem. 
   Jag tog av min plaskvåta t-shirt och la mig med näsan ner i solket. Lelja Nadja reste sig tungt från fåtöljen och gick och hämtade något från en byrålåda.
   En stor klump slime eller snor landade på ryggslutet.
   "Svinska mas. Svinska mas", upprepade hon likt ett mantra. Grisfett. Det luktade som det fett som blir kvar i stekpannan när man har stekt bacon.
   Ett knådande tog vid. Ett knådande som inte var obehagligt, men heller inte skönt. Hon sträckte, hon tänjde, hon tryckte och hon våldade in fettet i huden. Plötsligt var det över. Jag reste mig med minst samma värk som innan jag la mig på sängen. Men det var ingen idé att be om mer. Lelja Nadja vinkade bryskt fram min sambo, som med skrämda ögonkast mot lakanet förklarade att hon bara hade ont i axeln och därför inte behövde lägga sig på sängen. Lelja Nadja accepterade förklaringen, men grisfettet slafsades likväl på. Hon sträckte ut både axel och arm och tryckte på olika nerver. Då och då spratt min sambo till, som om tanten kommit åt någon extra känslig punkt, men allt som allt förlöpte det hela utan större problem. Och med ens var Lelja Nadja klar och återgick till tevetittandet. Alltjämt inte en blick på oss.
   Hur skulle vi göra med betalningen? Vi visste att tusen leva (fem tusen kronor) inte var en ovanlig månadslön för många i Bulgarien. Och en timmes lyxmassage på ett spa kostade ungefär femtio leva. Men vad var en lämplig ersättning till en tevetittande tant som smörjde en massa grisfett på en? En kvinna som man absolut inte fick ge för lite. Vi tvekade ett tag, men bestämde oss till slut för att ge henne trettio leva. Vi ville inte ge mer för fem minuters svartjobb, som dessutom verkade verkningslöst då jag led lika mycket fortfarande och min sambo ännu mer än innan.
   "Tack för hjälpen. Vi lägger pengar här på bordet."
   Inget svar.
   Vi lämnade den lilla bergsbyn och åkte med ömma kroppar vidare till släkten i Plovdiv, där vi skulle sova över hos min sambos farmor.
   Mitt i natten vaknade jag av snyftningar. Jag trodde först att det var ett barn i en av grannlägenheterna, men när jag satte mig upp förstod jag att det var min sambo som grät.
   "Det gör så jävla ont! Jag kan inte sova. Vad fan gjorde hon med mig och min stackars axel?"
   Två värktabletter senare somnade vi båda två, och vaknade först nästa morgon.
  
Så, vad blir slutsatsen och vårt eviga omdöme om Lelja Nadja? Var tanten en bluff eller var hon på riktigt? En skojare eller en ängel? Jag tror inte att vi någonsin kommer att få svaren, men några saker kan vi slå fast:
   Min sambos axel blev bra nästa dag.
   Min rygg blev bra efter två dagar.
   Så, om ni någonsin har krämpor som ni aldrig blir av med, kan ni alltid ta chansen och flyga till Bulgarien och väl där leta upp en liten bys största bidrag till resten av landet: en häxa med svinfett som trollstav.
   Och om ni gör det, gå då för Guds skull inte miste om nöjet att fråga er fram.

***