2016 > 02

Känsliga läsare varnas!

Efter en lång arbetsvecka, med kraftigt synbortfall under en lektion och konstant kaloribrist med anledning av ett fåfängt nyårslöfte, kom till slut fredagen. Dagen då jag tillåter mig själv att bryta mot en av de största dödssynderna och bara vräka i mig onyttigheter. Frossarfredag.

Jag vandrade in på Coop likt ett barn på Gröna Lund. Mina ögon begick näst intill olagliga övergrepp på bullar bakom plexiglas och nougatkakor i karakteristiskt fallosliknande emballage. Sedan fick jag syn på Bassett's vingummin.

Det kan ha varit Guds hand, men det var nog bara mitt primitiva habegär som tillfälligt styrde utan att jag själv var medveten om det. Plötsligt låg påsen i korgen och jag kommer alltjämt inte ihåg själva ögonblicket då jag fattade tag i den rubinglansiga kvadraten.

Väl hemkommen slogs stort glas mjölk upp, påsen öppnades med precis lagom styrka för att inga godisjuveler med lufttryckets hjälp skulle rymma och landa på golvet.

Ej ont anande moffade jag vördnadsfullt in ett vingummi i munnen. Därefter måste jag ha tuppat av. Chocken som min hjärna erfor kan bara jämföras med gången då jag tog farmors vattenglas och svepte det i en klunk, bara för att upptäcka att det var ren vodka.

Bassett's har förändrat receptet på sina vingummin! Från de spänstiga, syrliga, lagom hårda små mästerverken till replikaliknande, mjuka, glukosbombiga vidriga små skapelser. Jag kan nästan inte skriva om känslan utan att ett par av dem kommer upp ur magsäcken. För ja, jag var ju tvungen att äta upp flera av dem för att övertyga mig om att jag inte var galen.

En klassiker är död. Dess avkomma smakar som en blandning av död, hårig häst och oraffinerat florsocker utspätt med en dos "fuck you".

Jag kommer aldrig, jag upprepar, ALDRIG mer köpa en påse vingummin av Bassett's så länge som detta nya recept kvarstår. Och jag bjuder in alla er andra i kampen. Bojkotta Bassett's nya vingummin genom att skrika er hesa på gator och torg.

"Varför nytt gummi? Vart har det gamla försvunnit?"
"Varför nytt gummi? Vart har det gamla försvunnit?" 

Läs hela inlägget »

I snart två och ett halvt år har jag dagligen arbetat med att lära ut svenska till invandrare. Ett mycket spännande och givande jobb. Den dagliga kontakten och samtalen med människor från hela planeten har fått mig att mer än någonsin fundera över Sveriges migrations- och integrationspolitik.

Vi är många samhällsintresserade som har slitit vårt hår de senaste åren. Sveriges migrationspolitik, som backades upp av både vänster- och högerregeringar, visade sig vara en cynisk politik med ett stort drag av skenhelighet.

Politiken har präglats av ett "eftersom vi vet att det är jättesvårt att ta sig till Sverige kan vi på pappret bedriva en öppen migrationspolitik, men i själva verket vill vi inte att så många ska komma". När Dublinförordningen (principen om att en migrant eller flykting ska söka asyl i första säkra land) åsidosattes, fick hela Europa se hur det svenska systemet föll ihop som ett korthus. Människor som av svenska regeringar och smugglare lovats ett land där de skulle få stanna, och där det skulle finnas jobb och bostäder, möttes av en annan verklighet. Inga jobb, inga bostäder. Och förresten, inget automatiskt uppehållstillstånd och stora svårigheter att ta hit familjen.

Detta var vad den svenska naiva politiken ledde till.
En verkligt liberal politik skulle ha förespråkat möjligheten till asylsökning på svenska ambassader utomlands, men eftersom alla politiker med verklighetsförankring förstod att det skulle leda till att det svenska samhället inom kort skulle kollapsa, var det väldigt få som förespråkade detta, även om den ståndpunkten borde ha varit den enda rimliga för politiker som inte vill "bygga murar". I stället bedrev man alltså en hyckleripolitik, där alla ord om öppenhet slängdes på brasan så fort systemet sattes på prov på riktigt.

Detta svek mot både det svenska folket och invandrare kommer att ta lång tid att komma över, vilket är det som alla nu tävlar om att hitta formeln för. Partier från vänster såväl som från höger. 

I den bästa av världar kan Sverige återigen bli ett land som efter förmåga tar emot många människor i behov av skydd. Ett land där människor från olika delar av världen kan leva tillsammans i harmoni, men den svenska lagstiftningen som gemensamt rättesnöre och paraply.

I den sämsta av världar har politikernas naivitet och okunskap lett till ett nytt Sverige, som under lång tid framöver inte kommer att kunna ta emot så många människor. Ett Sverige där en ny underklass kommer att skapas till följd av de höga trösklarna på arbetsmarknaden. Ett Sverige där främlingsfientliga krafter får luft under vingarna till följd av ökad segregation och brottslighet.

Så, vad kan vi då göra framöver, för att vi ska få se det bästa scenariot och inte det värsta? Det handlar om integrationen och om genomgripande förändringar som måste genomföras. Här delger jag de tre punkterna som jag tycker är viktigast. Enligt mig kan vi lyckas med vår stora integrationsutmaning, men bara om dessa punkter genomförs.

1. Något måste göras så att det blir lättare att komma in på den svenska arbetsmarknaden. I dagsläget är det i princip omöjligt att hitta vita jobb för den invandrare som är lågutbildad. Olika siffror förekommer i debatten, och av någon anledning har både svt och andra medier matat oss med felaktiga siffror när det gäller nyanländas utbildning. Oavsett hur man räknar är dock alla överens om att en klar majoritet inte har någon högre utbildning att tala om. Hur ska alla dessa människor komma in på den svenska arbetsmarknaden? En arbetsmarknad som ofta kräver flytande svenska och engelska, samt ofta fem års eftergymnasial utbildning?

Det finns inget enkelt svar, men andelen enklare jobb måste explodera om inte hundratusentals invandrare ska fastna i livslånga bidragsberoenden. En stor utvidgning av ROT- och RUT-tjänster är en bra början. Svenskundervisningen måste bli snabbare och mer effektiv. Det måste till fler yrkesutbildningar och lärlingsutbildningar. En skattepolitik som alltid ger drivkrafter till att jobba i stället för att gå på bidrag måste implementeras. Kanske måste det även till sänkta ingångslöner. 

Det viktigaste är att man snabbt sjösätter ett batteri av åtgärder som bevisligen har fungerat i andra länder. Att tro att många lågutbildade, enbart 
arabisktalande personer ska lära sig tillräckligt bra svenska och engelska för att utbilda sig till något inom det svenska akademiska systemet är ett önsketänkande. Fantastiska undantag kommer alltid att finnas, men de flesta kommer aldrig att få upp sin engelska och svenska på en tillräckligt hög nivå för avancerade studier. Precis som det skulle vara för många svenskar i motsvarande situation. Språken är för olika.
 

2. Något måste göras för att upprätthålla lag och ordning, särskilt i de många utanförskapsområdena som har tagits över av kriminella. Människorna som bor där, ofta invandrare, drabbas särskilt hårt av bristen på svensk polis handlingskraft. Det måste i dessa områden och över hela Sverige bli tydligare att brott straffar sig, och straffar sig hårt. Polisen måste etablera sig i områdena och övervakningen måste ökas kraftigt. All forskning visar att risken för att åka fast står i direkt proportion till begångna brott.


3. Något måste göras åt den svenska skolan, som år efter år halkar efter, vilket drabbar de svagaste eleverna hårdast. Elever med stabil hemmamiljö kommer alltid att klara sig, men för dem med stökigare familjeliv och föräldrar som inte alltid kan hjälpa till med läxorna blir dagens kaosskola en klassfälla.

Vi måste återgå till mer traditionell undervisning, där eleverna själva inte ansvarar för sin utbildning. Fler kunskapstester tidigare (för att fånga upp svaga elever), mycket mer disciplin och läxhjälp på skolorna är några saker som skulle göra stor skillnad. Ahmed från Syrien måste ha lika stor chans att förverkliga sina drömmar som Adam från Stockholms innerstad.



Det här var några spontana tankar en sen söndagkväll. Om Sverige kan hitta recept på punkterna ovan tror jag att vi kommer att klara integrationsutmaningen. Om inte, går vi en mörk framtid till mötes.

En sak som jag har fått bekräftat när det handlar om invandrare är att de är precis som oss. Alla är individer. Alla har sina egna drömmar. Och nästan alla är trevliga och empatiska typer som vill göra rätt för sig. Precis som nästan alla svenskar. Låt oss förändra våra system och lagar så att vi kan leva tillsammans, och så att Sverige återigen kan bli ett land som kan hantera en generös, men inte fri, invandring.


Johannes Vivers  
 

Läs hela inlägget »

Det finns många talesätt, men "Tiden läker alla sår" måste vara det mest felaktiga. Det vet alla som verkligen har känt sorg. Tiden läker inte alls, den lindrar. Det blir lättare att hantera sorgen, men läker den? Absolut inte.

Som människor erfar vi många sorger, små som stora, men bara några gigantiska livssorger. De är såklart olika för var och en, men det finns några som tyvärr nästan alla har upplevt eller kommer att uppleva. 

Den första livssorgen brukar vara förlusten av den första kärleken. Någonstans kan man återkalla den smärtan trots att det var länge sedan. Såret är omhändertaget och under kontroll, men läkt? Nej.

Efter den sorgen brukar de flesta konfronteras med att en mor- eller farförälder går bort. Eftersom den förlusten ofta blir det första påtagliga mötet med döden, etsar den sig fast på ett särskilt sätt.

Den tredje sorgen infaller vanligtvis när en förälder dör. Jag tror att den sorgen finner en särskild plats, inte bara för att föräldrarna ofta står en så nära, utan för att man på ett helt annat sätt blir varse sin egen förgänglighet. När en förälder dör, dör en del av en själv, och man blir aldrig riktigt samma person som man var innan.

I dag är det på dagen två år sedan min pappa Anders dog. Usel tajming, jag vet. Den dag som handeln har bestämt ska präglas av geléhjärtan, smyckesgåvor och romantiska restaurangbesök förvandlades till ett skynke av förtvivlan. Denna sorg är min hittills största, och jag vet att såret aldrig kommer att läka. Däremot har tiden lindrat, och nu efter 730 dagar kan jag återkalla både härliga och jobbiga minnen utan att ögonen tåras.

Några månader efter hans bortgång var saknaden och ångesten över allt som jag måste ta om hand så stor att jag mådde fysiskt dåligt. Jag var tvungen att hitta en ventil. Det gjorde jag genom att sätta mig och skriva en novell, som ni som vill kan läsa här på min nystartade blogg. Denna novell representerar en förlust som jag alltid kommer att bära med mig, men den berättar även om en del av honom som alltid kommer att vara en del av mig. Tills dagen då jag drar mitt sista andetag.

Nu ska vi besöka pappas grav. 

Sedan ska vi gå på restaurang.

Alla hjärtan-hälsningar,

Anders Johannes Vivers



Jag rakar min pappa
 
Jag rakar min pappa. De gråvita små hårstråna sugs in i apparaten som om de aldrig velat växa i hans kindlösa ansikte.
   Mannen med velour i sinnet – han som redan på 70-talet bytte mina blöjor medan mamma började jobba tidigt – ligger framför mig och blundar. Han verkar som omväxling dra på munnen. Som när han kröp ner i badet efter en lång fotbollsträning.
   Han har en svag beredskap mot hettan på huden, men det går inte att ta miste på det lilla leendet. Eller är det bara jag som inbillar mig?
***
En känsla av sterilitet och värme slog emot mig när jag kom till hans nya vårdavdelning. Handpumpar med desinfektionsmedel. Tända ljus i lunchrummet.
   ”Jag är här för att besöka min far.”
   Kvinnan med kaffeandedräkt och kråkfötter runt ögonen log försiktigt. Ett leende som måste ha letts ett hundratal gånger.
   ”Följ efter mig bara. Den här vägen.”
   ”Hur långt tror du att han har kvar?”
   ”Inte länge till.”
   ”Hur lång tid kan det handla om?”
   ”Vi talar om dagar, inte veckor.”
   ”Okej ... Tack.”
   En liten huvudböjning till svar.
   ”Ring på knappen om du behöver hjälp med nåt.”
   Jag förstår att man inte kan släppa fram en påtaglig medkänsla om man jobbar här. Den som skulle göra det skulle gå under. Och om alla som jobbade här skulle sjunka under den professionella ytan ner i deltagandets hav skulle ingen vara här och ta hand om honom. Jag är glad för att hon jobbar här. Men är ändå inte nöjd med det fina bemötandet. Aldrig nöjd på sista tiden.
***
Armen som varje barndomssommar lyfte båtmotorer som jag inte kunde rubba ser ut som en bräcklig gren. En gren som skulle knäckas av en plötslig skärgårdsbris. Den ligger fel. Jag tar tag för att flytta den åt sidan. Känns som om jag måste lyfta den som ett sprucket ägg för att inte krossa den.
   Jag minns när vi sprang i kapp. Vad snabb han var. Och stabil. Kunde aldrig tackla undan honom och ta bollen förutom när han lät mig.
   Benstommen täckt av bara någon millimeter hud. Jag minns när han berättade hur han klättrade upp för repen som hängde ner från taket under skolgymnastiken. Utan att använda benen. Jag hade inte testat men när jag provade lyckades jag också. Inte så svårt om man är liten men muskelstark.
   En tår i hans ögonvrå. Jag för rakapparaten lika mjukt som en kalligrafiexpert för sin pensel. Men är ändå rädd att göra honom illa.
   Jag ställer en enkel fråga. Den är för svår. Ställer en ännu enklare. Han nickar. En halv nick. Ett darrande finger pekar mot något. Jag förstår och låter vattenglaset möta hans mun. Några droppar bara, mer går inte. Ser min spegelbild när jag ställer tillbaka glaset. Jag ser min pappas ansikte. Samtidigt som det i sängen inte längre går att känna igen.
***
Hans skägg växte ibland vilt om somrarna. Men aldrig längre än en vecka eller så. Efter det värmdes vatten och hälldes i en rostig skål, varpå hyveln och löddret åkte fram. Han tittade sig i spegeln med ena ögat i taget, som om han var rädd att få in lödder i det annars. Raklöddret från Konsums eget märke ”Blåvitt” var billigare än andra märken men luktade godast.
   Han tvättade sig varje morgon i havet. Oavsett hur kallt det var. När han sen kom upp till huset doftade han av Saltsjötvål som förde tankarna till nyskalade citroner.
   I ottan ställde han sig ofta och bakade bröd. Ett ungerskt recept med kumminfrön blev hans favorit. Jag kan återkalla ljuden runt hans sommarmorgonrutin. Tickandet från äggklockan som tar tid på hur lång tid teet ska dra. Det dova klappret när gula träskor vandrar över linoleummattan. Sjörapporten och dagens eko på radion. Surrande flugor och stötvisa vindpustar. Och jag ser hans halvlånga huvudhår som dansar blont mot solbränd hud. Det hår som numera nästan är vitt, likt vissnad liljekonvalj.
***
Kväljningar eftersom magen inte längre fungerar. Försöker skjuta honom högre upp i sängen så att vinkeln ska bli bättre innan jag med en knapp höjer upp huvudändan. Måste ta i för att räta upp hans böjda rygg som för ett par veckor sen har glömt hur man går.
   Jag söker den våta blicken som finns någonstans mellan de knotiga kindbenen. Han ser på mig då och då och jag känner igen ögonuttrycket. Det som så ofta har signalerat en blandning av viljan att ta om hand och behovet av att bli omhändertagen.
   Jag sätter på radion eftersom jag vet att ett litteraturprogram just har börjat. De talar om Marguerite Duras och hennes liv i Indokina. Samtidigt hör jag personalen utanför rummet.
   ”Kan du ta med den här journalen till sal 5?”
   ”Okej.”
   Journalen. Sal. Båda lånord från Duras modersmål.
***
Vi reste till Frankrike när jag var fem. I efterhand har jag fått veta att vi gjorde det för att han och mamma skulle få tid ifrån varandra för att samla tankarna och vara bättre förberedda för en framtid isär.
   Vi tog vår lilla röda Renault till Arlanda. Vi åkte ägglift uppför branta alpklippor och jag plogade långsamt ner. Snön virvlade. Solen brände. Rakhyveln packades aldrig upp. Han lärde mig säga bonjour till de snälla städerskorna på hotellet och vi köpte crêpes som var fyllda med köttfärs, äppelmos eller bara socker.
   När vi efter en vecka återvände hem hade min hjärna präglats av färgerna blå, vit och röd. Under flera år framöver hejade jag näst efter Sverige alltid på Frankrike i alla skidtävlingar, och jag hade redan bestämt mig för att en dag åka tillbaka.
***
”Minns du när du hade helskägg?” Han fortsätter blunda men jag tror att han minns. ”Det såg riktigt bra ut. Du såg ut som Sean Connery i Jakten på Röd Oktober eller som Kris Kristofferson, du vet, countrysångaren som spelar i en och annan film när han inte står på scen med sin gitarr.”
   Jag inser att min entusiasm är påklistrad och sänker rösten. Han svarar inte men jag tror mig veta vad han skulle vilja svara. Han gillade aldrig känslan av skägg. ”Det kliar”, var den vanligaste kommentaren när någon propagerade för att han skulle lägga hyveln på hyllan.
***
Han spelade ofta gitarr när han var glad. Och pianot stod aldrig oanvänt mer än någon vecka i taget. Han var ingen virtuos på något av instrumenten men det hindrade honom inte. Han hade för länge sen insett värdet av att bara sitta och klinka eller leka, och jag är tacksam för att han och mamma kom på idén att sätta mig i barnstolen framför pianot när jag var grinig. Där kunde jag sitta och spela i timmar på ett sätt som bara spädbarn kan. Omedveten om livet utanför nuet.
   När jag var tio år visade han mig hur man spelar den franska visan La Mer, av någon anledning i tonarten fiss. Jag älskade att sitta och leka med ackorden, och tillsammans lyssnade vi på LP-versionen där Charles Trenet sjunger om havet som har vaggat hans hjärta genom livet.
***
Andhämtningen är snabb. Mycket snabbare än hjärtat som verkar kämpa för att åstadkomma varje enskilt slag.
   Jag försöker raka området mellan överläppen och näsan men det är svårt att komma åt. Han kvicknar till och riktar pekfingret mot en bok på nattduksbordet. För ett ögonblick fylls jag av hopp och sträcker ut handen för att hålla upp boken framför honom.
   Det tog mig femton levnadsår att inse värdet av att läsa. Han upptäckte verklighetsflyktens glädje redan som liten grabb och att läsa en bok om dagen var snarare regel än undantag.
   Testade honom lite under cellgiftsbehandlingarna för att få honom att känna sig duktig för en stund. Jag googlade fram topplistor på svenska, engelska, franska och ryska böcker. Han hade läst allt och det krävdes mycket för att tillföra något i en bokdiskussion. Ofta tog jag min tillflykt till studierna i fransk litteratur. Där kunde jag ibland få honom att höja på ögonbrynen och utbrista ”jaha”. Annars var jag en novis i en mästares närvaro.
   Frågar om han vill att jag ska läsa högt för honom. Ögonen stängs och huvudet far lätt åt höger. Jag vet att det betyder ”nej”.
   Det var några dagar efter nyårsafton. Jag märkte att han inte orkade läsa längre och att han själv drog samma slutsats som jag.
   Blir ledsen och reser mig för att gå fram till fönstret. Mina fingrar kramar fönsterkarmen. Utsikten ser ut som smutsigt badvatten. Det enda jag ser är en fotboll som ligger halvt dold nere i snöslasket. Mitt emot tornar en annan byggnad upp sig och mellan den och oss ligger en smal gata. En återvändsgränd.
***
VM i fotboll 1982 pågick för fullt. Vi såg några matcher på vår svartvita teve men mest lyssnade vi på radio. Vi förundrades av Brasiliens sambafotboll, vi led med Frankrike som åkte ut på straffar och vi njöt av italienaren Tardellis segervrål i finalen.
   Jag pratade om VM under hela hösten. Kring julafton berättade han att han hade spelat in ett sammandrag och att jag på en och en halv timme kunde återuppleva hela mästerskapet. Den bästa julklappen någonsin. Känslan av att krypa upp i soffan med en ostsmörgås och ett glas svartvinbärssaft kan jag plocka fram när som helst, och jag tror att jag tittade på ”VM-krönikan 1982” minst femtio gånger.
   Några år senare började han ägna en stor del av sin tid åt vårt lokala fotbollslag, både åt min årskull och mina syskons olika årskullar. Ofta två träningar och två matcher i veckan. Inte en krona i ersättning för decennier av ideellt arbete. Men han gillade den låga kravbilden.
   En gång var vi 16 fotbollsgrabbar i hans minibuss. Det här var innan konstgräset erövrade stans planer, så jag låg ner på rader av knän i ett moln av svett och dammigt grus. Uppsluppna tillrop trots den nyss genomlidna förlusten. Alla skulle skjutsas hela vägen hem eller till bra kommunikationer. Inga undantag. Och alla skulle få saft och hans hembakade kaka efter matcherna.
   Något år försökte jag framföra en revolutionerande idé. Jag föreslog att vi skulle ändra på saft-och-kak-konceptet, så att vi bara skulle få belöningen om vi vann matchen i fråga. Nobben. Känslan av gemenskap kom i första rummet. Att vinna kom därefter.
***
Han tecknar efter kissflaskan. Han har glömt att de satte dit en kateter för ett par dagar sen.
   Det första jag gjorde efter att mina nyfödda ögon hade mött hans var att kissa på honom. Rakt upp på hans tröja. Ett inte särskilt respektfullt sätt att hälsa och tacka för livets gåva men jag brukar intala mig att det var ett tecken på tillit.
   En gång när vi talade om den lilla incidenten gick han verkligen över gränsen. En gräns som på olika sätt kunde passeras när han kände sig trygg och var i sällskap av sina närmaste.
   Jag satt i badkaret en morgon när han som vanligt klev in i pyjamasbyxorna och rakade sig medan jag plaskade och ställde frågor på en sexårings vis. När jag kom in på gången då jag kissade på honom tittade han plötsligt ner på mig med ett plågat uttryck.
   ”Jag är så kissnödig!”
   ”Men kissa då!”
   ”Jag tror inte jag hinner till toaletten ...”
   Toaletten var precis bredvid badkaret.
   Jag började fnissa, och ju mer han överdrev desto mer fnissade jag. Han ställde sig med benen i kors, lät ena mungipan hänga ner och utstötte ett läte som närmast kan jämföras med ett djur i nöd.
   ”Jag hinner inte! Hinner inte till toan!!”
   Sen drog han ner byxorna och kissade i handfatet. Och jag grät av skratt.
   ”Lova att inte berätta för mamma bara.”
   ”Okej!”
   Jag tror att jag redan där och då bestämde mig för att bryta mitt löfte.
***
Funderar på att förklara varför jag nästan brister ut i skratt, men jag hejdar mig när jag ser att hans nu förvridna ansiktsuttryck inte beror på någon överdrift.
   Hans ansikte såg så skonat ut innan sjukdomen började sätta djupa spår. Så skonat att ingen någonsin trodde honom när han sa sin ålder.
   Jag minns när han skrattade senast. Det var när vi spelade på hans piano i somras. Vi spelade och sjöng La Mer, och vi talade om Frankrike och när han hälsade på mig i Paris.
***
Jag var 24 när han besökte mig i den pulserande huvudstaden. Han hade varit bedrövad i flera år på grund av problem med sin dåvarande fru, men när hans flyg tog mark på Charles de Gaulle-flygplatsen måste någonting ha hänt. En ombytets välsignelse måste ha utdelats av en okänd kraft. Och ingen var gladare än jag.
   Jag hade fixat ett mycket billigt hotell. Det visade sig vara ett sjabbigt boende med en konstant stank av cigarettrök och billig tvål. Bara en bidé på rummet. När vi kom på att ”hotellet” måste ha varit en gammal bordell skrattade vi gott tillsammans. Känslan av de bohemiska kvarteren parat med hans konstnärssjäl och vilja att kommunicera på sin knaggliga franska gjorde att det ruffiga boendet kändes passande. Han såg nästan avundsvärd ut när han tappade upp vatten och rakade sig i bidén.
   Jag dejtade en tjej från Schweiz. När jag presenterade henne fick hans tafatta försök till kindpussar oss också att skratta, inte åt honom utan med varandra. För vi levde en av hans drömmar. Den om sorglösa dagar i Paris.
   Vi imponerades av pianistens flinka fingrar på en jazzklubb i Saint-Germain-des-Prés. Vi njöt av fotbollsdramatiken på PSG:s hemmastadion Parc des Princes. Han som aldrig drack alkohol insisterade på att dricka starköl när vi med några andra studenter gick på krogen i latinkvarteren. Efter tre öl undrade vi andra vad som hade hänt. Han som mest hade avvaktat och försiktigt kommenterat världsgåtorna som dryftades runt bordet höll plötsligt låda på en blandning av engelska, franska, tyska och svenska. Och vi skrattade gott. Tillsammans.
   Jag fick stödja honom när vi gick hem. Och under åren som följde sprack han alltid upp i ett leende så fort jag antydde något om den där kvällen. Den enda kvällen som jag har sett honom drabbas av total, oförställd lycka.
***
Jag avslutar rakningen och blöter en liten handduk med varmt vatten. Frågar hur det känns när den omfamnar honom. Ett svagt ”skönt” till svar. På bordet står en flaska mjukgörande salva. Jag smörjer in hans hals, kinder, panna och mun. Avslutar med att badda med en tjock pappersduk för att få bort överflödigt fett.
   Innan jag går lägger jag min hand på hans knä och trycker till. Han vaknar till liv, ser på mig och säger ett ord. ”Tack.” Jag försöker kväva gråten som väller upp. Vill inte att han ska bli ledsen också.
   Jag går ut från rummet och känner lukten av rengöringsmedel blandat med instängdhet. Stänger dörren fast jag inte vill. Tar ett andetag som för mig är så lätt att ta. Innan dörren går igen helt ser jag en bit av hans profil. Ögat är slutet och jag intalar mig att mungipan bildar början på ett litet leende, även om jag vet att så förmodligen inte är fallet.
   Utanför rummet träffar jag samma kvinna som jag mötte före besöket.
   ”Tack för ni tar hand om honom.”
   ”Det är vårt jobb.”
   ”Jag vet. Tack i alla fall.”
   ”Det gör vi så gärna. Vi ses kanske snart igen.”
   ”Ja ...”
   Ångesten som jag upplever när jag lämnar avdelningen avtar förvånansvärt snabbt ute i friska luften. Och jag lovar mig själv att komma tillbaka innan han är borta.
   Men så blev det inte. Den gången på sjukhuset blev vårt sista möte. Våra sista ord. Det kändes som om han togs ifrån mig. Men ingen kan ta ifrån mig våra sista ögonblick. En stund av respektfull intimitet som trots ögonens glans och halsens klumpar blev en stund fylld av harmoni. Det var min stund. Det var hans stund. Den var vår. Det var stunden då jag rakade min pappa.

Läs hela inlägget »