2017

Farmor och jag på Norrpada, i slutet av 70-talet
Farmor och jag på Norrpada, i slutet av 70-talet

Min farmor skulle ha fyllt 100 år häromdagen.
Farmor som körde en liten Mazda.
Farmor som tyvärr aldrig fick träffa min sambo Maria.
Farmor som hade bra hållning.
Farmor som gav min syster och mig rostebröd med apelsinmarmelad och varm choklad gjord på riktig kakao, när vi hade sovit över.
Farmor som lyssnade på P1 i stället för musik, eftersom man alltid kunde ”lära sig något”.
Farmor som bar den väldoftande parfymen från Lagerfeld, som satte sig i alla hennes kläder.
Farmor som gjorde farmordrinkar, hälften gin och hälften Noilly Prat. Drinkar som hon drack medan hon lagade tärnad biff med smörsimmande lök.
Farmor som gillade finkultur och som försökte introducera mig för operan.
Farmor som fileade fiskar på Norrpada, stående vid ”sin” fiskbänk.
Farmor som i slutet av måltiderna sa ”Nej nu orkar jag inte mer, någon annan får diska.”
Farmor som precis som jag gillade det franska språket och att jag åkte till Frankrike.
Farmor som hälsade på mig i Frankrike.
Farmor som hade ett helt unikt, säreget kluckande skratt, som varslade om genuin glädje.
Farmor som lagade de godaste pannkakorna, med hemmagjord jordgubbssylt.
Farmor som strålade när hon var på Lagnö, med sin pojkvän Arne som jämt hostade men som hade makt över småfåglars beteende.
Farmor som hade tydliga högervärderingar, men vars bästa väninna var hårdnackad socialdemokrat.
Farmor som kunde så många kortspel.
Farmor som körde en liten Mazda.
Farmor som tyvärr aldrig fick träffa Maria.
Farmor som på många sätt var lik Maria.
Min farmor, som skulle ha fyllt 100 år häromdagen.

*Bilden visar farmor med mig som bebis. :-)

Läs hela inlägget »

”Varför har ni så många olika stavningar av sju- och tjugo-ljudet?”

Frågan utslungades av en av mina elever, en frustrerad man från Mellanöstern, som med rätta ifrågasatte vår minst sagt inkonsekventa stavning av ljuden ”sj” och ”tj”. Dessa ljud och deras stavningar vållar inte bara mina elever huvudbry, jag minns själv hur knepigt det var att bemästra detta under skoltiden.

Svaret på frågan är komplicerat. Ibland har vi ursprungligen uttalat alla bokstäver i ordet, och behållit stavningen även om uttalet har förändrats (ex: stjärna). I andra handlar det om att vi i vår vilja att känna oss lite franska eller tyska har behållit dessa stavningar (ex: situation).

Min sambo är från Bulgarien, och det är slående hur mycket smartare konstruerat det kyrilliska alfabetet är. Vårt tjugo-ljud (tjugo, kärna, kjol) har blott en bokstav i bulgariskan. Enkelt, rent och tydligt. När man hör att ett ord har detta ljud, vet man automatiskt vilken bokstav som ska skrivas. Sju-ljudet finns inte i bulgariskan, så av naturliga skäl finns inte det representerat i det kyrilliska alfabetet.

Det finns faktiskt en grundregel för sju-ljudet, och den är att det ska stavas ”sj” framför hård vokal (sjal, sjok, sjunga, sjå) och ”sk” framför mjuk (sked, skina, skynda, skärp, skör).

Tänk om det vore så enkelt. Problemet är som så ofta att det finns undantag. Vi skriver till exempel ”människa, själv och sjö”.

Förutom grundreglerna och deras undantag finns även en mängd andra stavningar för sju-ljudet. Vad sägs om skjorta (skj), stjärna (stj), operation (ti), invasion (si), diskussion (ssi), shorts (sh), schack (sch), choklad (ch), generös (g) och journalist (j).

Grundreglerna för tjugo-ljudet är:
tj framför hård vokal, dock ej ”å”: (tjalla, tjog, tjuv)
k framför mjuk vokal (kemi, Kina, kyl, kärlek, kök)

Alternativa stavningar för tjugo-ljudet är:
kj (kjol, Kjell)
ch (chatta, check)

Så till mitt förslag: Är det inte dags för stavningsreform, en liten revolusjon för att byta ut alla förlegade stavningar, som bara vållar bekymmer och som inte på långa vägar är logiska? Vad är det för fel på följande, till exempel:
 
Den kostade sjortan.
Ser du sjärnan i det blå?
Läkaren ska utföra en operasjon.
Dagen D 1945 skedde en stor invasjon.
Det blev en våldsam diskusjon.
Det är 27 grader varmt ute. Jag tar på mig ett par sjorts.
Vill du spela sjack?
Jag är sugen på sjoklad.
Vad du är sjenerös!
Jobbar hon som sjornalist?
Ät med sjeden.
Solen sjiner.
Sjynda dig!
Dra åt sjärpet.
Vasen är sjör.

En gemensam stavning av samma ljud. Snyggt, eller hur?
 
Och vad sägs om det här:

Jag ska tjatta med en kompis i kväll.
Kan man betala med tjeck?
Vilken snygg tjol!
Heter du Tjell?
Tjemi var mitt favoritämne i plugget.
Tjina är ett stort land.
Tjylen är full med mat.
För tjärlekens skull.
Vi har byggt om tjöket.
 
Vad säger ni? Skulle det inte vara enklare för alla? Två specifika ljud, två specifika stavningar?
 
Johannes Vivers (svensklärare)

Läs hela inlägget »

För ungefär ett halvår sen påbörjade jag experimentet "Finna mitt favoritparti". Tanken var att gå igenom några för mig avgörande frågor och ranka högerpartierna efter hur nära de låg mina egna åsikter. Efter att ha gått igenom områdena "Staten vs. Individen" och "Kvotering" märkte jag dock att det nya partiet Medborgerlig Samling överlägset vann båda dessa omgångar.
 
Jag la ner experimentet och började i stället läsa på om detta nya parti och deras ståndpunkter i olika frågor. Under tiden som jag gjorde det växte min ilska mot de etablerade partierna i riksdagen. Jag kände mer och mer att jag på grund av DÖ och andra vansinnesbeslut inte längre kunde rösta på något av allianspartierna.
 
Därför har jag nu, efter cirka sex månaders research och betänketid, tagit steget och blivit medlem i Medborgerlig Samling (MED). En av de bästa sakerna med partiet är att de vill vitalisera demokratin genom olika åtgärder, och det var nog den frågan som attraherade mig mest. Inte minst med tanke på det de facto DÖ-tillstånd som vi har plågats med under nuvarande mandatperiod.
 
Decemberöverenskommelsen (DÖ) är, i hård konkurrens, bland det mest bisarra som svenska politiker har hittat på de senaste decennierna. Överenskommelsen var menad att permanenta en ordning där en minoritet skulle kunna styra över majoriteten, och således omintetgöra en slagkraftig opposition. Vi var många som skrek oss hesa när överenskommelsen var ett faktum, och vi var många som jublade när den skrotades.
 
Icke desto mindre dog något inom mig under DÖ-perioden. Jag hade fram till dess varit hårdnackad moderat, även om jag var arg över Reinfeldts syn på försvaret (som ett ”särintresse”) och migrationsuppgörelsen med MP (som 2015 ledde till kaos och en helomvändning av nästan alla partier). Men DÖ var värst. DÖ var en spottloska i ansiktet på vår demokrati, på vårt land, på det svenska folkets vilja.
 
Efter att ha arbetat i riksdagen i cirka två och ett halvt år (2008-2011) har jag även fått insyn i hur illa vår demokrati fungerar i praktiken. Jag har själv suttit med på riksdagsgruppmöten där en stor del av Moderaternas ledamöter blivit totalöverkörda av partiledaren. Många är nämligen mer rädda om sina jobb och karriärer i partiet än villiga att stå upp för sina åsikter i vått och torrt. Samma fenomen återfinns i alla partier, och det är bara undantagsvis som någon öppet vågar opponera sig när partiledaren har dunkat näven i bordet.
 
Det är alltså dags för en upprensning, en ”drain the swamp”, fast på svenskt vis och med intellektuella föresatser som vida överträffar herr Trumps. (Vilket inte är svårt.) Moderaterna har förlorat mitt förtroende och jag är långt ifrån säker på att en del av partiets nya ståndpunkter (som jag gillar) skulle bli politik efter förhandlingar med resten av Alliansen.
 
Som bekant röstar fler och fler missnöjda väljare på Sverigedemokraterna, som inte var ansvariga för DÖ, men det kommer aldrig att finnas på kartan för mig. SD är, precis som alla nationalistiska, socialkonservativa partier, ett kollektivistiskt parti som ställer grupper mot grupper. Dessutom bär deras partiprogram tydliga drag av främlingsfientlighet, och så är de mot både Nato och EU.
 
Med andra ord, det finns numera bara ett hederligt alternativ för oss liberalkonservativa: Medborgerlig Samling.
 
För att underlätta för dig som är nyfiken på dem kommer här en snabbgenomgång kring vad de tycker i ett antal, för mig avgörande, frågor. Texterna kommer från deras hemsida, och jag skriver nästan under på allt, vilket är en underbar känsla. Det har hänt mig flera gånger under min research att jag har suttit och lett för mig själv och tänkt ”äntligen ett parti som tycker som jag”.
 
Staten vs. Individen: 
En fungerande demokrati är rotad i civilsamhället, och myndighetsutövning bör vara grundad på personligt ansvarstagande. Medborgerlig Samling slår vakt om den enskilde medborgarens rätt till privatliv och skydd mot statligt förmynderi. Det offentliga bör koncentrera sig på sina huvuduppgifter: försvar, rättsväsende, ordningsmakt, utbildning, vård och omsorg och ett grundläggande socialt skyddsnät i form av offentliga försäkringar. Utanför dessa kärnområden ska politiken iaktta återhållsamhet och försiktighet.
   Identitetspolitik, det vill säga särbehandling av grupper baserat på etniska eller andra gemensamma markörer, undergräver demokratin och är oacceptabel. Särskilt är kvotering till utbildningar och tjänster ett brott mot den meritokrati som är grundläggande i ett gott samhälle.
 
Kvotering: 
Medborgerlig Samling är motståndare till all kvotering. Att kvinnor statistiskt ska göra samma val som män är i sig inget mål. Att företag eller organisationer ska tvingas tillsätta tjänster på grundval av en persons kön, eller något annat kriterium som inte har med kompetensen att göra, är skadligt för samhället i stort, för det berörda företaget eller organisationen och för den enskilda individen.
 
Försvaret och Nato: 
Sverige ska kunna försvara sitt eget territorium. Sverige ska ansöka om medlemskap i Nato. Totalförsvaret, inklusive livsmedels- och drivmedelslager ska återuppbyggas. Anslaget till försvar och krisberedskap ska ökas till cirka 2,5 % av BNP. Mälardalsregionen, Göteborgsregionen, Malmöregionen, Gotland och Nordkalotten ska prioriteras geostrategiskt. Personalen inom försvaret ska bestå av både värnpliktiga och yrkessoldater. En samhällsplikt införs för både kvinnor och män som antingen genomförs som värnplikt eller som civilplikt inom samhällsfunktioner så som vård eller räddningstjänst. Landets självförsörjningsförmåga ska öka.

Migration: 
Medborgerlig Samling vill i grunden reformera svensk migrations- och integrationspolitik. Vi vill se till att Sverige åter utvecklas i rätt riktning och att de samhällsproblem som skapats delvis på grund av de senaste decenniernas migrationspolitik får en långsiktig lösning. Därtill vill vi att Sverige skall arbeta för nya och hållbara lösningar på de problem som konflikter, fattigdom, förtryck och flykt skapar runt om i världen. För att på allvar kunna påbörja det mödosamma men kritiskt viktiga arbetet att få tillbaka Sverige på rätt spår för en hållbar utveckling krävs att asylinvandringen till Sverige under överskådlig framtid är kraftigt begränsad. Medborgerlig Samling föreslår därför ett kvotsystem där endast ett förutbestämt antal asylansökningar per år kommer tas emot och endast ett förutbestämt antal uppehållstillstånd per år kommer beviljas. Dessa antal kommer under överskådlig framtid att vara mycket låga. Dessa begränsningar är fullt möjliga att genomföra och förenliga med EU-lag och internationella konventioner.
 
Säkerhet och Trygghet: 
Medborgerlig Samling vill att Sverige ska vara ett säkert land att leva i, såsom det en gång var. Straffskalan för grova brott behöver skärpas, straffrabatter tas bort, straffmyndighetsåldern sänkas och polisen måste permanent finnas i närområdet.
Satsningen på bättre rehabilitering och förebyggande program för framför allt yngre förstagångsbrottslingar i fängelser bör öka. Förstagångsbrottslingar bör även, där så är möjligt, hållas åtskilda från återfallsförbrytare för att förhindra negativ påverkan. 
   För att komma till rätta med den allt mer utbredda gängkriminaliteten i landets utanförskapsområden vill Medborgerlig Samling återupprätta den permanenta polisiära närvaron i närområdet. Polisen måste få fler befogenheter och medel för att kunna genomföra sitt uppdrag överallt i samhället. I de områden som polisen pekar ut som problematiska att arbeta i på grund av att kriminaliteten har fått ett så starkt fotfäste ska extraordinära åtgärder snarast sättas in för att återställa lag och ordning.
   För att förhindra det utbredda tiggeriet ska de kommunala ordningsreglerna och utlänningslagens villkor för uppehållsrätt för EU-medborgare – i motsats till idag – vidmakthållas. Om inte detta förbättrar situationen, bör tiggeri kriminaliseras.
 
Statsskick och konstitution: 
Den svenska demokratin behöver konstitutionella reformer i riktning mot mer maktdelning. Makt och ansvar bör hänga ihop. Personligt ledarskap, ansvarstagande och omdöme ska gå före ideologiska system och anonyma partiapparater. Granskning genom revision måste bli mer oberoende än idag. Den kommunala revisionen är idag politiskt tillsatt, vilket bör ändras. 
För att säkerställa maktdelning, offentliga organs laglydighet och medborgerliga rättigheter, bör en författningsdomstol inrättas. Denna författningsdomstol (konstitutionsdomstol) ska vara en fristående instans som ligger utanför riksdagens och regeringens inflytande. Tjänstemannaansvaret måste vidare återinföras.
   På kommunal nivå kan det personliga ledarskapet och ansvaret stärkas genom direktval av borgmästare, samt viss fördelning av makt och uppgifter mellan borgmästaren och ett minskat kommunfullmäktige.
   Procentspärren för personvalet i riksdagen bör slopas helt. Personligt ledarskap; personligt ansvarsutkrävande. Samtidigt som de folkvalda måste få mer stödjande resurser, bör partistöden till organisationerna dras in helt. Demokratin skulle tveklöst vitaliseras om den pengarullning som håller upp de gamla partiorganisationerna avbröts. I gengäld bör stränga krav på öppenhet ställas när det gäller finansiering.
 
EU: 
Medborgerlig Samling ser framtidens EU som en nära gemenskap med gränsöverskridande rörlighet för varor, tjänster, kapital och arbetskraft. EU ska då ha släppt ambitionen att bli ett Europas förenta stater och ska istället främst fokusera på säkerställandet av öppen handel, medborgarnas säkerhet, bättre miljöskydd och hållbar migrationspolitik. Sverige ska behålla kronan som valuta. 
   Migrationen in i Europa växer. För en långsiktig hållbar lösning för både medborgarna i EU:s länder och migranterna som tar sig till Europa, behöver EU:s gemensamma migrationspolitik reformeras. Medborgerlig Samling vill att människor i första hand ska stödjas och hjälpas i sina hemländer eller närområden. Vad gäller asylsökanden behöver EU agera kraftfullare för att få till stånd en jämnare fördelning och en mer solidarisk migrationspolitik medlemsländerna emellan.
   Medborgerlig Samling vill att Sverige ska ställa tydligare krav för att framför allt stärka den europeiska politiken avseende handel, säkerhetsfrågor, miljö och migration. Samtidigt bör byråkratin och detaljstyrningen minska. EU bör sluta med flytten av parlamentet från Bryssel till Strasbourg en vecka varje månad. Jordbruksstödet, som är den enskilt största utgiftsposten i budgeten, bör ses över.
 
Utbildning: 
Den västerländska kulturen är historiens mest framgångsrika. Det är helt centralt att bibehålla dess landvinningar: meritokrati, allas likhet inför lagen, möjligheten att söka välgång genom hårt arbete, könsjämlikhet, vetenskaplighet, frihet från rasdiskriminering osv. Högre studier ska drivas under ansvar med en betydligt striktare kunskapsutvärdering än idag. Att den högre utbildningen ger avkastning i form av spetskompetens är ett nationellt intresse. Politiserad pseudovetenskap som genusläror och identitetsideologi, som kommit att få en oroande stor roll inom akademin, ska granskas kritiskt. Skolan ska förbereda för ansvarstagande. 
Därför vill MED att skolans kärnuppdrag åter ska bli kunskapsöverföring. Det fria skolvalet och friskolesystemet ska behållas. Dagens enhetsskola ska tas bort till förmån för en gemensam 1-6-skola med differentiering i åk 7-9 i form av en reallinje och en klassisk linje. Gymnasiets praktiska utbildningar ska ersättas av ett yrkesgymnasium, som inte är studieförberedande. Återinföra slutprov för studentexamen. Elever med fallenhet för studier skall få möta en utmanande nivå som motsvarar deras potential. Betyg ska ges från åk 1. Skolplikt ska ersättas med läroplikt. Hemundervisning ska tillåtas endast i undantagsfall. Modersmålsundervisningen (tidigare kallad hemspråksundervisning) ska tas bort. Lärarutbildningen ska göras om till att innefatta två steg med introduktionstid på 1,5-2 års praktik för att erhålla slutlig examen. Lärare ska få fokusera på undervisningsuppdraget. Återinföra betyg i ordning och uppförande. MED vill avsätta medel till samhällets stora kulturinrättningar, såsom scenkonsten, den klassiska musiken, museer och bibliotek. Därutöver bör ideella föreningar och privata initiativ bära ansvaret. MED värnar den kommunala musikskolan.
 
Miljöpolitik: 
Miljöpolitiken ska bedrivas utifrån vetenskap och på ett rationellt sätt som tar hänsyn till helheten. MED ser påverkan genom EU som ett verktyg för att driva miljöfrågor som behöver internationellt genomslag. Långsiktig hållbarhet, miljö och ekonomiskt välstånd hänger ihop i det långa loppet och utgör basen för Sveriges och övriga världens framtida livskvalitet. Att beakta och införliva miljövänlighet ska vara en självklarhet i det praktiska vardagslivet. MED bygger sin politik på hållbarhet och låter därmed miljöhänsyn ingå inom samtliga sakområden.
   Därför vill vi att förnybara energikällor på sikt ska ersätta fossila motsvarigheter. MED vill ha grön skatteväxling, dvs. att miljöfarliga produkter och tjänster beskattas hårdare än tidigare, medan skatter på arbete sänks.
 
Familjepolitik: 
Medborgerlig Samling välkomnar alla familjebildningar, oavsett makarnas eller de samboendes kön. Vi ser det som en stor framgång att även samkönade par får bilda familj enligt samma juridiska regelverk som heterosexuella par. Vår familjevänlighet är inkluderande.
   Vi vill driva en politik som underlättar för familjer att hålla ihop och likaså underlättar deras vardag. Samtidigt ska inte politiken in och fingra i vardagslivet. Medborgerlig Samling avvisar bestämt förslag om kvotering av föräldraförsäkringen. Politiker har ingen rätt att använda familjelivet som ett verktyg för att nå sina målsättningar. Vidare ska föräldrar själva få välja den omvårdnad och barnomsorg som passar deras barn och familj bäst. Familjen ska också – så långt som möjligt – få välja förskola och skola åt sina barn efter eget gottfinnande.
   Medborgerlig Samling försvarar kvinnors rätt till abort. Frågan är dock komplex och inte minst framstegen inom neonatalvården för med sig etiska frågor som bör hanteras med ödmjukhet.
 
Företagarpolitik:
Sänka lönekostnaderna för företag.
Bolagsskatten ska hållas internationellt konkurrenskraftig.
Avveckla LAS och istället införa ett flexicurity-baserat system.
Minska administrationen för företagare.
Etablera system för Mikroentreprenörer baserad på schablonbeskattning av omsättningen.
Förenkla 3:12-reglerna så att högre utdelningsutrymme ges.
Kollektivavtalen ska vara enbart vara frivilliga.
-------------------------------------------------------------
Detta var ett axplock av MED:s politik. Om ni vill veta mer om dessa områden eller om andra som jag inte tar upp här, får ni gärna gå in på 
https://www.medborgerligsamling.se/var-politik/.
 
Det är val om ett år. Att säga att det är otroligt spännande är en kraftig underdrift. Visst har MED en lång uppförsbacke, men om vi medborgare vill ha något annat än de bedrägliga kappvändarna i riksdagen måste vi göra något, till exempel rösta in ett nytt parti som kan bidra med nytt blod och definitivt mer moral och ryggrad.
 
Jag kommer att göra mitt bästa för att maximera deras antal röster.
 
/Johannes Vivers

Läs hela inlägget »

Jag är på jakt efter mitt favoritparti. Efter att tidigare ha jobbat för Moderaterna tänker jag förutsättningslöst jämföra de borgerliga partierna för att hitta mitt parti inför valet 2018. Partierna som jämförs är allianspartierna plus uppstickaren Medborgerlig Samling. Och alla ämnen som jag tar upp är sådana som är extra viktiga för mig (och förhoppningsvis många andra) när jag väljer parti.
 
I mitt förra blogginlägg jämförde jag hur partierna ser på förhållandet mellan den enskilda människan och staten, och där avgick Medborgerlig Samling med segern. I det här inlägget jämför jag något annat, nämligen partiernas syn på kvotering och huruvida det borde förekomma eller ej. Men först mina egna tankar kring det:
 
Jag minns en intern moderatdragning 2010 av Hillevi Engström, som då var talesperson för jämställdhetsfrågor. Dragningen gick ut på att Moderaterna allvarligt funderade på att gå fram med lagstiftning på kvoteringsområdet. När det öppnades upp för frågor ställde jag det luriga spörsmålet: "Vad är det i mäns biologi som gör att de ska väljas före en kvinna, om kvinnan visar sig ha större kvalifikationer?" Hillevi muttrade något om att det inte är så som scenariot brukar vara, men hon hade inget svar på frågan och stämningen i rummet gav mig segern. I alla fall är det så som jag minns det. :-) Efter dragningen var det flera kollegor som kom fram till mig eller mejlade mig privat. Jag fick beröm för att ha vågat sätta fingret på det uppenbara feltänket.
 
Min grundinställning till kvotering är som ni förstår mycket negativ. Varför? Jo, man kan bara vara för en tanke om kvotering, eller "positiv diskriminering" som det heter i Storbritannien, om man ser människor som representanter för grupper. Enheter likt kugghjul i ett maskineri, där varje individuell del enkelt kan bytas ut mot en annan från samma grupp. Om man inte ser på människor på sådant sätt faller nämligen hela tanken om kvotering. 
 
Om man som jag ser på en kvinna och en man främst som enskilda varelser med vitt skilda kunskaper och erfarenheter, i stället för som representanter för ett visst kön, så rämnar hela poängen. I min värld kan jag alltså titta på personalen i en förskola, som till 90 procent består av kvinnor, och tycka att det är en utmärkt förskola. Likaså kan jag titta på en bolagsstyrelse, som till 90 procent består av män, och tänka att det säkert är jättebra. Det omvända gäller självklart också. En bolagsstyrelse som består av 90 procent kvinnor skulle jag tycka var jättebra. Varför skulle det vara ett problem? Varför skulle förskolan med 90 procent män i personalen vara dåligt? Det kan säkert fungera strålande.
 
Men det är här som kvoteringsförespråkarna inte hänger med. I deras värld är det "orättvist" om det inte sitter 50 procent kvinnor i bolagsstyrelsen. Här begår de dock ett stort logiskt felslut. För att det skulle vara orättvist krävs nämligen följande antaganden:
 
1. Lika många kvinnor som män vill sitta i styrelsen.
2. Lika många kvinnor som män sitter på exakt samma erfarenhet och utbildning.
 
Om dessa antaganden uppfylls och styrelsen sedan består av 100 procent män, ja då är det däremot något konstigt i görningen. Men det finns en parameter till som inte beaktas. Det kan vara så att företagsledningen av någon bisarr anledning inte vill ha kvinnor i styrelsen. Misogynt? Ja. Korkat? Ja. Men det är upp till företagets ägare att själva välja sin styrelse. Det är ju ett privatägt företag. Om en kvinna vill starta ett företag och därefter uteslutande ha kvinnor på alla positioner, skulle det vara helt okej för mig det också. Inte så smart ur ett företagarperspektiv kanske, eftersom man säkert går miste om en del unik kompetens, men det är upp till ägaren/ägarna att bedöma.
 
Om jag som man söker jobb på en förskola där det nästan bara jobbar kvinnor, och om jag konkurrerar med 99 kvinnor om jobbet, hur stor är då chansen att jag är mest lämpad för jobbet? Ska jag få jobbet, trots att jag med största matematiska sannolikhet inte alls är mest lämpad? Ska jag få det bara för att jag föddes till, i det här sammanhanget, "rätt" kön? Självklart inte. I mina ögon är det samma tankemönster som rasister har.
 
Och om vi tar det ett steg längre och föreställer oss ett företag som bara vill ha vita eller bara svarta människor i styrelsen, så är det helt okej för mig med. Staten ska inte vara inne och peta i fria människors företag. Däremot vore det ju obegåvat att ha en policy som utesluter exempelvis mörkhyade personer från företaget. Jag skulle till exempel aldrig stödja eller köpa ett sådant uppenbart rasistiskt företags produkter, och det skulle nog inte många andra heller. På sätt och vis är det alltså självreglerande. Att staten skulle gå in och diktera hur många vita och svarta som ska sitta i privata företags styrelser är en vedervärdig tanke. Precis på samma sätt som om staten skulle diktera andelen kvinnor och män. Jag vill inte leva i ett samhälle där staten beslutar om fria människors företagsamhet.
 
Vad är då anledning till att kvinnor kan uppleva att deras kompetens utestängs? Vi ska ha i åtanke att jag känner till många kvinnor som utan problem får ta över stora ansvarsområden om de visar intresse i olika föreningar och dylikt, så det är svårt att veta vilka tal det rör sig om. Men jag tror också att det existerar fall där kvinnor stängs ute just för att de är kvinnor. Vad beror det på? För det första är det såklart mycket upprörande att det sker. Men förklaringen tror jag är ganska enkel. Vi har inte haft jämställdhet på arbetsmarknaden så länge i Sverige. Bara två generationer före mig var det mycket vanligare att kvinnorna var hemma med barnen och att männen jobbade. Detta skapade en praxis som fortfarande lever kvar i dag. Många äldre män tycker alltjämt att det är lite "konstigt" med kvinnor i beslutande positioner. Jag är emellertid övertygad om att det är en generationsfråga som snart är borta utan statlig intervention. 
 
Min generation (jag föddes 1976) vet att kvinnor är lika kompetenta som män, och om man som jag är individorienterad vet man även att vissa män kan vara mycket bättre än vissa kvinnor, och tvärtom. Vissa kvinnor kan även vara mycket bättre än andra kvinnor, och vissa män kan vara överlägsna andra män. Vi är inte maskindelar som kan bytas ut på basis av kön eller hudfärg. En vit mans kompetens kan vara väsensskild från en annan vit mans. En svart kvinnas kompetens kan vara oändligt högre än en annan svart kvinnas kompetens.
 
Men det är det här som vänstern inte förstår. De tror att en vit, medelålders man är utbytbar mot en annan vit, medelålders man. De tror att en svart man går att byta ut mot en annan svart man, och att man på detta sätt upprätthåller samma rättvisa och kompetensbalans i verksamheten. Det är, för att uttrycka mig snällt, absurt. Och det är precis samma tankesätt som förklarar och göder främlingsfientlighet.
 
Kvoteringsförespråkarna brukar anföra att det förekommer diskriminering nu och att det är ett argument för kvotering. Jaha? Men hur skulle det då vara bra med lagstadgad diskriminering, som kvotering ju är? Två fel blir inte ett rätt.
 
Kvotering är ett enfaldigt påfund, på så många sätt att jag har svårt att veta vilket exempel jag ska dra. Kanske det om tjejerna som inte kom in på en djurutbildning i Uppsala trots att de hade bättre betyg än ett par killar som ville gå samma utbildning. Det visade sig tack och lov efter prövning vara olagligt. Och på samma sätt borde all kvotering, eller positiv diskriminering, vara olaglig.
 
Jag ska inte få plats i en styrelse bara för att jag är man, om jag konkurrerar med en kvinna som på alla andra sätt verkar mer lämpad. En kvinna ska inte få jobb på en förskola, om hon konkurrerar med en man som verkar mer lämpad. Och om vi vill att detta ska gälla, måste även det omvända gälla.
 
Nu ska vi se vad partierna tycker. All text har jag hittat på partiernas hemsidor om inte annan källa nämns.
 
M: När jag söker på M:s hemsida på ordet "kvotering" får jag bara upp två artiklar om ämnet, en från några Skånepolitiker 2013 och en från Helsingborgspolitiker 2016. Artiklarna är båda negativt inställda till kvotering, men det står inget på hemsidan om vad partiet tycker officiellt. Det är illa. Mycket illa. En valartikel från 2014 säger: "Vi delar ambitionen om att representationen av kvinnor i bolagsstyrelser bör öka. Men det finns andra sätt att arbeta för att uppnå målet än just kvotering." Varför är det inte tydligare på hemsidan? Som tidigare aktiv vet jag att både Schlingmann, Borg och Engström förordade eller hotade med kvotering. M är alltså inte att lita på i den här frågan. Vad partiledningen tycker nu är så oklart att det inte ens bereds utrymme på hemsidan. Jag rekommenderar de ansvariga att åtgärda problemet snarast.
 
C: Att lagstifta om kvotering blir som att förbjuda symptomen, inte sjukdomen i sig. Förändringen måste ske från grunden. Vi tycker att det är viktigt att andelen kvinnor som driver företag ökar. För att nå dit måste vi ge kvinnor bättre förutsättningar att starta och driva företag. När antalet kvinnor som driver företag ökar får vi fler personer i de nätverken från vilka högre uppsatta styrelseledamöter och VD:ar ofta hämtas. Då försvinner också de strukturer som stänger ute kvinnor från inflytande och delaktighet i samhället.
 
L: Liberalerna är emot lagstiftad kvotering. Jämställdheten i näringslivet måste fortsätta bli bättre, men det är i första hand företagens ansvar. Det har länge gått trögt men de senaste tre åren har något hänt. Till exempel har andelen kvinnor i börsbolagens styrelser ökat från 23 till 32 procent sedan 2013. Men framför allt ser vi allt fler jämställdhetsinitiativ hos företagen själva och en ökad andel kvinnor också på andra ledande positioner. Faktum är att vi där ligger längre fram än Norge som har en ännu strängare lagstiftning än den regeringen föreslår. Att lagstifta om kvotering är alltså inte bara tveksamt från principiella utgångspunkter utan också ett kraftfullt slag i luften.
 
KD: Kristdemokraterna är emot kvotering. Tillsättningar av tjänster och uppdrag ska ske utifrån kompetens, inte utifrån kön, ursprung eller ålder. Att besluta om kvotering till styrelser i bolag strider mot äganderätten. Politiken kan inte bestämma över hur ett företag ska forma sin styrelse. Däremot har Alliansen tagit ansvar för en jämnare könsfördelning på ledande befattningar inom staten och vi tycker att det är en positiv strävan.
 
MED: Medborgerlig Samling är motståndare till all kvotering. Att kvinnor statistiskt ska göra samma val som män är i sig inget mål. Att företag eller organisationer ska tvingas tillsätta tjänster på grundval av en persons kön, eller något annat kriterium som inte har med kompetensen att göra, är skadligt för samhället i stort, för det berörda företaget eller organisationen och för den enskilda individen.
 
Min analys: Det går inte att värja sig. MED vinner igen, tack vare sin ideologiska tydlighet. Jag gillar att KD också är glasklara, även om de pratar om att det skulle vara positivt med en jämnare könsfördelning. Feltänk enligt mig. Det positiva vore om man tänkte "rätt person på rätt plats" i stället för att utgå från personens kön. Jag gillar C:s text, men jag gillar inte pratet om "strukturer" som stänger ute kvinnor. Även om jag också tror att det finns män som med flit stänger ute kvinnor, är det ett mindre problem i takt med att dessa stofiler dör av. L tänker fel när de utgår från att jämställdheten skulle höra ihop med antalet kvinnor på vissa positioner. De skriver att kvotering är "tveksamt", vilket är en alldeles för svag formulering för att falla mig i smaken. Med tanke på M:s historia på området och att det inte står något om partiets officiella åsikter på hemsidan, förlorar M den här omgången.
 
5 poäng: MED 
4 poäng: KD
3 poäng: C
2 poäng: L
1 poäng: M
 
Total ställning i experimentet så här långt:
 
M: 4 + 1 = 5
C: 2 + 3 = 5
L: 3 + 2 = 5
KD: 1 + 4 = 5
MED: 5 + 5 = 10
 

Läs hela inlägget »

Jag skrev tidigare ett Facebook-inlägg om att jag tänkte göra ett experiment för att finna mitt favoritparti inför valet 2018. En sammanfattning av det jag skrev då är följande:
 
”Eftersom jag har stor respekt för demokratin och en stark pliktkänsla vad gäller mitt eget ansvar i det hela, vill jag väldigt gärna stödja ett parti inför valet 2018. Frågan är vilket.
 
Att rösta på något av partierna som har kollektivismen som hjärta och ställer grupper mot grupper, det vill säga V, MP, S, SD och Fi, har aldrig varit och kommer aldrig att vara aktuellt för mig. Det är jag alldeles för principfast och trygg i mina värderingar för. Att minska statens makt över medborgarna och stå upp för individens människovärde har alltid varit centrala byggstenar i min egen filosofi.
 
Jag vill rösta på ett parti som ser individen. Som fullständigt struntar i om en människa är fattig eller rik, svart eller vit, man eller kvinna. Som ser alla som unika, självständiga varelser i stället för som representanter för en klass, en hudfärg eller ett kön.
 
Jag vill att samhället utfärdar regler som gäller lika för alla, rättigheter som gäller lika för alla och skyldigheter som gäller lika för alla. Och att staten sedan lämnar oss i fred att leva våra liv. Jag vill leva i en värld där jag - vit, heterosexuell man - ska kunna hysa åsikter som representeras av en svart, lesbisk kvinna i en folkvald församling. Och tvärtom.
 
Så, med anledning av ovanstående förstår ni att endast de borgerliga partierna kommer i fråga. Även om många av dem har dragit sig allt mer mot grupptänk och identitetspolitik de med.
 
Jag kommer de följande veckorna att göra ett experiment. Jag kommer att gå igenom de för mig absolut viktigaste politikområdena, för att därefter jämföra mina tankar med fem partiers åsikter. Moderaterna, Liberalerna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och bubblaren Medborgerlig Samling kommer att få 1, 2, 3, 4 eller 5 poäng, baserat på hur nära de ligger mina egna tankar. Partiet vars åsikter visar sig ligga närmast mina egna kommer att få min röst i riksdagsvalet 2018. Kanske blir jag även medlem på nytt i ett parti.
Låt experimentet börja.”
 
 
Så, för att finna mitt favoritparti i dagens politiska landskap börjar jag med det som är helt centralt för ens värderingar, nämligen förhållandet mellan den enskilda människan och staten.
 
Jag föddes 1976, så jag växte upp i ett Sverige som gick från att vara en mycket socialistisk stat till att bli en hybrid mellan amerikansk Coca-Cola-politik och sovjetisk kollektivism och statsdyrkan. Detta formade mig väldigt mycket. Jag minns att jag  redan som ung ifrågasatte varför staten valde vilken skola jag skulle gå i. Jag frågade min pappa varför vi inte kunde se alla fotbollsmatcher från Premier League utan bara en enda i veckan, och jag kunde inte förstå varför denna match valdes ut av statstelevisionen. Jag tyckte att det var konstigt att jag hade en på förhand bestämd husläkare, och att det verkade vara mycket svårt att byta ut vederbörande mot någon annan. Jag minns att jag undrade varför staten censurerade många filmer, och jag undrade över varför de i andra länder kunde ha hundra radio- och tevekanaler, medan vi bara hade statens. 
 
Jag ifrågasatte dock inte att jag växte upp med att titta på rysk, tecknad film. Och jag ifrågasatte inte att min musiklärare i lågstadiet hade som policy att alltid först sjunga en låt från väst, för att därefter sjunga en låt från östblocket. Det var liksom så det var. En rolig händelse var när min sambo (som är bulgariska) och jag för cirka tio år sedan satt och tittade på friidrottstävlingar från Moskva, och båda upptäckte att vi kunde sjunga med i den ryska armékörens magnifika framförande.
 
Kort sagt, jag präglades mycket av att min valfrihet och möjlighet till att utforska världen var kraftigt begränsad på grund av den svenska staten. Detta har lett till att jag har en reflex inom mig så fort som staten, kommunen eller landstinget vill utöka sin makt på bekostnad av den enskilda människans frihet. På område efter område väljer jag valfriheten, om det går. Och ofta (dock inte alltid) vill jag begränsa statens makt. Det innebär till exempel att jag hellre vill att medborgarna får mer pengar över efter skatt, och att medborgarna därefter själva beslutar kring hur de vill använda sina pengar.
 
Till partiernas uppfattningar. Nedanstående ståndpunkter har jag hittat via partiernas hemsidor.
 
M: Vi vill att varje person ska känna att han eller hon styr över sin egen vardag. Det innebär bland annat att flytta beslut från politikerna till medborgarna. Valfrihet, till exempel när det gäller offentligt finansierade välfärdstjänster, ger människor möjlighet till ökat inflytande över sin egen situation. Vi tycker att alla beslut ska fattas så nära de människor som påverkas som möjligt. Ansvar är en ofrånkomlig del av friheten eftersom friheten att fatta beslut också innebär att ta ansvar för konsekvenserna. I ett fritt samhälle har människor ansvar för sina liv och mer än så, för barn, arbete, bostad, fritid och mycket annat. Staten måste tilltro människor kapaciteten och viljan att bära det ansvar som följer med friheten. 
 
C: Vi tror på varje människas rätt och förmåga att själv forma sin egen framtid. Det är därför vi vill att makt ska finnas så nära människor som möjligt. Det är därför vi försvarar alla människors frihet från förmynderi och påtvingad kollektivism. Det är därför vi tror på ett gemensamt ansvar för att ge alla människor möjligheter att förverkliga sina liv och sina drömmar och utjämna de orättvisor som arv och uppväxt skapat.
 
L: Liberalismen är en politisk tradition där den centrala frågeställningen alltid handlar om förutsättningarna för den enskilda människan att själv - och i fritt samspel med andra - utforma sitt liv. Demokratin, rättsstaten och marknadsekonomin är alla nödvändiga instrument för att skydda den enskilde mot okontrollerad maktutövning från andra. Medan socialismen ifrågasätter kapitalet och anarkismen ifrågasätter staten ifrågasätter liberaler varje system som innebär att maktutövning inte kan balanseras och kontrolleras. Varje koncentration av makt – till stat, företag eller organisationer – kan leda till att individens rättigheter och integritet förtrycks.
 
KD: Kristdemokraterna eftersträvar att beslut ska fattas på lägsta möjliga ändamålsenliga nivå. Det familjen kan bestämma på egen hand, ska inte kommunerna lägga sig i. Det kommunerna klarar på egen hand får inte bli en fråga för riksdag och regering. Enligt kristdemokratiskt synsätt ska samhället byggas underifrån. Det börjar med gemenskaper som uppstår naturligt, såsom familjer, släkt och vänner. Också det civila samhällets övriga gemenskaper som grannskap, intresseföreningar, fackföreningar och trossamfund kan rationellt motiveras utifrån sin ändamålsenlighet. De utgör stommen i samhället och kompletteras med lokala och regionala gemenskaper till den statliga nivån.
Frihet är emellertid ett grundläggande gemensamt värde för såväl varje människa som varje naturlig gemenskap. För till exempel en familj innebär ”frihet” att kommunen eller staten inte ska gå in och bestämma i familjens ställe. Däremot spelar de offentliga nivåerna en viktig roll som stöd och för konfliktlösning mellan naturliga gemenskaper.
 
MED: Det är graden av tillit som skiljer goda samhällen från dåliga. Det gäller såväl tillit människor emellan som i människans förhållande till stat och företag. Tillit växer fram i ett land där lagen upprätthålls, brott bestraffas, tvister avgörs i opartiska domstolar, förhållandet till omvärlden är gott och alla bidrar till det gemensamma efter bästa förmåga. En fungerande demokrati är rotad i civilsamhället, och myndighetsutövning bör vara grundad på personligt ansvarstagande.
Medborgerlig Samling slår vakt om den enskilde medborgarens rätt till privatliv och skydd mot statligt förmynderi. Det offentliga bör koncentrera sig på sina huvuduppgifter: försvar, rättsväsende, ordningsmakt, utbildning, vård och omsorg och ett grundläggande socialt skyddsnät i form av offentliga försäkringar. Utanför dessa kärnområden ska politiken iaktta återhållsamhet och försiktighet.
 
Min analys: Det finns en anledning till varför jag väljer mellan dessa partier, och den är att jag själv sympatiserar med deras grundläggande syn på staten kontra individen. Men, nu handlar det om att finna mitt favoritparti, och därför måste jag rangordna dem. Jag gillar skarpt att MED benar upp statens huvuduppgifter. Jag gillar att M pratar om statens tilltro till människors frihet och ansvar. Jag gillar att L pratar om att skydda den enskilde mot okontrollerad maktutövning. Jag gillar att C pratar om frihet från förmynderi, men jag gillar inte att de pratar om att utjämna orättvisor som arv och uppväxt skapat. Det låter som om individen per se är ett hjälplöst offer för omständigheterna. KD pratar för mycket om familjen och gemenskaper, i stället för att fokusera på individen.
 
5 poäng: MED
4 poäng: M
3 poäng: L
2 poäng: C
1 poäng: KD
 
Total ställning i experimentet så här långt:
M: 4
C: 2
L: 3
KD: 1
MED: 5
 
Fortsättning med ett annat för mig centralt politikområde följer om en vecka eller så. Hoppas att detta var givande även för er läsare. Trevlig helg!
 
/Johannes Vivers

Läs hela inlägget »

”Imagine there’s no countries
It isn’t hard to do
Nothing to kill or die for
And no religion too”
 
Så börjar den andra versen i John Lennons ”Imagine”. I den första versen vill han att vi föreställer oss en värld utan vare sig himmel eller helvete. Han menar att vi, om vi bara kunde, borde leva för dagen utan vare sig tillförsikt eller rädsla inför framtiden.
 
Fint? Ja. Naivt? Ja.
 
John Lennon hade blivit bedrövad om han varit här och bevittnat det som sker runt om i världen. Nationalismen, det vill säga nationens betydelse och kontrast gentemot andra länder och kulturer, rör sig framåt likt en ostoppbar lavin. Religionen är mer polariserad än på länge för många människor, så viktig att åtskilliga ungdomar väljer att resa långväga och riskera sina liv för att främja radikala och hårdföra idéer. På 1600-talet slets Europa sönder mellan protestantismen och katolicismen. Nu pågår ett annat inbördeskrig mellan shiamuslimer, sunnimuslimer och en mängd mindre grupper.
 
Det är en lång väg kvar till Lennons ”Imagine”.

Som alla vet röstade Lennons landsmän för att lämna EU, och en viss herr Trump vann valet i USA. Nu finns det kanske de (Göran Greider) som tror att den nationalistiska och populistiska vågen har nått sin kulmen, och att vänster och höger kan kavla upp ärmarna och förbereda sig för kampen om vilken falang som ska regera Sverige inom en snar framtid. Till en av dessa falanger har jag ett dystert budskap. Det kommer inte att bli en kamp mellan vänster och höger 2018. Utfallet av valet kan bara bli ett.
 
Sveriges nästa statsminister kommer att heta Anna Kinberg Batra. (Läs: Ulf Kristersson. När jag skrev inlägget trodde jag inte att Moderaterna skulle hinna avsätta henne före valet.) Och hon kommer att leda en regering bestående av bara moderater, eller eventuellt även kristdemokrater om KD kommer in i riksdagen. Anledningen till detta stavas Sverigedemokraterna, och att detta märkliga men framgångsrika parti inom ett par år kommer att vara störst i Sverige.
 
För de som tycker att det låter jobbigt (vi är många som tycker det), kan det kanske hjälpa med en blick på våra grannländer och se hur motsvarigheterna till SD ligger till där. Och hur grannländernas andra partier förhåller sig till dem.
 
Norge, broderfolket i väst, dit ”fattiga” svenskar från öst åker för att tjäna pengar och lyckas. Statsministern heter Erna Solberg. Hon är partiledare för Høyre, som är Norges motsvarighet till Moderaterna. Efter valet 2013 bildade partiet en minoritetsregering med Fremskrittspartiet, som kallar sig ett ”liberalt folkparti” men som av media brukar beskrivas som högerpopulistiskt och som Norges motsvarighet till Sverigedemokraterna.
   Det som gjorde att Erna Solberg kunde bli statsminister 2013 var att Høyre återigen blev största högerparti med 27 % av rösterna, till skillnad från Fremskrittspartiet som backade från ca 23 % till 16 %. Fram till dess hade Fremskrittspartiet varit största parti på högerkanten sedan 2005. Översatt till svenska förhållanden är det alltså i dag Moderaterna som regerar tillsammans med Sverigedemokraterna.
 
Danmark: Arvfienden, som vi trots historien mer älskar än hatar. Statsministern heter Lars Løkke Rasmussen, och han leder en minoritetsregering bestående av Venstre (Danmarks motsvarighet till Moderaterna), Liberal Alliance (En variant av de svenska Liberalerna) och Konservative Folkeparti (motsvarigheten till Kristdemokraterna).
   Dansk Folkeparti, motsvarigheten till Sverigedemokraterna, fick ca 21 % av rösterna i valet 2015, att jämföra med valet 2011 då de endast fick ca 12 %. Dansk Folkeparti har genom åren drivit Venstre och Konservative Folkeparti att anamma ett mycket restriktivt synsätt på invandring.
   Efter valet ville Lars Løkke Rasmussen ha med sig Dansk Folkeparti i regeringen, men partiet avböjde med förklaringen att man inte ”tror på majoritetsregeringar”. Den verkliga anledningen? Att man tycker sig få mer inflytande genom att stå vid sidan av den verkställande processen. Genom detta kan man driva regeringen framför sig när det handlar om gemensamma beröringspunkter, där folkets vilja ligger närmare Dansk Folkepartis, och när man så vill kan man agera oppositionsparti. Det bästa av två världar. Vänsterpartiet i Sverige har skickligt skaffat sig ungefär samma regeringspåverkande roll under mandatperioden som vi är mitt uppe i nu.
 
Finland: Vårt gamla Österlands statsminister heter Juha Sipilä, och han leder en regering bestående av Centern (den svenska motsvarigheten är lätt att gissa), Sannfinländarna (motsvarigheten till Sverigedemokraterna) och Samlingspartiet (motsvarigheten till Moderaterna). Sannfinländarna fick i valet 2015 17,65 % av rösterna.
 
Varför denna genomgång av våra nordiska grannar? Jo, för att visa att motsvarigheten till Sverigedemokraterna sitter i regeringen i två av dem (Norge och Finland), medan de i Danmark är mycket starka vågmästare som blev erbjudna en plats i regeringen men tackade nej av ovan nämnda skäl. Inget av länderna leds förresten av socialistiska eller gröna partier.
 
Likheterna mellan de fyra nordiska ländernas populistiska och främlingsfientliga alternativ är slående, med en viktig skillnad: Sverige släpar efter rent tidsmässigt. En annan intressant aspekt av jämförelsen är att alla våra nordiska grannländers motsvarighet till SD har mycket höga siffror, och detta trots att länderna har tagit emot långt färre invandrare än vad Sverige gjort.
 
Härom veckan kom en undersökning i Aftonbladet som visade att SD i dag äger flest sakfrågor av alla partier. Att en överväldigande majoritet av alla svenskar (44 %) tycker att SD har den bästa politiken i flykting- och invandringsfrågan är föga förvånande. Att flest svenskar även tycker att de har bäst försvarspolitik och äldreomsorgspolitik är det färre som vet. Moderaterna har alltjämt högst förtroende inom jobb och ekonomi, före S och SD. Socialdemokraterna äger sjukvårdsfrågan strax före SD och M. Liberalerna äger skolfrågan, strax före S och SD. Centern äger miljöfrågan, långt före MP och SD.
 
Noterade ni något? Ja, SD är med på topp tre-listan inom alla de åtta politikområden som folket tycker är viktigast. Det är en smärre sensation. Upp med en hand alla som kan berätta vad SD har för åsikter kring miljö, utbildning och sjukvård? Nästan ingen väljare har någon aning. Inte ens vi politiknördar har bra koll. Men det troliga är att flykting- och invandringsfrågan bryter in även här. Många väljare är så trötta på etablissemanget i den frågan att de svarar SD lite på måfå.
 
Så, hur kommer det då att gå i valet 2018? Det finns två sätt, som jag anser vara de mest tillförlitliga, att sia om det. Det ena är att se hur väl opinionsinstituten lyckades när det gäller att pricka in stödet för S, M och SD inför valet 2014.
 
När det gäller S prickades deras valresultat (31,01) nästan perfekt av Novus, United Minds och Sifo. När det gäller M prickades deras valresultat (23,33 %) nästan perfekt av Novus och okej av United Minds. Inget annat institut var särskilt nära. När det sedan gäller SD prickades deras valresultat (12,86 %) nästan perfekt bara av Sentio. De två som kom närmast därefter var YouGov och United Minds, som båda hade SD på 11,1 %. Alla andra institut hade fel på flera procentenheter. Vad säger detta oss? Jo, att de ”nya” opinionsinstituten är överlägsna när det gäller att pricka in SD:s korrekta opinionssiffror. Novus är bra på S och M, men överlag är de traditionella instituten värdelösa på att få fram SD:s faktiska stöd.
 
I slutet av 2016 såg opinionssiffrorna för SD ut så här, enligt Sentio och YouGov som alltså är två av de tre bästa aktörerna när det gäller att mäta SD korrekt:
Sentio: 22,6 %
YouGov: 24,2 %
 
Märker ni vartåt det barkar?
 
Ett annat bra sätt att gissa sig till valresultatet 2018 är att kolla på SCB:s stora ”Om det varit val i dag”-undersökning, som görs två gånger per år i maj och november, och sedan jämföra deras resultat med hur det faktiskt gick i valet 2014. Denna undersökning anses ”fin” eftersom den genomförs med nära 10 000 personer, i stället för ett par tusen som de andra. Människor är, vilket vi blir allt mer varse om, mindre benägna att uppge faktiska partisympatier i undersökningar än förut. Detta tillsammans med att många inte vill ställa upp i undersökningarna gör att vi måste vara försiktiga med SCB:s slutsatser. Trenden i deras mätningar är dock tydlig över tid. Mätningarna överskattar Socialdemokraternas stöd medan de underskattar Sverigedemokraternas.
 

Om det varit val i dag, enligt SCB: november 2012 maj 2013 november 2013 maj 2014
S 34,8 35,6 34,3 35,3 
M 28,1 26,9 25,5 22,7
SD 7,9 7,7 9,3 8,1


FAKTISKT VALRESULTAT 2014:
S: 31,01 %
M: 23,33 %
SD: 12,86 %
 
SCB prickade något så när in Moderaterna, men man överskattade alltså kraftigt S och underskattade kraftigt SD. Mätningen av SD var faktiskt pinsamt dålig. SD fick mer än 50 % högre siffror än vad SCB trodde.
 
I dag när det är ca två år kvar till nästa val, ser siffrorna ut så här:
 
OM DET VARIT VAL I DAG, NOVEMBER 2016:
S: 29,2 %
M: 22,8 %
SD: 17,5 %
 
Om man jämför dessa siffror med siffrorna i november 2012 (två år före valet 2014), så har sossarna störtdykt med 5,6 procentenheter. Kom även ihåg att Socialdemokraterna konstant får högre siffror i SCB:s mätningar än i det faktiska valet. Resultatet i riksdagsvalet låg mellan 3 och 4,5 procentenheter lägre än prognosen.
   Moderaterna genomgick en kollaps i slutet av den förra mandatperioden, så det är svårare att dra slutsatser utifrån deras siffror, men en sak är klar. Både S och M kommer att få färre röster i valet 2018 än vad de får i SCB:s undersökning i dag, två år före valet. S kommer förmodligen att göra ett riktigt katastrofval och landa runt 25 %. M kommer gissningsvis också att göra ett uselt val och i värsta fall få runt 15 % och i bästa fall runt 20 %. SD däremot, fick 2014 ett valresultat som var mer än 50 % högre än deras opinionssiffror enligt SCB.
 
Vad säger allt detta oss, förutsatt att samma mekanismer är i spel om två år (vilket jag tror)?
 
Jo, det innebär att vi efter valet 2018 kan få ett topp tre-lista som ser ut så här:
 
EVENTUELLT VALRESULTAT 2018:
S: 25 %
M: 17,5 %
SD: 26,25 %
 
SD kommer troligen alltså att bli Sveriges största parti om två år.
M kan samla ca 30 % tillsammans med C och L. Ca 35 % om KD inte åker ur riksdagen.
S kan samla 35-40 % tillsammans med V och MP, om MP inte åker ur riksdagen. Oavsett vilket kommer varken Alliansen eller De Rödgröna att var för sig samla över 40 %.
 
Och vad händer då?
 
Det finns de som tror att S och M i en sådan situation skulle bilda regering tillsammans. Glöm det, säger jag. M skulle aldrig sätta sig i regering med ärkefienden och många inom S hatar moderater så mycket att de hellre skulle ge sig i lag med djävulen själv. Förutom dessa känslomässiga argument skulle det nog vara självmord för S och M att gå ihop i en koalition. Det skulle bara göra att ännu fler gick till SD och V.
 
Samma analys gör jag av S + Alliansen eller Alliansen + S (Löfven alternativt Kinberg Batra som statsminister [Läs: Ulf Kristersson]). Det skulle skapa en stabil majoritet, men en sådan ohelig koalition skulle skaka svensk demokrati i sina grundvalar. Det skulle demoralisera gräsrötterna något fruktansvärt, och det skulle också leda till att hela Sveriges opposition reducerades till SD och V, vilket i sin tur skulle leda till att dessa två partier växte ordentligt.
 
Jimmie Åkesson kommer inte att få chansen att bilda regering eller vara regeringsunderlag ens om han skulle vilja, vilket jag inte är säker på att han vill. Kom ihåg hur Dansk Folkeparti har agerat i Danmark. Hur som helst, Sverige är inte redo för traumat som det skulle innebära att se Jimmie Åkesson stå där som landets främsta företrädare. Och varken S eller M kommer 2018 att vilja inleda ett regeringssamarbete med SD. Den dörren är stängd, förmodligen fram till 2022 och kanske till och med längre än så.
 
Återstår då för talmannen att pröva stödet för en röd-grön regering, antingen en S-MP-regering som i dag, eller en där V också ingår. Löfven kommer att göra allt för att få med sig C och L på ett sådant förslag, kanske i en S-MP-C-L-regering, men så länge Annie Lööf och Jan Björklund är partiledare kommer det inte att hända. De hyser båda för stark aversion mot S. M och KD kommer aldrig att tolerera en till mandatperiod med rödgrönt minoritetsstyre, och SD kommer definitivt inte att göra det. Vi kan alltså slå fast att det under inga omständigheter blir en röd-grön regering eller en statsminister vars namn börjar på ”Ste” efter 2018.
 
Var lämnar det då oss? (En anglicism, jag vet, men en bra sådan.) En alliansregering? Det är inte omöjligt, men jag tror inte det. De Rödgröna skulle förmodligen inte tolerera en alliansregering när de själva är större än Alliansen, och SD kommer inte att tolerera att Centerns och i viss mån Liberalernas migrationspolitik får genomslag i Sverige igen.
 
Återstår då vad? Jo, att pröva stödet för en renodlad Moderatregering, alternativt en M-KD-regering. En sådan regering skulle kunna få resten av Alliansens stöd, och med löfte om att föra den av Moderaterna nypåkomna migrationspolitiken skulle den även få stöd av SD. Simsalabim, Sveriges kan regeras. Denna lilla minoritetsregering skulle vara beroende av stöd från C eller L och SD för att få igenom politiska förslag och sin budget, men jag ser verkligen ingen annan lösningen på den uppkomna situationen. Om vi får en riksdag där SD blir störst och där de andra partierna vägrar att låta Åkesson bilda regering eller vara en del av underlaget, finns det helt enkelt inga andra alternativ.
 
Valet 2018 kommer att bli en ögonöppnar-repris på stora delar av det svenska etablissemanget. På alla de som inte följer med i strömningarna och som alltjämt vägrar inse att den tidigare förda politiken, av såväl De Rödgröna som Alliansen, har banat väg för ett enormt folkligt missnöje, vilket 2018 kommer att manifestera sig i att SD blir största parti.
 
Eftersom jag själv är stark motståndare till både SD och De Rödgröna bär scenariot ovan mig inte så mycket emot. Jag ser gärna en M-regering eller en M-KD-regering. Men, jag hade hellre levt i en verklighet utan ett gigantiskt SD. Anledningen till att de har kunnat växa sig så starka är den erbarmligt dåligt förda migrations- och integrationspolitiken under 2000-talet, som har förvandlat Sverige till ett land där polariseringen mellan människor ökar, där kärnverksamheter som militär och polis inte har resurser att utföra sina uppdrag, och där invandrare misstänkliggörs och hopklumpas på ett kollektivistiskt förödande sätt.
 
Sverige har blivit ett land där identitetspolitik-vurmare utgår från hudfärger eller etniska attribut i debatten, ett land där den sekulära staten i vissa fall retirerar inför religiösa doktriner, och ett land där mediaetablissemanget, den så kallade rödvins- eller kaviarvänstern, så till den grad har förlett medborgarna angående kostnader för migrationen och dess följder, att många har förlorat tilltron till demokratin, dess företrädare och traditionella informationskanaler.
 
Läget är allvarligt. Och 2018 kommer många för första gången att inse till vilken grad. För att undvika chockskador gör alla klokast i att läsa på och förbereda sig mentalt. Ett bra tips är att börja tänka sig denna nya verklighet, eller som John Lennon skulle ha sagt:
 
Imagine ...
 
 
Johannes Vivers (lärare i svenska som främmande språk, före detta politisk sekreterare för Moderaterna 2008 - 2011, numera sökande alliansväljare)

Läs hela inlägget »