2016 > 03

Jag har just avslutat lyssningen, inte läsningen, av George Orwells klassiker 1984. Och jag måste bara säga: Fy faan vad bra den är. 

Att lyssna på böcker är lite annorlunda än att läsa, men de viktigaste elementen är där. Man måste med sin egen fantasi måla upp karaktärerna, och man skapar världen baserat på ord och inte bilder. I själva verket skulle jag vilja påstå att det är nästan samma sak som att läsa. Eftersom jag inte har läst så många av de stora klassikerna har jag kommit på att jag genom att lyssna på böcker på tunnelbanan m.m. faktiskt kan finna tiden att plöja igenom alla dessa stora fantastiska böcker, som jag antingen var för liten för att uppskatta i skolan, eller som jag helt enkelt aldrig har läst.

När jag först började lyssna på 1984 slogs jag av hur modernt språket känns. Visst, man märker på ett flertal formuleringar att den är skriven för snart 70 år sedan, men överlag är meningarna korta och kärnfulla.

Tankarna som presenteras är rakt igenom briljanta, och alla som har vuxit upp under enpartistaters ok i Europa känner säkert igen stora delar av verklighetsbeskrivningen.

Det nya språket som diktaturen Engsoc (det gamla England) har uppfunnit är snillrikt och otroligt intressant för en språknörd som jag. All övervakning och allt försök att in i det minsta kontrollera människors fria vilja och tankar får en att rysa.

Parallellerna till vårt samhälle i dag finns även där. Sättet som olika politiska krafter förändrar termer och språkbruk för att påverka medborgarnas tankar till exempel. Det görs av alla läger. Ska man till exempel kalla en rom från Rumänien för "EU-migrant" eller "tiggare". Ska man kalla ett företag för "omoraliska kapitalister" eller för "jobbskapande hjältar". Ni förstår. I 1984 har denna medvetna styrning av folks tankar antagit fulländade proportioner.

Men tydligast är såklart kopplingarna till det forna Sovjetunionen och det forna Östeuropa. Det allomfattande förbudet av konst och litteratur som kan påverka folks tankar på "fel" sätt. De gemensamma fysiska aktiviteterna. Storebrorporträttet, som i princip är en kopia av Stalin. Och så vidare.

Jag är allt som allt både skakad och förundrad över hur bra 1984 är och hur skarpa analyser Orwell gjorde om en framtid som han inte hade upplevt, och heller aldrig fick uppleva då han gick ur tiden 1950.

Av alla hundratals böcker jag har läst (lyssnat på) hamnar den här mycket högt upp på listan, definitivt topp fem. En otrolig upplevelse där man sitter med hjärtat i halsgropen mest hela tiden. Jag kommer att sakna Winston och Julia, ja, till och med några av de mer skrämmande karaktärerna.

Mitt betyg blir högsta möjliga. 5 av 5.

Nu är det dags att sätta tänderna (öronen) i nästa förmodade chef-d'œuvre. Kanske Mästaren och Margarita.

Glad påsk!

Johannes (Storebror till många småsyskon :-))

Läs hela inlägget »
För första gången i Sveriges historia är den väntade medellivslängden 80 år för män. Då jag själv med stormsteg närmar mig 40-årsdagen innebär det att jag rent statistiskt snart har levt hälften av mitt liv.

Det känns skrämmande att ha klättrat uppåt hela livet för att sedan mötas av en oundviklig nedförsbacke. Som när man åker berg-och-dal-bana. På Gröna Lund skriker folk av glädje och skräck under färden ner. I mänsklighetens fall förefaller det vara tvärtom. Mycket skrik och fruktan under livets första decennier tycks följas av en lugn, maklig och i bästa fall insiktsfull nedstigning.

Ovissheten är läskig, men utan den skulle livet vara meningslöst. Det finns inget tråkigare än en tillvaro genomsyrad av förutsägbarhet in i minsta detalj. Att fastna i gamla hjulspår, att inte prova nya saker och att inte våga ta för sig är kanske den största faran med att passera halvvägs-strecket. För synapserna stelnar. Det tar längre tid att kissa. Och hjärnans kapacitet verkar ibland ha förlorat hälften av sin tidigare stuns.

Så, hur ska man tackla att döden snart är statistiskt närmare än födseln? Kanske genom att fokusera på Churchill. Det fungerar ofta i olika sammanhang. Han sa något i stil med: "När du mår riktigt dåligt, kom ihåg att du en dag ska dö." Detta är ett bra råd såvida känslan inombords inte är patologisk.

Annars kan man tänka på det vackra budskapet i Highlander, där det ultimata priset för de odödliga huvudpersonerna är att bli just dödlig. Precis som de grekiska gudarna avundas filmens odödliga oss människor, eftersom varje ögonblick i våra liv kan vara det sista, vilket ger varje stund mening och oförutsägbar skönhet.

Ibland saknar man sin barndom och kravlösheten den förde med sig, men hur kul var det egentligen? Vi vet att hjärnan gör sitt bästa för att filtrera bort en massa skit. Skilsmässor, ständiga bråk, ångestartad atmosfär och dålig självkänsla är numera undanstoppade i själens minst åtkomliga skrymsle. Saft, non-stop, evigt fotbollsspelande och frihet är känslor som hjärnan vill komma ihåg och som den hyllar som dominerande upplevelser, även om sanningen snarare är att en betydande del av barndomen lika gärna kunde glömmas för gott.

Men vuxenlivet är något annat. Även om man måste konfrontera en massa livssorger som att nära och kära försvinner, skulle jag säga att de lyckliga dagarna vinner över de olyckliga med förkrossande siffror. Kanske 90-10. Och om livets nedförsbacke bjuder på dessa humör-odds innebär det att andra hälften av livet kommer att vara påtagligt bättre än den första. Wow!

Kanske inte så dumt att gå oändligheten till mötes. För vem vill egentligen leva för evigt?

Queen - Who wants to live forever
Läs hela inlägget »
När man vaknar av småfåglarna en disig morgon ...

När fönstrets frost smälter redan i gryningen ...

När parningsdanser pågår i syrenbuskarna ...

När de kalla knopparna ser ut att vara på vippen att bryta igenom ishöljet ...

När solrök invaderar utrymmet mellan trädens lövverk ...

När man hör flyttfåglarnas formationskraxande signalera att de föredrar vårt klimat framför Afrikas ...

När rätt låt vinner i Melodifestivalen ...

När doften av kaffe kan kännas på tjuvstartade uteserveringar ...

När många människors ögon lyser som besatta av lyckan ...

Och när jag själv går från apatiskt vinterhat till att känna livets glädjerus, då vet jag ...

... att det är vår.
Läs hela inlägget »

Mitt blogginlägg i dag har stor nördstämpel. Det handlar nämligen om biff-regelns eventuellt långsamma död.



Programmet Debatt leddes för några år sedan av Belinda Olsson. I ett program yttrade hon följande mening:
 
"Det finns fortfarande de som menar att Osama bin Ladin är inte död."

Jag minns det fortfarande eftersom det var en av de första gångerna som jag aktivt hörde detta nya språkfenomen brukas på bästa sändningstid. Läs en gång till och fundera på om du tycker att något är konstigt med meningen. 
Just det! orden är och inte har bytt plats, vilket är ett brott mot den så kallade biff-regeln. Enligt traditionell grammatik borde hon ha sagt: "Det finns fortfarande de som menar att Osama bin Ladin inte är död." 

Ett annat exempel som jag fann i Språktidningen en gång var följande utläggning av översättaren Jan Stolpe: 
"Här är det fråga om att översättarna har kraftigt reducerat eller närapå utplånat ett originellt grunddrag i en litterär text, ..."
Enligt korrekta skrivregler borde det ha stått: "Här är det fråga om att översättarna kraftigt har reducerat ..." 
Ytterligare ett brott mot den så kallade biff-regeln. Men vad är då denna regel som folk numera bryter mot jämt och ständigt?


Enligt eminenta Wikipedia:

Biff-regeln är en grammatisk minnesregel som gäller placeringen av adverbial i bisatser. Enligt regeln ska satsadverbial som inte eller verkligen placeras före det finita* verbet i bisats: "Han säger att han inte kan komma." I huvudsats placeras satsadverbial däremot efter det finita verbet: "Han kan inte komma." Regeln kan uttydas så här: "I Bisats kommer Inte Före det Finita verbet."

* En finit verbform kan ensamt utgöra predikatsledet i en fullständig sats. I praktiken innebär det för svenskans del att verb som står i presens (Jag köper bananer.), preteritum (Jag köpte bananer.) eller imperativ (Köp bananer!) är finita.


Man kan fråga sig varför denna grammatikregel, som för mig känns självklar och som jag alltid följer automatiskt utan att reflektera, håller på att luckras upp. En förklaring kan vara att det känns mer kraftfullt om man bryter mot biff-regeln. Som om man liksom sätter ett osynligt kolon framför det man säger. Som i det här exemplet som jag hörde på nyheterna i går:

"Jag tror att man får inte ge upp i den här situationen." (I stället för det korrekta "Jag tror att man inte får ge upp ...")

I tanken ser det kanske ut så här: "Jag tror att: Man får inte ge upp i den här situationen."

Eller kan det vara en engelsk influens?

"I believe that you cannot give up in a situation like this."

Kanske är det här ett av de mest påtagliga sätten som svenskan håller på att förändras på grund av engelskans dominans. Vad blir i sådant fall nästa steg? Att vi börjar säga "I går jag såg något roligt"? Denna engelska ordföljd finns även i många invandrarspråk, och det sättet att prata är redan dominant i flera förorter. (Och såklart helt dominant och mycket svårt att jobba bort bland mina invandrarelever.)

Något som vi kan konstatera med säkerhet är att språket förändras snabbt, i en rasande takt. Men ofta märker man inte förändringen förrän den är fullbordad. I fallet med biff-regeln kan vi i realtid skåda den, enligt vad jag tror, mycket långsamma processen varmed en fundamental grammatisk regel är på väg att bytas ut i ärans och hjältarnas språk.

Bör vi gråta? Vara arga? Nej. Alla som har studerat språk lite mer på djupet vet att alla språk förändras hela tiden. Däremot kan vi som individer alltid kämpa för det språk som vi tycker är finast eller mest funktionellt, och det kan vi göra genom att varje dag prata och skriva så som vi tycker att språket bör praktiseras. Men, i slutändan avgör majoriteten. Och den dag som majoriteten i Sverige säger och skriver "fel" när det handlar om biff-regeln, är det bara för mig och andra biff-kramare att finna sig. Den tysta demokratin i aktion. Förhoppningsvis dröjer detta ett antal decennier, och fram till den dagen håller jag fanan högt för vår fina biff-regel. Heja, heja! :-)  

Förresten hörde jag just Stefan Löfven på Aktuellt för några minuter sedan. Han är en person som bryter mot biff-regeln i så gott som varje uttalande. Så här sa han:

"Vi har en situation i dag som vi kan inte bortse från."

Man skulle nästan kunna tro att han talade om biff-regeln.



Johannes "Språknörden" Vivers



 

Läs hela inlägget »

Efter att så noggrant jag kan ha följt det amerikanska presidentvalet de senaste månaderna är min spådom klar. 

Donald Trump kommer att vinna.

Så här skrev jag den 18 januari, i en förutsägelse för 2016:

"Donald Trump vinner Republikanernas nominering. När han sedan ställs mot Clinton i presidentvalet blir det, med anledning av de mobiliserade soffliggarna och nya framgrävda Hillaryskandaler, så jämnt att flera länder aktivt ger sig in i kampanjen och öppet stöder Hillary. Detta får dock motsatt effekt, och Trump blir USA:s 45:e president."

Jag skrev det med en liten glimt i ögat, även om jag redan då kände att det var ett fullt möjligt scenario.

Nu när dammet har lagt sig efter Supertisdagen har allt blivit tydligare. Ingenting kan stoppa Donald Trump på den republikanska sidan. Och ingenting kan stoppa Hillary Clinton på den andra sidan. Det kommer att stå mellan dem.

I Sverige matas vi ständigt med Trumps, i en svensk kontext, till synes galna uttalanden. Det som svensk media ibland missar är att han går hem i breda folklager. Han går hem hos arbetare, akademiker, svarta, latinos och, framför allt, hos den tysta majoriteten. Soffliggarna. Och hans stöd ökar dag för dag.

I senaste valet 2014 var det amerikanska valdeltagandet 61,4 procent. Det finns alltså tiotals miljoner människor som föraktar etablissemanget till den grad att de inte bryr sig om att gå och rösta. Ni som kan er matte kan själva räkna ut vad det skulle innebära om de masade sig upp från soffan och gick och röstade på Trump.

När det gäller den svarta väljargruppen (allt är vämjeligt etniskt profilerat i USA) finns det siffror på att Trump redan har stöd av cirka 25 procent. Och det är en grupp som växer. Varför? För att Trump på ett mycket konkret (och populistiskt) sätt, till skillnad från Clinton, lovar jobb, jobb och jobb. Och för människor som helst av allt i livet drömmer om ett jobb är den tilldragande kraften mycket stor.

Samma sak gäller latinogruppen. Den vita arbetarklassen har han redan. Clintons taktik att få Trump att framstå som en kvinnohatare är nog smart, men Trumps stöd bland kvinnor växer ständigt.

Media äter tydligare och tydligare ur hans hand. Tittarsiffrorna går upp så fort han är på teve. Denna faktor ska inte underskattas i USA, där medial exponering är A och O för att en person ska kunna bäras fram till presidentposten.

De republikanska motståndarna har panik. Marco Rubio har nedlåtit sig själv till att börja svinga vilt. Nyligen kallade han Trumps flygplan för "Hair Force One". Men som alla vet ska man aldrig trashtalka en trashtalker. Efter Supertisdagen förnedrade Trump "Little Marco" på presskonferensen genom att upprepade gånger förklara att han är en förlorare. Vilket han just nu faktiskt är.

Trump kvittrade nyligen följande citat:

"Först ignorerar de dig.
Sedan skrattar de åt dig.
Sedan bekämpar de dig.
Sedan vinner du."

Vet ni vem som tillskrivs citatet? Mahatma Gandhi.

Chris Christie, guvernör i New Jersey och tidigare en av Trumps medtävlare, stödjer nu Trump helhjärtat. Han säger att det som Trump har satt i gång i USA är en äkta folkrörelse. Jag håller med honom. Och vi vet alla hur det brukar gå med växande folkrörelser. De har en tendens att vinna. Känslan är lite densamma som när Obama bars fram. Fast tvärtom liksom.

Jag blir mer övertygad för var dag som går. Donald Trump kommer att vinna över Hillary Clinton i valet i höst. 

Vi planetära humanister kan bara hoppas på att USA:s nya ledare då styr landet med mer moderata händer och tankar än vad han verkar ha i dag. Det känns som om vi kan få se allt mellan total världsfred och världskrig med Trump vid rodret. En stor del av mig bävar. Men en del tycker att det känns spännande.

Det är definitivt dags för världen att vakna och lukta på kaffet, som de säger i USA.

Världens mäktigaste ledare kommer med största sannolikhet att heta Donald Trump om ett drygt halvår.

And he cannot be fired.
 

Läs hela inlägget »