2016 > 07

Den 14 juli är ett konstigt datum för mig. Kronprinsessan fyller år. Frankrike har sin nationaldag. Men framför allt är det dagen då en av mina finaste vänner, Caroline, hoppade mot sin död.

Caroline var, som många av oss, en komplex människa. I ena stunden en ung kvinna full av självförtroende och charm, i den andra en bräckligare varelse med en dragning åt det destruktiva och labila.

I ena ögonblicket kunde hon vara otroligt vacker och lysa upp ett helt rum, i det andra såg hon mer än alldaglig ut.

Vi träffades i kön, på universitetet 1995. I kön för att registrera oss till franska grundkursen. Vi hamnade båda i samma grupp, den som var till för oss som i princip inte kunde någonting trots sex års franska i skolan.

Vi drogs båda till språk och litteratur. Hon mer än jag. Hon låg hela tiden steget före. Perfekt engelska sedan barnsben. Jag kämpade för att bli något så när flytande. Hennes franska blev utmärkt under tiden som jag gjorde lumpen. Det tog mig många år att komma i kapp. 

Hon upptäckte Paris flera år före mig. När jag hälsade på henne 1996 var det hon som var guide och förtrogen med stans hemligheter.

Om vi någonsin hade ihop det? Tja ... På sätt och vis hade vi väl det. Men det var inte kärlek av det konventionella, underbara slaget. Det var mer en nyfikenhet, ömsesidig respekt och lika sjuk humor, som gjorde att vi hamnade i säng efter ett par öl-och-vin-stinna ute- och innekvällar.

Som det så ofta går med nära relationer under studentåren blev våra kontakter därefter alltmer sporadiska. En enstaka glass i Stockholm när hon var i stan och hälsade på. En lunch eller middag när jag bodde i Paris.

Några år senare fick jag veta att hon mådde dåligt. Att hon var utbränd eller något sådant. Jag ville inte grotta mer i det. Kände mig inte tillräckligt nära henne då för att våga fråga. 

Jag fick en del obegripliga mejl, fulla av anklagelser mot människor i hennes närhet och mot hela världen. 

Plötsligt var hon i New York. Sedan i Paris. Sedan i New York, och sedan i Stockholm.

En dag kom mejlet från en gemensam bekant. "Carro gick bort den 14 juli i år. Ni har kanske redan nåtts av detta ofattbara besked?"

Jag hade inte nåtts av det. Jag blev helt förstörd.

Carro dog 2007. Tiden går. Men varje år den 14 juli är hon i mina tankar. I en salig blandning av franska flaggor och rojalistisk yra. 

Varför hon tog livet av sig? Jag vet inte. Jag har funderat på att kontakta hennes mamma och fråga, men inte vågat. Än.

Caroline, du fattas mig. Dina absurda skämt, din stora språkliga begåvning och dina rappa kommentarer. 

Nu fortsätter sommaren och livet. Utan dig, men jag har våra minnen väl bevarade. I min hjärna, i mitt hjärta.

En dag ska jag nog skriva något om dem.

J
 

Läs hela inlägget »