2018 > 03

Det finns en nackdel med att lära sig mycket rent tekniskt om en konstform, och det är att man inte längre förmår uppskatta en stor del av konsten i sig.
 
För cirka 16 år sedan stod min käresta och jag framför en tavla. Jag tyckte att den var fantastisk. Den fick mig att tänka på värme, frihet och äventyr. Min käresta, som sedermera blev min sambo, fnyste åt mina känsloyttringar och halshögg målningen med axiom såsom ”det där är typisk massproduktion”, ”kolla vilka fula penseldrag” och ”det där kan jag göra bättre själv”.
 
Jag framhärdade, på mitt inte alltid så diplomatiska sätt, att min åsikt om tavlan minsann var lika mycket värd som hennes, även om jag till skillnad från henne är analfabet vad gäller målandets och tecknandets konst. Detta gräl har nu lagt sig för gott, men det illustrerar något mycket sorgligt som många människor tvingas bära på: detta att mer kunskap och skicklighet inom ett fält gör att ens kärlek och acceptans på det givna området blir mindre vidsynt.
 
Eftersom jag aldrig i mitt liv kommer att kunna se eller förstå varför ett visst konstverk enligt de kunniga är ”skräp”, så måste jag gå till ett område som jag är mer förtrogen med.
 
För er som inte vet det är jag en rätt habil amatörpianist. Jag har inte absolut gehör, men jag kan oftast ganska snabbt sätta mig och spela en ny låts rätta ackord på pianot. Genom åren har jag tack vare en musikalisk grundtalang och digert musicerande övat upp mitt öra när det gäller att lyssna på musik. Och jag kan tänka mig att det är ungefär som när min sambo tittar på konst.
 
Intrycken som en målning eller en låt ger är väsensskilda beroende på hur mycket kunskapsbaserad analys som hjärnan gör samtidigt, frivilligt eller ofrivilligt. När min sambo betraktar en tavla jobbar alltså hennes rationella hjärna för högtryck, precis som fallet är med min när den hör musik. Tro mig, numera önskar jag att jag kunde stänga av denna min förmåga, eller denna black om foten som det så ofta är.
 
För att ni som inte är lika störda/nördiga/välsignade eller fördömda ska få en inblick i hur det är att vara fast i detta, tänker jag ta med er på en färd in i min hjärna, och hur den tänkte medan den för första gången lyssnade på Benjamin Ingrossos ”Dance You Off”. Om ni vill hänga med i allt gör ni klokast i att lyssna på låten medan ni läser kommande rader.
 


0:00 – Skönt xylofon-elpiano-ljud som typ går från A till F#m. Ovanligt och snyggt att han börjar sjunga på det andra ackordet i stället för det första. (Jag kan inte höra om det är exakt ett A-ackord, men jag utgår från det som referensackord). Basen som ligger verkar vara en syntbas blandad med stråkar. Okej, upp till ett D och på med en takt och sedan ner till Bm där han stannar med ett svisch-ljud innan refrängen. Rakt igenom en otroligt snygg början.
0:20 – Refrängen är igång. Trestämmigt (eller mer), tjusigt! Lite för hög bas även för mig som gillar bas. Men den gungar bra. Bara en dämpad pad på trummorna, bra uppbyggnad mot något mer som jag vet kommer.
0:40 – Sådär ja. Där kom den lekande soulguran (som jag hade gissat skulle komma) och en poppigare trumtakt. Även elpianot ligger och fyller ut, snygg stegring.
0:55 – Okej dags för vers två. Undrar vad han ska hitta på här. Okej, pianot gör en ny grej och trummorna maler på. Sen kommer det in en ny syntstråke i bakgrunden tillsammans med en damkör. Coolt.
1:30 – Refräng 2. Okej, körerna är med nu till skillnad från tidigare. Några andra effekter också.
2:05 – Mellanspel (som egentligen är fortsättning på refrängen). Lite effekter på sången ger en ny feeling till det här partiet.
2:25 – Avslutande refräng. Nu ett nytt stråkljud som ligger som matta i bakgrunden. Gitarrerna röjer på bra mycket mer än tidigare också, även om de fortfarande känns sparsamma.
3:00 – Avslutning.
 
Analys: En mycket intelligent, modern poplåt. Jag skulle personligen ha krämat på med ännu fler saker från och med mellanspelet, men sparsamheten är också en av låtens fördelar. Det är superproddat men inte FÖR mycket slagsmål om utrymmet i ljudbilden. Oerhört skickligt måste jag säga.
 
Så där. Nu vet ni hur det är att vara en av oss som lyssnar på musik med hjärnan i stället för med hjärtat, vilket annars är det enda sättet som jag vet att uppskatta tavlor på. Det är roligt att lyssna på detta sätt, men det är också krävande, varför jag numera lyssnar otroligt mycket mindre på musik än när jag var yngre. Det blir ofta helt enkelt för ansträngande att analysera all input.
 
Men hur som helst, oavsett om du bedömer tavlor som min sambo, musik som jag, eller om du bara låter känslorna tala, kan du leva tryggt i vissheten att ingens åsikt eller känsla är bättre än någon annans. Det är i alla fall min uppfattning. Och det är det som är så underbart med alla konstformer. Att de är så innerligt subjektiva till sin natur, att varje verk liksom specialskrivs, eller specialmålas, för oss – enbart oss.
 
Så ut nu, och njut av vår världs alla underbara skapelser. Med hjärtat eller hjärnan. Eller varför inte båda om ni kan?
 
Johannes Vivers (älskare av alla konstformer)

Läs hela inlägget »