2017 > 03

Jag är på jakt efter mitt favoritparti. Efter att tidigare ha jobbat för Moderaterna tänker jag förutsättningslöst jämföra de borgerliga partierna för att hitta mitt parti inför valet 2018. Partierna som jämförs är allianspartierna plus uppstickaren Medborgerlig Samling. Och alla ämnen som jag tar upp är sådana som är extra viktiga för mig (och förhoppningsvis många andra) när jag väljer parti.
 
I mitt förra blogginlägg jämförde jag hur partierna ser på förhållandet mellan den enskilda människan och staten, och där avgick Medborgerlig Samling med segern. I det här inlägget jämför jag något annat, nämligen partiernas syn på kvotering och huruvida det borde förekomma eller ej. Men först mina egna tankar kring det:
 
Jag minns en intern moderatdragning 2010 av Hillevi Engström, som då var talesperson för jämställdhetsfrågor. Dragningen gick ut på att Moderaterna allvarligt funderade på att gå fram med lagstiftning på kvoteringsområdet. När det öppnades upp för frågor ställde jag det luriga spörsmålet: "Vad är det i mäns biologi som gör att de ska väljas före en kvinna, om kvinnan visar sig ha större kvalifikationer?" Hillevi muttrade något om att det inte är så som scenariot brukar vara, men hon hade inget svar på frågan och stämningen i rummet gav mig segern. I alla fall är det så som jag minns det. :-) Efter dragningen var det flera kollegor som kom fram till mig eller mejlade mig privat. Jag fick beröm för att ha vågat sätta fingret på det uppenbara feltänket.
 
Min grundinställning till kvotering är som ni förstår mycket negativ. Varför? Jo, man kan bara vara för en tanke om kvotering, eller "positiv diskriminering" som det heter i Storbritannien, om man ser människor som representanter för grupper. Enheter likt kugghjul i ett maskineri, där varje individuell del enkelt kan bytas ut mot en annan från samma grupp. Om man inte ser på människor på sådant sätt faller nämligen hela tanken om kvotering. 
 
Om man som jag ser på en kvinna och en man främst som enskilda varelser med vitt skilda kunskaper och erfarenheter, i stället för som representanter för ett visst kön, så rämnar hela poängen. I min värld kan jag alltså titta på personalen i en förskola, som till 90 procent består av kvinnor, och tycka att det är en utmärkt förskola. Likaså kan jag titta på en bolagsstyrelse, som till 90 procent består av män, och tänka att det säkert är jättebra. Det omvända gäller självklart också. En bolagsstyrelse som består av 90 procent kvinnor skulle jag tycka var jättebra. Varför skulle det vara ett problem? Varför skulle förskolan med 90 procent män i personalen vara dåligt? Det kan säkert fungera strålande.
 
Men det är här som kvoteringsförespråkarna inte hänger med. I deras värld är det "orättvist" om det inte sitter 50 procent kvinnor i bolagsstyrelsen. Här begår de dock ett stort logiskt felslut. För att det skulle vara orättvist krävs nämligen följande antaganden:
 
1. Lika många kvinnor som män vill sitta i styrelsen.
2. Lika många kvinnor som män sitter på exakt samma erfarenhet och utbildning.
 
Om dessa antaganden uppfylls och styrelsen sedan består av 100 procent män, ja då är det däremot något konstigt i görningen. Men det finns en parameter till som inte beaktas. Det kan vara så att företagsledningen av någon bisarr anledning inte vill ha kvinnor i styrelsen. Misogynt? Ja. Korkat? Ja. Men det är upp till företagets ägare att själva välja sin styrelse. Det är ju ett privatägt företag. Om en kvinna vill starta ett företag och därefter uteslutande ha kvinnor på alla positioner, skulle det vara helt okej för mig det också. Inte så smart ur ett företagarperspektiv kanske, eftersom man säkert går miste om en del unik kompetens, men det är upp till ägaren/ägarna att bedöma.
 
Om jag som man söker jobb på en förskola där det nästan bara jobbar kvinnor, och om jag konkurrerar med 99 kvinnor om jobbet, hur stor är då chansen att jag är mest lämpad för jobbet? Ska jag få jobbet, trots att jag med största matematiska sannolikhet inte alls är mest lämpad? Ska jag få det bara för att jag föddes till, i det här sammanhanget, "rätt" kön? Självklart inte. I mina ögon är det samma tankemönster som rasister har.
 
Och om vi tar det ett steg längre och föreställer oss ett företag som bara vill ha vita eller bara svarta människor i styrelsen, så är det helt okej för mig med. Staten ska inte vara inne och peta i fria människors företag. Däremot vore det ju obegåvat att ha en policy som utesluter exempelvis mörkhyade personer från företaget. Jag skulle till exempel aldrig stödja eller köpa ett sådant uppenbart rasistiskt företags produkter, och det skulle nog inte många andra heller. På sätt och vis är det alltså självreglerande. Att staten skulle gå in och diktera hur många vita och svarta som ska sitta i privata företags styrelser är en vedervärdig tanke. Precis på samma sätt som om staten skulle diktera andelen kvinnor och män. Jag vill inte leva i ett samhälle där staten beslutar om fria människors företagsamhet.
 
Vad är då anledning till att kvinnor kan uppleva att deras kompetens utestängs? Vi ska ha i åtanke att jag känner till många kvinnor som utan problem får ta över stora ansvarsområden om de visar intresse i olika föreningar och dylikt, så det är svårt att veta vilka tal det rör sig om. Men jag tror också att det existerar fall där kvinnor stängs ute just för att de är kvinnor. Vad beror det på? För det första är det såklart mycket upprörande att det sker. Men förklaringen tror jag är ganska enkel. Vi har inte haft jämställdhet på arbetsmarknaden så länge i Sverige. Bara två generationer före mig var det mycket vanligare att kvinnorna var hemma med barnen och att männen jobbade. Detta skapade en praxis som fortfarande lever kvar i dag. Många äldre män tycker alltjämt att det är lite "konstigt" med kvinnor i beslutande positioner. Jag är emellertid övertygad om att det är en generationsfråga som snart är borta utan statlig intervention. 
 
Min generation (jag föddes 1976) vet att kvinnor är lika kompetenta som män, och om man som jag är individorienterad vet man även att vissa män kan vara mycket bättre än vissa kvinnor, och tvärtom. Vissa kvinnor kan även vara mycket bättre än andra kvinnor, och vissa män kan vara överlägsna andra män. Vi är inte maskindelar som kan bytas ut på basis av kön eller hudfärg. En vit mans kompetens kan vara väsensskild från en annan vit mans. En svart kvinnas kompetens kan vara oändligt högre än en annan svart kvinnas kompetens.
 
Men det är det här som vänstern inte förstår. De tror att en vit, medelålders man är utbytbar mot en annan vit, medelålders man. De tror att en svart man går att byta ut mot en annan svart man, och att man på detta sätt upprätthåller samma rättvisa och kompetensbalans i verksamheten. Det är, för att uttrycka mig snällt, absurt. Och det är precis samma tankesätt som förklarar och göder främlingsfientlighet.
 
Kvoteringsförespråkarna brukar anföra att det förekommer diskriminering nu och att det är ett argument för kvotering. Jaha? Men hur skulle det då vara bra med lagstadgad diskriminering, som kvotering ju är? Två fel blir inte ett rätt.
 
Kvotering är ett enfaldigt påfund, på så många sätt att jag har svårt att veta vilket exempel jag ska dra. Kanske det om tjejerna som inte kom in på en djurutbildning i Uppsala trots att de hade bättre betyg än ett par killar som ville gå samma utbildning. Det visade sig tack och lov efter prövning vara olagligt. Och på samma sätt borde all kvotering, eller positiv diskriminering, vara olaglig.
 
Jag ska inte få plats i en styrelse bara för att jag är man, om jag konkurrerar med en kvinna som på alla andra sätt verkar mer lämpad. En kvinna ska inte få jobb på en förskola, om hon konkurrerar med en man som verkar mer lämpad. Och om vi vill att detta ska gälla, måste även det omvända gälla.
 
Nu ska vi se vad partierna tycker. All text har jag hittat på partiernas hemsidor om inte annan källa nämns.
 
M: När jag söker på M:s hemsida på ordet "kvotering" får jag bara upp två artiklar om ämnet, en från några Skånepolitiker 2013 och en från Helsingborgspolitiker 2016. Artiklarna är båda negativt inställda till kvotering, men det står inget på hemsidan om vad partiet tycker officiellt. Det är illa. Mycket illa. En valartikel från 2014 säger: "Vi delar ambitionen om att representationen av kvinnor i bolagsstyrelser bör öka. Men det finns andra sätt att arbeta för att uppnå målet än just kvotering." Varför är det inte tydligare på hemsidan? Som tidigare aktiv vet jag att både Schlingmann, Borg och Engström förordade eller hotade med kvotering. M är alltså inte att lita på i den här frågan. Vad partiledningen tycker nu är så oklart att det inte ens bereds utrymme på hemsidan. Jag rekommenderar de ansvariga att åtgärda problemet snarast.
 
C: Att lagstifta om kvotering blir som att förbjuda symptomen, inte sjukdomen i sig. Förändringen måste ske från grunden. Vi tycker att det är viktigt att andelen kvinnor som driver företag ökar. För att nå dit måste vi ge kvinnor bättre förutsättningar att starta och driva företag. När antalet kvinnor som driver företag ökar får vi fler personer i de nätverken från vilka högre uppsatta styrelseledamöter och VD:ar ofta hämtas. Då försvinner också de strukturer som stänger ute kvinnor från inflytande och delaktighet i samhället.
 
L: Liberalerna är emot lagstiftad kvotering. Jämställdheten i näringslivet måste fortsätta bli bättre, men det är i första hand företagens ansvar. Det har länge gått trögt men de senaste tre åren har något hänt. Till exempel har andelen kvinnor i börsbolagens styrelser ökat från 23 till 32 procent sedan 2013. Men framför allt ser vi allt fler jämställdhetsinitiativ hos företagen själva och en ökad andel kvinnor också på andra ledande positioner. Faktum är att vi där ligger längre fram än Norge som har en ännu strängare lagstiftning än den regeringen föreslår. Att lagstifta om kvotering är alltså inte bara tveksamt från principiella utgångspunkter utan också ett kraftfullt slag i luften.
 
KD: Kristdemokraterna är emot kvotering. Tillsättningar av tjänster och uppdrag ska ske utifrån kompetens, inte utifrån kön, ursprung eller ålder. Att besluta om kvotering till styrelser i bolag strider mot äganderätten. Politiken kan inte bestämma över hur ett företag ska forma sin styrelse. Däremot har Alliansen tagit ansvar för en jämnare könsfördelning på ledande befattningar inom staten och vi tycker att det är en positiv strävan.
 
MED: Medborgerlig Samling är motståndare till all kvotering. Att kvinnor statistiskt ska göra samma val som män är i sig inget mål. Att företag eller organisationer ska tvingas tillsätta tjänster på grundval av en persons kön, eller något annat kriterium som inte har med kompetensen att göra, är skadligt för samhället i stort, för det berörda företaget eller organisationen och för den enskilda individen.
 
Min analys: Det går inte att värja sig. MED vinner igen, tack vare sin ideologiska tydlighet. Jag gillar att KD också är glasklara, även om de pratar om att det skulle vara positivt med en jämnare könsfördelning. Feltänk enligt mig. Det positiva vore om man tänkte "rätt person på rätt plats" i stället för att utgå från personens kön. Jag gillar C:s text, men jag gillar inte pratet om "strukturer" som stänger ute kvinnor. Även om jag också tror att det finns män som med flit stänger ute kvinnor, är det ett mindre problem i takt med att dessa stofiler dör av. L tänker fel när de utgår från att jämställdheten skulle höra ihop med antalet kvinnor på vissa positioner. De skriver att kvotering är "tveksamt", vilket är en alldeles för svag formulering för att falla mig i smaken. Med tanke på M:s historia på området och att det inte står något om partiets officiella åsikter på hemsidan, förlorar M den här omgången.
 
5 poäng: MED 
4 poäng: KD
3 poäng: C
2 poäng: L
1 poäng: M
 
Total ställning i experimentet så här långt:
 
M: 4 + 1 = 5
C: 2 + 3 = 5
L: 3 + 2 = 5
KD: 1 + 4 = 5
MED: 5 + 5 = 10
 

Läs hela inlägget »

Jag skrev tidigare ett Facebook-inlägg om att jag tänkte göra ett experiment för att finna mitt favoritparti inför valet 2018. En sammanfattning av det jag skrev då är följande:
 
”Eftersom jag har stor respekt för demokratin och en stark pliktkänsla vad gäller mitt eget ansvar i det hela, vill jag väldigt gärna stödja ett parti inför valet 2018. Frågan är vilket.
 
Att rösta på något av partierna som har kollektivismen som hjärta och ställer grupper mot grupper, det vill säga V, MP, S, SD och Fi, har aldrig varit och kommer aldrig att vara aktuellt för mig. Det är jag alldeles för principfast och trygg i mina värderingar för. Att minska statens makt över medborgarna och stå upp för individens människovärde har alltid varit centrala byggstenar i min egen filosofi.
 
Jag vill rösta på ett parti som ser individen. Som fullständigt struntar i om en människa är fattig eller rik, svart eller vit, man eller kvinna. Som ser alla som unika, självständiga varelser i stället för som representanter för en klass, en hudfärg eller ett kön.
 
Jag vill att samhället utfärdar regler som gäller lika för alla, rättigheter som gäller lika för alla och skyldigheter som gäller lika för alla. Och att staten sedan lämnar oss i fred att leva våra liv. Jag vill leva i en värld där jag - vit, heterosexuell man - ska kunna hysa åsikter som representeras av en svart, lesbisk kvinna i en folkvald församling. Och tvärtom.
 
Så, med anledning av ovanstående förstår ni att endast de borgerliga partierna kommer i fråga. Även om många av dem har dragit sig allt mer mot grupptänk och identitetspolitik de med.
 
Jag kommer de följande veckorna att göra ett experiment. Jag kommer att gå igenom de för mig absolut viktigaste politikområdena, för att därefter jämföra mina tankar med fem partiers åsikter. Moderaterna, Liberalerna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och bubblaren Medborgerlig Samling kommer att få 1, 2, 3, 4 eller 5 poäng, baserat på hur nära de ligger mina egna tankar. Partiet vars åsikter visar sig ligga närmast mina egna kommer att få min röst i riksdagsvalet 2018. Kanske blir jag även medlem på nytt i ett parti.
Låt experimentet börja.”
 
 
Så, för att finna mitt favoritparti i dagens politiska landskap börjar jag med det som är helt centralt för ens värderingar, nämligen förhållandet mellan den enskilda människan och staten.
 
Jag föddes 1976, så jag växte upp i ett Sverige som gick från att vara en mycket socialistisk stat till att bli en hybrid mellan amerikansk Coca-Cola-politik och sovjetisk kollektivism och statsdyrkan. Detta formade mig väldigt mycket. Jag minns att jag  redan som ung ifrågasatte varför staten valde vilken skola jag skulle gå i. Jag frågade min pappa varför vi inte kunde se alla fotbollsmatcher från Premier League utan bara en enda i veckan, och jag kunde inte förstå varför denna match valdes ut av statstelevisionen. Jag tyckte att det var konstigt att jag hade en på förhand bestämd husläkare, och att det verkade vara mycket svårt att byta ut vederbörande mot någon annan. Jag minns att jag undrade varför staten censurerade många filmer, och jag undrade över varför de i andra länder kunde ha hundra radio- och tevekanaler, medan vi bara hade statens. 
 
Jag ifrågasatte dock inte att jag växte upp med att titta på rysk, tecknad film. Och jag ifrågasatte inte att min musiklärare i lågstadiet hade som policy att alltid först sjunga en låt från väst, för att därefter sjunga en låt från östblocket. Det var liksom så det var. En rolig händelse var när min sambo (som är bulgariska) och jag för cirka tio år sedan satt och tittade på friidrottstävlingar från Moskva, och båda upptäckte att vi kunde sjunga med i den ryska armékörens magnifika framförande.
 
Kort sagt, jag präglades mycket av att min valfrihet och möjlighet till att utforska världen var kraftigt begränsad på grund av den svenska staten. Detta har lett till att jag har en reflex inom mig så fort som staten, kommunen eller landstinget vill utöka sin makt på bekostnad av den enskilda människans frihet. På område efter område väljer jag valfriheten, om det går. Och ofta (dock inte alltid) vill jag begränsa statens makt. Det innebär till exempel att jag hellre vill att medborgarna får mer pengar över efter skatt, och att medborgarna därefter själva beslutar kring hur de vill använda sina pengar.
 
Till partiernas uppfattningar. Nedanstående ståndpunkter har jag hittat via partiernas hemsidor.
 
M: Vi vill att varje person ska känna att han eller hon styr över sin egen vardag. Det innebär bland annat att flytta beslut från politikerna till medborgarna. Valfrihet, till exempel när det gäller offentligt finansierade välfärdstjänster, ger människor möjlighet till ökat inflytande över sin egen situation. Vi tycker att alla beslut ska fattas så nära de människor som påverkas som möjligt. Ansvar är en ofrånkomlig del av friheten eftersom friheten att fatta beslut också innebär att ta ansvar för konsekvenserna. I ett fritt samhälle har människor ansvar för sina liv och mer än så, för barn, arbete, bostad, fritid och mycket annat. Staten måste tilltro människor kapaciteten och viljan att bära det ansvar som följer med friheten. 
 
C: Vi tror på varje människas rätt och förmåga att själv forma sin egen framtid. Det är därför vi vill att makt ska finnas så nära människor som möjligt. Det är därför vi försvarar alla människors frihet från förmynderi och påtvingad kollektivism. Det är därför vi tror på ett gemensamt ansvar för att ge alla människor möjligheter att förverkliga sina liv och sina drömmar och utjämna de orättvisor som arv och uppväxt skapat.
 
L: Liberalismen är en politisk tradition där den centrala frågeställningen alltid handlar om förutsättningarna för den enskilda människan att själv - och i fritt samspel med andra - utforma sitt liv. Demokratin, rättsstaten och marknadsekonomin är alla nödvändiga instrument för att skydda den enskilde mot okontrollerad maktutövning från andra. Medan socialismen ifrågasätter kapitalet och anarkismen ifrågasätter staten ifrågasätter liberaler varje system som innebär att maktutövning inte kan balanseras och kontrolleras. Varje koncentration av makt – till stat, företag eller organisationer – kan leda till att individens rättigheter och integritet förtrycks.
 
KD: Kristdemokraterna eftersträvar att beslut ska fattas på lägsta möjliga ändamålsenliga nivå. Det familjen kan bestämma på egen hand, ska inte kommunerna lägga sig i. Det kommunerna klarar på egen hand får inte bli en fråga för riksdag och regering. Enligt kristdemokratiskt synsätt ska samhället byggas underifrån. Det börjar med gemenskaper som uppstår naturligt, såsom familjer, släkt och vänner. Också det civila samhällets övriga gemenskaper som grannskap, intresseföreningar, fackföreningar och trossamfund kan rationellt motiveras utifrån sin ändamålsenlighet. De utgör stommen i samhället och kompletteras med lokala och regionala gemenskaper till den statliga nivån.
Frihet är emellertid ett grundläggande gemensamt värde för såväl varje människa som varje naturlig gemenskap. För till exempel en familj innebär ”frihet” att kommunen eller staten inte ska gå in och bestämma i familjens ställe. Däremot spelar de offentliga nivåerna en viktig roll som stöd och för konfliktlösning mellan naturliga gemenskaper.
 
MED: Det är graden av tillit som skiljer goda samhällen från dåliga. Det gäller såväl tillit människor emellan som i människans förhållande till stat och företag. Tillit växer fram i ett land där lagen upprätthålls, brott bestraffas, tvister avgörs i opartiska domstolar, förhållandet till omvärlden är gott och alla bidrar till det gemensamma efter bästa förmåga. En fungerande demokrati är rotad i civilsamhället, och myndighetsutövning bör vara grundad på personligt ansvarstagande.
Medborgerlig Samling slår vakt om den enskilde medborgarens rätt till privatliv och skydd mot statligt förmynderi. Det offentliga bör koncentrera sig på sina huvuduppgifter: försvar, rättsväsende, ordningsmakt, utbildning, vård och omsorg och ett grundläggande socialt skyddsnät i form av offentliga försäkringar. Utanför dessa kärnområden ska politiken iaktta återhållsamhet och försiktighet.
 
Min analys: Det finns en anledning till varför jag väljer mellan dessa partier, och den är att jag själv sympatiserar med deras grundläggande syn på staten kontra individen. Men, nu handlar det om att finna mitt favoritparti, och därför måste jag rangordna dem. Jag gillar skarpt att MED benar upp statens huvuduppgifter. Jag gillar att M pratar om statens tilltro till människors frihet och ansvar. Jag gillar att L pratar om att skydda den enskilde mot okontrollerad maktutövning. Jag gillar att C pratar om frihet från förmynderi, men jag gillar inte att de pratar om att utjämna orättvisor som arv och uppväxt skapat. Det låter som om individen per se är ett hjälplöst offer för omständigheterna. KD pratar för mycket om familjen och gemenskaper, i stället för att fokusera på individen.
 
5 poäng: MED
4 poäng: M
3 poäng: L
2 poäng: C
1 poäng: KD
 
Total ställning i experimentet så här långt:
M: 4
C: 2
L: 3
KD: 1
MED: 5
 
Fortsättning med ett annat för mig centralt politikområde följer om en vecka eller så. Hoppas att detta var givande även för er läsare. Trevlig helg!
 
/Johannes Vivers

Läs hela inlägget »