2016 > 06

Berättelsen om fåraherden David har överlevt tidens tand i flera tusen år. Den är odödlig. Precis som Leicester City numera. Och Islands fotbollslag. Och Lars Lagerbäck. 

Alla känner till kampen mellan David och Goliat i Gamla Testamentet. Goliat var "sex alnar och ett kvarter lång", ca 290 cm. Han hade ett glänsande pansar av koppar och ett stort spjut. David var en fåraherde av betydligt blygsammare mått. Han hade inget pansar och var endast beväpnad med en slunga och en sten. Ni vet hur kampen slutade. David knockade Goliat med ett kast mot tinningen, och sedan högg han av Goliats huvud.

Den 2 maj 2016 gick John Smith in på puben "Dog & Gun" i Leicester efter jobbet och beställde det han alltid brukade beställa. Två glas ale och en "good old pork pie". Han tänkte tanken såklart, men han vågade inte säga högt att han denna dag drömde om att himlen skulle falla ner, eller öppnas, eller dylikt. Han var rädd att bringa olycka över framtiden om han yttrade tanken högt, den att han drömde om det omöjliga. 
   Några timmar senare visste han inte om han kunde tro sina ögon. Leicester hade just tagit sitt första ligaguld i klubbens 132-åriga historia.

Den 27 juni 2016 gick fåraherden Jón Jónsson in på den lokala puben Prikid i Reykjavik. Han beställde ett par Viking-öl, friterad fisk med pommes och en extra citron, som han envisades med att pressa över ölen.      Han tänkte inte ens tanken. Han växte upp med Premier League och engelsk fotboll. När han var 10 år åkte han till London för första gången, och sedan den resan hade han årligen besökt staden för antingen en högkvalitativ fotbollsmatch eller något annat som Island inte kunde erbjuda.
   Han var dock säker på att hans tappra landsmän skulle falla med flaggan i topp, såpass mycket ville han ge dem. Men att besegra England, storebrodern, mentorn, nej det fanns inte på kartan - inte ens på den mest vulkantäta delen av fäderneslandet.
   När han stod inför fullbordat faktum visste han inte vad han skulle ta sig till. Han beställde in en Viking-öl till innan han ringde sin pappa, som grät som ett barn i telefonen. Av lycka.

Likheterna mellan Leicester och Island är inte många, men de är lika vackra som Snorres skaldestycken.
   Staden Leicester har 338 000 invånare. Island har 320 000. De är fotbollens David och David. De är underhundarnas underhundar. I Leicester öppnade sig himlen, på Island öppnade sig vägen mot Valhalla. Att detta hände samma fotbollsår är inte bara osannolikt, det kan mycket väl visa sig att vi snart vaknar och upptäcker att allt var ett enda stort hjärnspöke.

Islands startelva som besegrade England spelar i tur och ordning i Bodö/Glimt, Hammarby, Malmö FF, Krasnodar, OB, Charlton, Swansea, Cardiff, Basel, Kaiserslautern och Nantes.
   Man behöver inte skämmas om man inte har koll på några av klubbarna, för det är det inte många som har.
   Men det bryr sig ingen om hemma i Reykjavik (rökens vik). För när röken har lagt sig efter årets mästerskap kommer saker och ting aldrig att bli desamma igen. Nu har nämligen landets och spelarnas blod, svett och gejsrar etsat sig fast i det kollektiva fotbollsminnet för all framtid.
   
Kan Island även besegra Frankrike på söndag? Nej, jag tror inte det, men om de gör det, ja, om de går hela vägen och vinner EM 2016 så kommer ändå matchen mot England att vara den där hoppet om det omöjliga tändes. Den där fantasins gränser besegrades av 11 frustande vikingar från ön av is. Den match som psykologer och föräldrar kommer att använda som inspiration och godnattsagor.
   För en saga är det.

Holmgången som vedertagen lösning på konflikter blev olaglig och avskaffades på Island 1006. Det tog tusen och tio år att införa den igen, om än tillfälligt. Och vilken holmgång det blev. Och vilken triumf det blev för fåraherdarna mot de stora krigarna i glänsande vit pansar.

Klubben Leicester City grundades 1884. Fristaten Island grundades 874.

Miraklen som de båda åstadkom 2016
kommer att leva för evigt.

Precis som berättelsen om David och Goliat.

Precis som Lars Lagerbäck.

Läs hela inlägget »

Jag har just läst ut ”Tsunamin” av Jenny Forsberg.
 
Boken bygger på verkliga händelser, men historierna som flätas samman är fiktiva.

Vi får följa den lokala muslimska familjen, som har sitt hus precis bredvid stranden och stor nedärvd kunskap om vad man bör göra när marken skakar och vattnet drar sig tillbaka. Men räcker denna lärdom när man bara har en kvart på sig?
 
Vi får följa tvåbarnspappan Jens, som samtidigt som tsunamin närmar sig ligger på stranden och fantiserar om sin mycket yngre älskarinna. Barnen leker en bit därifrån och frågan är om någon av dem kommer att klara sig.
 
Vi får följa den unga, adopterade kvinnan Maria, som är på besök på Sri Lanka med sin svenska mamma för att hitta sin biologiska mor. Kommer de att hitta henne, och är hon vid liv?
 
Vi får följa reseledaren Agnes, som närmar sig sitt jobb som reseledare med samma frenesi som hon närmar sig nästa träningspass i gymmet. Kommer hon att klara de näst intill omänskliga uppgifterna hon ställs inför?
 
Sist men inte minst får vi följa en liten grupp elefanter, vars känsloliv och sinnen är så väl utvecklade att de i många avseenden är precis som oss människor. Kommer de att hinna undan? Trots att en av dem är riktigt gammal?
 
Det här är den andra boken jag läser av Jenny Forsberg. Hennes första roman, Akrobaten, var på många sätt lik Tsunamin, men de känns ändå olika. De korta, kärnfulla meningarna är på plats och måste nu betraktas som ett mycket medvetet stildrag. Förmågan att låta huvudpersonen som vi följer för tillfället komma till tals i texten är också tydlig, och det är uppenbart att det också är ett av Jenny Forsbergs mer framträdande stildrag. Jag vill även framhålla den geniala tillägnelsen i början av boken: ”Till dem som klarade sig. Och till dem som inte gjorde det.” Den sätter tonen på ett respektfullt sätt och lovar oss samtidigt en text full av smärta, men även av lättnad.   
 
Akrobaten var en fin första roman. För mig är Tsunamin definitivt ett nummer större, både med avseende på själva ämnet och känslan i författarens engagemang. Om Jenny Forsberg fortsätter så här betyder det att nästa bok kommer att vara ännu bättre, och då närmar vi oss högsta klass. Jag ser med spänning fram emot nästa roman.
 

Läs hela inlägget »

Kort guide till hur man kan förhålla sig till dagens nyklubbade asylregler och partierna i Sveriges Riksdag:

S: Som alltid stora hycklare. Sa fram till i november att Sverige skulle ha helt öppna dörrar. Sedan tvärvände de, nästan över en natt. Alla försök till fina ord och kapitaliserande på naiva väljares känslor spolades rakt ner i toaletten.

MP: Står för att de vill ha öppna dörrar, men erkänner samtidigt att de villigt prostituerar sig och röstar som S vill. Hur det går ihop? Det gör det inte.

V: Står för att de vill ha öppna dörrar för hela världens flyktingar. Respekt för principfastheten. Hur de tänker att detta ställningstagande ska gå ihop med världens redan högsta skatter och en fungerande skola och välfärd är en gåta. Men man kan kanske höja skatterna ännu mer? Eller låna pengar? Visst ja, båda sakerna görs redan. I mängder. Kommande generationer får betala.

M: Har likt S gjort en kovändning sedan Reinfeldts "öppna era hjärtan"-tal. Många av politikerna som nickade med i Reinfeldts naiva liberalhjärta påstår nu att de tycker motsatsen. Opportunism är bara förnamnet. Men det är bra att de har vaknat och insett att fri invandring inte är förenligt med världens mest generösa välfärd.

C: Vill ha fortsatt öppna dörrar. Respekt för att de, likt V, står för sin idealism. De är dock mer trovärdiga eftersom de i samma andetag säger att systemen måste förändras. På politikspråk betyder det att de vill försämra välfärden för alla för att kunna ta emot många fler flyktingar.

L: Ligger lite mitt emellan M och C. Vill äta kakan och ha den kvar.

KD: Se L.

SD: Deras ståndpunkt har alltid varit att Sverige ska ta emot mycket färre flyktingar, oavsett hur ansträngt läget i landet är. Att de röstar för alla förslag som leder till en minskning är inte överraskande. De är konsekventa i sin främlingsfientlighet, som just nu råkar sammanfalla med nödvändiga beslut.


Min analys: Jag har under hela debatten saknat ärlighet. Varför har ingen politiker sagt "Det kostar enormt mycket att ta emot alla flyktingar, men jag vill göra det ändå"? Det hade gett respekt. I stället har de försökt lura oss genom att påstå att flyktingar som knappt kan läsa och skriva och kommer hit när de är över 40 skulle vara en nettovinst för Sverige. Det är denna typ av lögner och försök att vilseleda medborgarna som skapar grogrund för partier som SD.

Att Sverige måste göra något är uppenbart, såvida man inte står för åsikten att man är redo att försämra välfärden radikalt för att ta emot många fler. Att propagera för öppna gränser och bibehållen välfärd är i min bok antingen extremt okunnigt eller rent ohederligt.

Slutsats: Dagens beslut är på sätt och vis hemskt, men på sätt och vis skapar det en möjlighet för Sverige att i framtiden kunna fortsätta vara ett öppet land. Om man hade kört på som i höstas hade SD snart haft egen majoritet i riksdagen. Vi måste fixa våra egna problem i mottagandet och vi måste fixa våra egna problem i utanförskapsområdena innan vi kan börja ta emot jättemånga människor igen. Allt annat skulle långsamt rasera det Sverige som våra förfäder har byggt upp. Alternativet, att öppna gränserna och låta alla människor i Sverige ansvara för sin egen försörjning och välfärd (vilket jag rent ideologiskt och på ett teoretiskt plan inte är helt främmande inför) har inget stöd hos vare sig befolkningen eller i riksdagen.

Åtgärder:
- Se till att människor kan söka asyl utanför EU och fördela dem jämnt mellan EU:s länder enligt en kvotnyckel.
- Öka kraftigt resurserna till närområdet. 
- Gör allt för att besegra terrorgruppen IS i Syrien och Irak. In därefter med FN-trupp i båda länderna och sjösätt ett stort återuppbyggnadsprogram, där hela världens rika länder hjälper till. 

Med hopp om en framtida värld utan krig och elände.

J

Läs hela inlägget »