2016 > 05

1964 spelade The Beatles in låten och filmen A Hard Day's Night, med det berömda inledande ackordet. Ända sedan dess har ackordet gäckat musiker och coverband världen över. Många har försökt återskapa det, men inte förrän på senare tid har man kommit nära sanningen. Mycket nära. Och berättelsen kring det är lika fascinerande som The Beatles själva.

Men först en liten bakgrund till musik och ackord. 

Musik. Detta märkliga fenomen som alla älskar på högst subjektiva vis. När det matematiska förhållandet mellan olika frekvenser är harmoniskt och bildar ett ackord, tycker våra hjärnor att det låter fint. Om man kombinerar frekvenser till ett ackord som är lite mindre matematiskt harmoniskt tycker vi att det låter "fräckt" (maj 7-ackord, dim-ackord), men om kombinationerna blir för extrema och om det matematiska förhållandet för disharmoniskt tycker vi att det "skär sig" eller låter falskt. 

Färdigheten att höra detta är något som förenar oss alla på jorden, förutom de få som är helt tondöva vilket är extremt ovanligt. På den andra sidan spektrumet finns de som kan höra exakt vilken frekvens en ton har. Det kallar vi för absolut gehör och det är, precis som total tondövhet, mycket ovanligt.

Mitt emellan ytterligheterna finns vi andra, och vi som har hållit på med musik hela livet och tränat upp vårt gehör, kan relativt lätt höra de matematiska intervallen mellan toner och således "ta ut" låtar som vi hör för första gången. Jag tror att man kan jämföra det med all annan sorts träning. Om man har bolltalang och tränar mycket fotboll blir man bra på fotboll, och om man är musikaliskt begåvad och spelar mycket musik utvecklar man sitt gehör och blir bra på att höra vilka ackord som spelas i en låt.

Då så, till mysteriet: Världens kanske mest berömda ackord är det som The Beatles tar i början av låten A Hard Day's Night. Det låter så här:
 


Lyssna gärna på det många gånger. Den som har ett relativt tränat öra tror lätt att det är någon form av sus4-ackord (ett sus4-ackord är ett ackord där man har flyttat den stora tersen ett halv tonsteg upp). Med en gitarr i handen kommer man snabbt fram till att den högsta tonen är ett G och att ett D dominerar i basen, vilket gör att Dsus4 ligger nära till hands, men det finns något annat där, eller hur? Frågan genom åren har varit: Vad? Vilka toner tar de på gitarrerna och basen, George Harrison, John Lennon och Paul McCartney?

Det var denna decennielånga gåta som matematikern David Houston tog sig an för ett par år sedan. En annan matematiker, Jason Brown, påstod sig ha löst mysteriet 2004, men David såg flera problem med hans lösning. Framför allt lät inte hans lösning som originalet.

Den bästa ledtråden till ackordet kom från George Harrison, i en intervju 2001. Han sa att han spelade in det på sin 12-strängade Rickenbacker och att det var ett F med ett pålagt G, i musikkretsar även känt som ett Fadd9. Han tillade dock att intervjuaren måste prata med Paul McCartney för att få reda på vad han spelade på basen.
 

George Harrisons 12-strängade Rickenbacker
 

Ett Fadd9-ackord


Ett Fadd9, om det spelas ensamt, låter helt fel. Men man hör som sagt ett tydligt D där i mixen, och om man blandar ett Fadd9 och ett D (på sin gitarr eller genom att lägga till en bas) får man tonerna D, F, A, C, G. Det låter mer likt originalet, men är fortfarande inte rätt. (Jag provade själv att stämma ner den mörka E-strängen på gitarren till ett D och sedan slå an alla strängarna i ett Fadd9-ackord, som då alltså får D och A som bas. Tonerna som jag slår an då är D, A, F, A, C, G. Det låter likt, men det är fortfarande något som fattas. Ni som har en gitarr hemma, testa gärna ni också, det är roligt att närma sig lösningen. :-))

Förutsatt att George Harrison talade sanning och att Paul McCartney spelade ett D på basen, vilka har vi då kvar? Jo, John Lennon och Ringo Starr. Vid inspelningstillfället spelade John Lennon på en akustisk 6-strängad gitarr och Ringo Starr slog an virveltrumman. Det sägs att han även slog an en ridercymbal, men den hör i alla fall inte jag, gör ni?

Många andra har försökt återskapa ackordet genom att testa olika alternativ. Kanske spelade John Lennon ett Fadd9 han med (som flera har hävdat), kanske spelade han ett Dsus4 eller ett Gsus4. Många kombinationer har prövats genom åren, men ingen av dem har kommit tillräckligt nära för att inte tydligt kunna skiljas från originalet. Det finns fortfarande något annat där!

Så, likt Sherlock Holmes gav sig David Houston ut på jakt efter ledtrådar. På universitetets dammiga bibliotek fann han boken Songwriting Secrets of The Beatles, som innehöll en 40 sidor lång artikel om ackordet, skriven av Dominic Pedler. Han började läsa och fick snart sin heureka-upplevelse när han kom till ett avsnitt som hette "The right channel - the crashing piano". Det förändrade allt. Introt var inspelat i stereo och hade ett piano i sig! De flesta låtar som spelades in på den tiden spelades nämligen in i mono, men eftersom A Hard Day's Night skulle vara ett filmsoundtrack spelade man även in den i stereo. Sist men inte minst - det fanns ett piano med. Artikelförfattaren Dominic Pedlers slutsats var att både George Harrison och John Lennon spelar samma ackord, ett Fadd9, att Paul McCartney tar tonen D3 och att deras producent, George Martin, på pianot spelar tonerna D2, G2, D3. Den slutsatsen drog han efter många timmars lyssnande och testande.

David Houston förstod att han nu skulle kunna analysera en kanal i taget, först den till vänster och sedan den till höger. Houston köpte en stereoversion av låten och lät mjukvaran Melodyne och Transcribe analysera den, kanal för kanal. I den vänstra kanalen fanns George Harrison och Paul McCartney, och i den högra John Lennon och George Martin. Efter en noggrann analys kunde David Houston konstatera den viktigaste lösningen på problemet: Tonerna som The Beatles spelar är inte nödvändigtvis de som hörs mest. Paul spelar med stor sannolikhet inte tonen D3, han spelar D2. Men i mixningen efteråt tog man bort en del basfrekvenser från den vänstra kanalen, vilket får våra hjärnor att höra tonen D3.

När det gäller George Harrisons gitarr visade Melodyne och Transcribe att han inte bara verkar ta ett Fadd9, utan att han även verkar använda tummen för att trycka ned E-strängen på första bandet, vilket resulterar i ett F. Om man sedan slår an alla strängar får man F, A, F, G, C, G, vilket fortfarande stämmer med George Harrisons intervju, där han sa att han spelade ett Fadd9. De extra tonerna F och A ger oss bara lite mer bas, även om de hörs svagt på grund av borttagningen av basfrekvenser från den vänstra kanalen.

Den högra kanalen var svårare att utreda. Men David Houston kunde konstatera att en annan man på nätet redan slagit fast att John Lennon faktiskt också spelar ett Fadd9 på sin akustiska gitarr, precis som George Harrison gör på sin 12-strängade Rickenbacker. Detta kunde slås fast genom att använda Transcribe och en teknik kallad Phase Inversion, som används för att tvätta bort sångstämmor från en låt som man vill göra en karaoke-version av.

Samma teknik applicerad på den högra kanalen gav resultatet att George Martin spelar D2, G2, D3, G3, C4 på pianot, och att han håller pedalen nedtryckt hela tiden vilket ger oss det ringande ljudet.

Slutresultatet av analysen blev således denna:

George Harrison: Fadd9, med F i basen (F, A, F, G, C, G)
Paul McCartney: D2 (som låter som D3 på grund av mixning)
John Lennon: Exakt samma som George Harrison, men på en akustisk 6-strängad gitarr.
George Martin: D2, G2, D3, G3, C4

Man skulle kunna kalla ackordet för ett Fadd9 med D i basen (Fadd9[D]) eller för ett Dm11 (utan den 9:e tonen som skulle ha varit ett E). Den 11:e tonen är G:t, vilket är samma ton som ger sus4-ackordet, men vi kan inte kalla ackordet för det eftersom vi har den lilla tersen (moll-tonen F) på båda gitarrerna. Det är därför som det är helt fel att som coverband spela ett sus4-ackord som intro. Man måste få in F:et någonstans!

Lyssna själva, hur nära tycker ni att han är originalet?
 


Jag tycker definitivt att basljudet låter högre och murrigare i originalet. Men det behöver inte betyda att det är Paul McCartneys bas som låter högre, det kan vara pianots bas. Alternativt kan det vara en blandning och kanske till och med ett slags spökljud från McCartneys eller någon annans förstärkare. Jag tycker mig höra ett "stärkarljud" i originalet, vilket skitar ner den versionen lite och ger den dess karakteristika ljud. Tonen C4 är omisskännlig så något instrument gör att den framträder tydligt, och där är pianot en stark kandidat.

Vad tror ni? David Houston medhåller själv att hans lösning inte låter precis som originalet, även om den kommer mycket nära. 

Om ni vill ta er an en av den moderna musikhistoriens största gåtor är det bara att plocka upp handsken. Den som kommer ännu närmare en korrekt lösning vinner ett pris, och blir kanske världsberömd på köpet! :-)


Johannes Vivers (musiknörd) 

Läs hela inlägget »

Det var en traumatisk dag i går, och då syftar jag inte på det skandalösa i att en usel låt vann Eurovision enbart tack vare den starka politiska parallellen mellan Sovjets övergrepp på 40-talet och Rysslands agerande i dag. Skandalöst att tävlingen, som uttalat ska vara opolitisk, håller på att tas över av diverse polariserande budskap! Men som sagt, det var ingenting jämfört med det som hände dessförinnan. På väg till Eurovisionfirandet bevittnade nämligen min kompis Anna och jag en fullskalig kidnappning, mitt i Djursholm.
 
När vi kommer över krönet efter en kurva ser vi en äldre man som med uppenbara svårigheter försöker tvinga in en sparkande och skrikande kvinna i sin bil. Vi vet inte om vi ska ringa polisen eller inte, men jag kliver ur bilen och frågar vad som försiggår. Samtidigt kommer en frustande ung man springande, redo till strid. Han skriker "Vad in i helvete gör du?!" till den äldre mannen som med all sin styrka försöker släpa in den skrikande tjejen i bilen. Tjejen skriker åt mig att hålla hennes hand och att de försöker mörda henne. Den äldre mannen släpper taget och hon lägger sig på marken samtidigt som hon klamrar sig fast vid min arm. Då kliver tjejens mamma ur bilen. Efter en del resonerande kommer vi fram till att mannen är tjejens morfar och att mamman faktiskt är tjejens mamma. De är på väg till Danderyds sjukhus eftersom tjejen har fått en psykos. Den unge mannen och jag önskar dem lycka till och börjar gå därifrån. Men precis när deras bil börjar rulla kastar sig tjejen ut igen och springer till min och Annas bil. Hon bönfaller mig att ta med henne eftersom de kommer att mörda henne annars. Sedan gick dialogen så här:
 
Jag: Är det din mamma som sitter i er bil?
Tjejen: Ja.
Jag: Är det din morfar?
Tjejen: Ja.
Jag: Är det inte bättre att du åker med din familj? De vill ju bara ditt bästa.
Tjejen: *Tänker* Jo, det har du rätt i. Jag är bara så knäpp.
 
Plötsligt verkar hon genomgå en förvandling och bli som vilken tonåring som helst. Hon går tillbaka till bilen och Anna och jag åker vidare, med många funderingar i huvudet. Memorerade vi registreringsskylten? Nej, bara de tre bokstäverna, inte siffrorna. Var det verkligen tjejens mamma och morfar? Jo, det var det. Och framför allt: Vad fruktansvärt det är med psykisk ohälsa.
 
Tankarna i dag går till den stackars sjuka tjejen och hennes förmodligen mycket ömmande mamma och morfar.

 
Kram, Johannes (som fortfarande är arg över att Eurovision i går kidnappades på riktigt av en usel låt med ett starkt politiskt budskap)

Läs hela inlägget »

Mellan 1928 och 1940 arbetade Michael Bulgakov från Kiev på sin stora roman Mästaren och Margarita. Den anses alltjämt vara ett mästerverk och brukar omnämnas som en av de första böckerna som gjorde bruk av stilarten magisk realism, även om termen inte var uppfunnen än.

Det är jag den första att skriva under på. Under månaden som jag dök in i Bulgakovs fantasi måste jag erkänna att jag ibland funderade på om han var en galning eller ett geni.

Vi kastas mellan tidigt sovjetiskt 1900-tal och Pontius Pilatus möte med Jesus. Mellan skjutande katter och dårhuskliniker. Mellan flygande häxor och mänsklig kärleksrealism.

Vissa partier av boken är briljanta och trollbindande. Andra partier var så absurda och oförklarliga att jag hade velat stryka dem från berättelsen. Om Mästaren och Margarita hade sett dagens ljus i dag är jag säker på att den hade skurits ner med minst 20 procent, kanske ännu mer. Vissa partier är bara för osammanhängande för att försvara sin plats.

Persongalleriet är enormt och beskrivningarna och känslan som man får av Moskva och Jerusalem är fantastiska. Men lika bra som boken stundtals är, lika frustrerande är det när de, i mitt tycke, onödiga partierna kommer.

Å andra sidan, om jag hade fått stryka allt som jag inte gillar hade det blivit en annan bok, och ibland är det verkligen så med stora verk. Att deras kultstatus och berömmelse grundar sig i att det finns många olika scener som olika personer kan älska att förlora sig i.

Men mest är Mästaren och Margarita ett starkt inslag i den teologiska debatten, som såklart rasade strax efter ryska revolutionen. Är religion och övernaturliga ting blott opium för folket, eller är de något mer? Något som vi som människor behöver och bör bejaka? Är religionsförakt en dygd eller den enfaldiges tillflykt? Och existerar Jesus och Djävulen mitt ibland oss, eller inom oss alla?

Det är i denna aspekt som jag finner Mästaren och Margarita mest intressant. Och det är de tankarna som jag tar med mig.

Bulgakov kräver mycket av sin läsare, men han krävde kanske mest av sig själv. Det vittnar verkets omfattning och tiden det tog att nästan fullborda det om. Bulgakov arbetade faktiskt på boken till sin död. Och han hann med att bränna delar av manuset under processen. Boken är alltså ett verk mejslat ur besatthet, och skrevs förmodligen av en man som både var ett geni och en långrandig tok. 

Men vem är jag att döma? Något som livet lär oss är att tillvaron ibland är lika absurd och osammanhängande som Bulgakovs bok. Ibland tror sig människor agera genom Jesus eller religionens goda förebild, och ibland drabbas de av Djävulens lockande kraft.

Passagerna som jag gillar får högsta betyg. De som jag ogillar får lågt. Totalbetyget blir därför 3/5.

Så, om du vill ha något att bita i, och stundtals svära över, är det bara att sätta tänderna i Mästaren och Margarita.

Läs hela inlägget »

I går fyllde kungen 70 år. Grattis! Många sjöng säkert nationalsången till hans och Sveriges ära, men frågan är om de sjöng den korrekt.

Nationalsånger är ett intressant påfund. I en tid då globaliseringen tar fart samtidigt som nationalstater sluter sig är fenomenet aktuellare än på länge. Vid högtidliga tillfällen sjungs en sång som ska symbolisera landets själ eller vilja att vara unikt. Detta samtidigt som många länder blir allt mer likriktade i fråga om mångfald och kulturella yttringar. I framtiden kommer vi kanske inte längre att sjunga nationalsånger, utan enbart ha lokalpatriotiska inslag som fotbollsklubbarnas inmarschlåtar.
  
Må vara hur det vill med det. De flesta nationalsånger är pampiga och vackra, och Rysslands är i mina och de flestas öron obestridlig nummer ett, även om vår egen Du gamla Du fria inte ligger långt efter. En del sånger har på grund av historien bytt text medan andra har bevarat blodiga och icke politiskt korrekta verser och rader. Men oavsett vilken text som numera sjungs är det en text som i princip alla i landet kan. 

Eller?

Det finns nämligen ett land, enbart ett land vågar jag påstå, där en majoritet av befolkningen sjunger fel text. Detta trots att gemene man säkerligen har skrålat nationalsången minst en gång varje år under skoltiden och sedan kompletterat med diverse fotbollsmatcher, ishockeymatcher, nationaldagar och kungligheters bemärkelsedagar. Är det inte fasligt pinsamt?

Den svenska nationalsångens melodi kommer från en gammal folkvisa och textsattes 1844 av folkminnesforskaren Richard Dybeck. Den första versen handlar om att Sverige är tyst och fint med ett skimmer av sol, himmel och gröna ängar. Inte så dramatiskt och som vi alla vet en sanning i alla fall några månader om året.

Men sedan kommer vi till den andra versen. Här kommer nationalismen fram i all sin prakt. Sverige tronar på minnen från fornstora dagar, då Sverige krigade och plundrade sig genom Europa.

Och det är nu det blir pinsamt.

Den tredje raden lyder "Jag vet att Du är och Du blir vad Du var." Gissningsvis ville Dybeck med detta säga att Sverige minsann fortfarande var ett stort och mäktigt land (ett medvetet nationalromantiskt självbedrägeri), och att Sverige i framtiden skulle komma att bli lika stort och mäktigt som under "fornstora dagar", gissningsvis som i mitten på 1600-talet. Gott så. Men det är inte denna text som en majoritet av ölförfriskade fotbollssupportrar eller vurmande kungaförespråkare sjunger. De sjunger felaktigt "Jag vet att Du är och FÖRBLIR vad Du var." Alltså, "Jag vet att Sverige fortfarande är ett stort och mäktigt land (nja), och att Sverige alltid kommer att vara ett stort och mäktigt land." 

Även om både originalet och den felaktiga versionen förvirrar med komplicerade ordval och storhetsvansinne, borde vi väl oaktat den lilla betydelseskillnaden sjunga rätt?

Att de flesta svenskar sjunger fel text i sin egen nationalsång måste vara rätt unikt i världen. Så, nu inför sommarens fotbolls-EM är det dags att göra något åt saken. Till att börja med kan vi som faktiskt vet hur det ligger till börja föregå med gott exempel och sjunga rätt. Sedan kan vi hjälpas åt att sprida kunskapen till idrotts-Sverige.

För oavsett vad man tycker om nationalsånger som fenomen och om patriotism och nationalism, kommer Du gamla Du fria att vara den enda låt som under överskådlig framtid förenar alla oss som bor i landet Sverige. Och då ska vi väl baske mig inte sjunga fel text? 

Nu hjälps vi åt med detta, eller vad säger ni?
 
Ska vi låta texten till nationalsången förbli fel?

Eller ska vi låta den bli vad den en gång var?



PS. På bilden ser ni mig, Glenn Hysén och min vän Janne, under uppvärmningen inför Tyskland-Sverige den 16 oktober 2012. Förmodligen svensk fotbolls mest otroliga vändning någonsin. Jag vet inte om Glenn sjöng rätt text. Vi får fråga honom nästa gång vi ses. :-)

Läs hela inlägget »