2016 > 04

Vad är det som
händer i Miljöpartiet?


1. Mehmet Kaplan kopplas ihop med extremister och antisemiter. Det avslöjas att han själv har gjort antisemitiska uttalanden, där han jämför Israel med Nazityskland. Det påpekas att Kaplan har jämfört svenska IS-jihadister med svenskar som stred för Finland under andra världskriget. Media gräver fram ett band där man hör Kaplan tala om att "befria Jerusalem". Tidigare har han bjudit in islamister till riksdagen och drivit på för att en dömd terrorist skulle benådas och få permanent uppehållstillstånd. 2006 tyckte han att Jyllands-Posten minsann gick över gränsen när de publicerade Muhammed-karikatyrer, o.s.v. Till allt detta kan vi lägga ytterligare stark kritik, bl.a. från Nalin Pekgul och andra mer moderata muslimer.


2. Till slut blir den samlade bevisbördan så stor att Löfven beviljar Kaplans entledigande från statsrådsposten. Men, med förbehållet att orsaken endast är att den mediala situationen har blivit ohållbar. Fridolin och Romson verkar närmast tycka att det är skandal att Kaplans värderingar ifrågasätts, trots allt som har grävts fram.


3. När Romson ska svara på frågor kring Kaplans entledigande kommer hon in på terrordåden i New York den 11 september 2001. Hon kallar dåden för "olyckorna den 11 september". När hon senare ska förklara sig säger hon att hennes ordval syftade på hur situationen efter dåden blev för Sveriges muslimer. Perspektiven blir tydliga. Offren för terrorattacken förminskas, det viktigaste i sammanhanget var hur muslimernas situation påverkades.


4. Peter Eriksson står i teve och hävdar på fullaste allvar att drevet mot Kaplan beror på hans religion och etnicitet och att en etnisk svensk inte hade fått avgå i samma situation. Han hävdar alltså att etniska svenskar (vad nu det är), som vi vet har fått avgå för bl.a. obetalda teve-licenser och svart städhjälp, inte skulle behöva avgå om det framkom antisemitiska uttalanden och samröre med extremister. Lever han i en annan värld?


5. Per Gahrton sitter i TV4 och påstår att det hela är en israelisk konspiration. Gahrton är ju en kuf med ett väldokumenterat Israelhat, men att han är spritt språngande galen blev tydligt först nu.


6. I kölvattnet av detta farsartade spektakel vägrar en kandidat till MP:s partistyrelse, Yasri Khan, att ta en av TV4:s kvinnliga reportrar i hand. Han förklarar att det känns för intimt för honom att göra det med kvinnor. Han ser ingen motsättningen mellan den ståndpunkten och att företräda ett parti med starka jämställdhetsvärderingar. En mediastorm byggs upp och Yasri Khan drar tillbaka sin kandidatur.


Frågorna hopar sig.
 
Har denna syn på extremister, kvinnor och Israel genomsyrat partiet en längre tid? Har islamistiska värderingar smugit sig in och tack vare konflikträdsla kunnat etablera sig och växa? Hur ser man på antisemitism inom partiet? Hur ser man på företrädare som inte vill behandla män och kvinnor likadant? Hur kommer det sig att dessa individer har kunnat klättra till partiets absolut högsta topp? Har ingen ifrågasatt dem på vägen?


Jag upprepar min fråga: Vad är det som händer i Miljöpartiet?
 

Läs hela inlägget »

”You like comedy for white people?”
 
Jag stod mitt i vimlet på Times Square, och först trodde jag att jag hade hört fel, så jag sa: ”Excuse me?” Den vita New York-bon i keps, amerikansk stor t-shirt och moderiktiga jeans upprepade sin fråga. Det tog ett tag innan jag förstod att han menade allvar. Att jag, på grund av min hudfärg och denna ”grupptillhörighet”, förväntades ha en viss humor och därför var lämplig måltavla för hans arbetsgivare, en ”comedy club” någonstans på norra Manhattan. På andra sidan torget stod mannens svarta motsvarighet och krängde plåtar till en annan klubb. En klubb med ”svart” ståuppkomik för människor med detta hudpigment.
 
Denna upplevelse i praktisk identitetspolitik kändes som ett hårt slag i huvudet och som en tagg som etsade sig fast vid hjärtat. Jag har inte kunnat släppa det.
 
USA är så präglat av identitetspolitik och så uppdelat i etniska grupper att de själva inte verkar reflektera över att de genom dylika förehavanden cementerar, återskapar och pådyvlar en imaginär kollektivism. Att de genom detta göder rasism och intolerans.
 
I USA förväntas du ha vissa åsikter baserat på din etnicitet. Man för stora register över vilka som röstar på vilket parti baserat på hudfärg, sexuell läggning och ekonomiska förhållanden. Problemet ligger inte i att statistiken exempelvis visar att människor som går på ”welfare” i större utsträckning röstar på Demokraterna, problemet uppstår när den grupp som du anses tillhöra har förväntningar på att du ska ha vissa åsikter. Denna kollektiva åsikts-sordin är ett hot mot demokratin, och i förlängningen mot människans fria vilja.
 
Härom veckan gick S-ministern Aida Hadžialić ut och kritiserade vänsterns interna debatt om identitetspolitik. Aida Hadžialić kom från Bosnien som flykting och har upplevt att hon därför förväntas ha vissa åsikter som hon kanske inte har. Hon menar att debatten fokuserar på det som skiljer människor åt i stället för vad som förenar dem. Hon tycker att man ska fokusera på klassperspektivet i stället för på kulturella och etniska skillnader.
 
I denna analys går hon dock i sin egenkritiserade fälla. För vad är det som säger att en människa hyser vissa åsikter eller tankar bara för att hon är född i ett hem med mindre medel? Måste en unge född in i arbetarklassen få höra att den förväntas jobba på bruket och sympatisera med någon ideologi, enbart baserat på att personen i fråga råkade födas i en viss familj?
 
Men finns det då anledning att tala om ojämlikhet i Sverige i dag? Självklart. Men den beror inte på hudfärg eller annan ”grupptillhörighet”. Arbetslöshet har inte sin grund i människors etnicitet, utan i deras kompetens. En invandrare som har efterfrågad kompetens och som talar och skriver felfri svenska har inga problem på svensk arbetsmarknad. Det visar regeringens egen Långtidsutredning och även min egen erfarenhet. Det handlar inte om din hudfärg eller ”ras” på arbetsmarknaden. Om du har rätt kompetens och är flytande i svenska i tal och skrift får du jobb. Vänstern har alltså gått runt i ren villfarelse när det gäller detta. Segregationen i vårt land beror inte på rasism eller kulturella skillnader, den beror på olikheter i utbildning och olika kunskapsnivåer i svenska språket.
 
Att vissa människor tillskriver andra människor åsikter och tankar som de inte har är en form av mentalt övergrepp. Det kan upplevas mycket obehagligt för den som utsätts för det, men det används i hög grad eftersom det är så effektivt när det gäller svartmålning och skapande av ”fiender” i debatten.
 
Svensk vänster har gjort detta till en paradgren. Om man är vit, medelålders, heterosexuell man ”tycker man” vissa förutbestämda saker. Man tänker vissa saker och man gör vissa saker. Om man är svart och homosexuell ”tycker man” också vissa saker. Om man är pensionär eller invandrare förväntas man också ”tycka” vissa saker. Är det inte vedervärdigt?
 
Identitetspolitik kom förmodligen till stånd för att samhället faktiskt inte hade lagar som skyddade alla medborgare. Sett ur det perspektivet kan man förstå att USA är så fast i sitt grupptänkande, men här i Sverige har det inte gått i närheten av lika långt. Och vi måste nu ta kampen för att det inte ska gå över styr på samma sätt som i Staterna.
 
Lagar som tryggar alla människors lika värde och lagar mot diskriminering är på plats i dagens Sverige. Om vi vill se en framtid där en människa bedöms utifrån sitt inre och inte sitt yttre måste vi börja frångå vänsterns maniska vilja att dela upp människor i olika grupper. Vi måste ställa oss frågan om ”ras” är något som vi vill fokusera på eller komma bort från.
  
Vi måste sluta prata om svarta vs. vita. Vi måste sluta prata om arbetarungar vs. överklasskids. Vi måste sluta prata om män vs. kvinnor. Och vi måste sluta prata om invandrare vs. svenskar. Vi måste lägga allt fokus på att individen ska behandlas rätt och moraliskt, enligt våra gemensamma regler vilka stavas Sveriges Rikes Lag.
 
Det är det enda sättet att i framtiden få en värld där ingen behandlas orättvist på grund av sin etnicitet, hudfärg, kulturella bakgrund eller sitt kön.       
 
När jag ifrågasatte biljettförsäljaren på Times Square och sa att jag inte hade någon speciell humor på grund av att jag råkar vara vit, tittade han på mig som om jag var mycket dum eller okunnig och yttrade det engelska språkets fulaste bidrag till allmän slang på planeten. Han sa: ”Whatever, man.”
 
Nästa gång du hör någon förespråka utökad identitetspolitik i vårt land kan du alltid fråga vederbörande: "You like comedy for [personen i frågas hudfärg] people?"
 
Det ger dem förhoppningsvis en tankeställare.
 
 
 
Johannes Vivers

Läs hela inlägget »

Min älskade farmor gick bort strax före millenniumskiftet. Hon var en livsnjutare och mästare på att skapa kulinariska läckerheter.

Hennes tärnade biff med knaprig tärnad potatis och smörsimmande lök var fantastisk.

Hennes egenpåhittade drink, hälften gin och hälften Noilly Prat kryddad med ett par oliver, var legendarisk.

Men ett av hennes recept överträffade alla andra. Pannkakorna. Magiska, gyllenfrasiga munsmältande mästerverk, med egentillverkad jordgubbssylt och grädde till. Jag minns att min syster och jag en gång åt tio var. Nuförtiden räcker det gott och väl med tre, men oj vad gott det är.

Här kommer således min farmors hemlighet till världens godaste pannkakor. Jag tror inte att hon skulle ha något emot att jag avslöjar receptet, men om ni vill stödja hennes minne kan ni sätta in valfritt belopp på valfri välgörenhetsorganisations 90-konto. :-)

Först den enkla delen, ingredienserna för ca 7-8 pannkakor:

- Två ägg
- Två deciliter vetemjöl
- Fyra deciliter mjölk (inte lättmjölk, bevare oss väl!)
- Salt (efter tycke och smak)

Alla ingredienser vispas ihop under ett par minuter. Så långt allt elementärt. Det är nu som trolldomen träder in i matlagningen. 

Ni känner alla till konceptet med "den första misslyckade pannkakan", eller hur? Den första pannkakan blir sällan bra, men varför? Jo, det beror på att den varma pannan ofta får kall smet i sig, vilket förmodligen beror på kocken i frågas vilja att snabbt komma till skott. Men så ska man inte göra!

Hemlighet nummer ett är att smeten måste hinna bli rumstempererad, vilket kan åstadkommas på ett av två sätt. Antingen (det bästa sättet) låter man smeten svälla och bli varm under en timme, men om man inte vill vänta så länge kan man hälla lite varmt smör i den tills önskad temperatur uppnåtts. Själv använder jag mig mest av metod nummer två, eftersom jag inte har tålamodet att vänta.

Hemlighet nummer två är att man måste steka i en mycket het panna och använda rikligt med smör för varje pannkaka. Om maxtemperaturen på spisen är 10 måste pannan hettas upp till 8 eller kanske 9 beroende på styrka. Farmorpannkakorna steks alltså mycket snabbt, så det gäller att stå redo med stekspaden. Denna stekmetod leder till att de blir både frasiga och mjuka, vilket är en fest för munnen.

Hemlighet nummer tre är att servera pannkakorna omgående. Om de får ligga och mojsa till sig förlorar de nämligen en del av den spänst och konsistens som de har som nygräddade.

Det var allt. Lycka till med dina farmorpannkakor, och glöm inte att avnjuta dem med ett stort glas kall mjölk.



Johannes Vivers (stolt sonson till Ulla Carlsson)

PS. Det bör i sammanhanget påpekas att farmors pannkakor helst inte bör förtäras mer än en gång i veckan, inte fyra-fem gånger i veckan som jag resonerade som fattig student. :-) 

 
 

Läs hela inlägget »