2016

Redan i mars bloggade jag följande:
 
"Efter att så noggrant jag kan ha följt det amerikanska presidentvalet de senaste månaderna är min spådom klar. Donald Trump kommer att vinna."
 
Efter att nu ha följt valrörelsen i ytterligare ett halvår blir saker och ting tydligare och tydligare. Och nu känner jag mig redo att göra en förutsägelse ner på elektorsröster-nivå. Som sagt - Trump kommer att vinna. Och om ni undrar varför kan ni läsa vidare. :-)
 
1. "Skameffekten". Inför valet i Sverige 2014 trodde Miljöpartiet att de hade chansen att bli tredje största parti. I själva verket fick de bara hälften av vad det tredje största partiet, Sverigedemokraterna, fick. En del som tenderar att rösta på SD eller Trump drar sig nämligen för att erkänna det i opinionsmätningar, och därför underskattas ständigt deras siffror. Detta innebär att man med stor säkerhet kan skriva upp i princip alla Trumps opinionssiffror, i alla delstater. Och det innebär i sin tur att de delstaterna som i dag förefaller jämna, inte kommer att vara lika jämna på valdagen. Trump kommer kamma hem dem alla.
 
2. Entusiasmen eller "Vilka masar sig ut och röstar?". 2008 röstade 38 miljoner i Demokraternas primärval. Entusiasmen över Obama var enorm. 2016 var det bara 30 miljoner som röstade. Detta visar på att entusiasmen för Obama var mycket större än den för Clinton i dag. I Republikanernas primärval 2008 röstade 21 miljoner. 2016 var de över 30 miljoner. Medan Demokraternas entusiasm alltså var ca 27 % lägre, var Republikanernas ca 43 % högre. Detta ska inte underskattas, när valdeltagandet är A och O. Visserligen är inte primärvalsröster detsamma som rösterna i det faktiska valet, men uppslutningen där visar alltid på tendenser. Kommer en Bernie Sanders-supporter att jobba gratis för Clinton och dra med sig sina polare till valurnorna? Nej. Kommer den tysta majoriteten att jobba livet ur sig och dra med sig varenda kompis de har för att lyfta Trump? Ja. "The turnout" är alltså förmodligen det som kommer att avgöra det här valet, och det ser minst sagt inte bra ut för Clinton på den fronten. 2012 fanns det 235 miljoner röstberättigade i USA, men bara 129 miljoner röstade. Det är bara ca 55 % av befolkningen. Jag tror på ett högre valdeltagande den här gången, och jag tror att de som kommer att masa sig ut snarare heter Joe och Steve än José och Estevez.
 
3. Michael Moore har skrivit ett lysande inlägg som jag bygger en del av mitt resonemang på. Ett av skälen som han anför för att Trump kommer att vinna kallar han för "The Midwest Math". Moore menar att Trump kommer att vinna i Michigan, Ohio, Pennsylvania och Wisconsin, som traditionellt sett har en stabil demokratisk majoritet tillsammans. Jag tror inte att han får helt rätt, men Trump kan definitivt ta hem ett par eller tre av dessa delstater. Varför? Därför att de delstaterna har en befolkning som har drabbats hårt av arbetslöshet, som de till stora delar anser beror på Nafta och andra avtal som stöds av Clinton. När en arbetslös person går ut och röstar struntar han ofta i vilken kandidat som verkar trevligast eller minst galen, han röstar på den kandidat som han tror ger störst chans till jobb. I många delstater kommer folk att anse att chansen till jobb ökar med Trump vid rodret.
 
4. Rebell-andan, eller "the fuck you vote". Sist men inte minst ska vi inte underskatta det symboliska långfinger som många amerikaner vill ge etablissemanget i USA. Många vill bara "stir some shit up". Detta är människor som är desillusionerade och inte har fått det bättre under Obamas åtta år. De bryr sig heller inte om att Trump verkar tokig, de ser honom som det ultimata gruset i ett maskineri som har försämrat deras liv.
 
Så, med anledning av punkterna ovan tror jag att Trump kommer att vinna i alla delstater som för närvarande ser ut att vara jämna. Och med det antagandet i ryggen gick jag igenom de senaste valens resultat och de senaste opinionssiffrorna från Real Clear Politics:

 
Staterna som har röstat på Demokraterna i de fyra senaste valen (2000, 2004, 2008, 2012):
Hawaii, Kalifornien, Oregon, Washington, Minnesota, Wisconsin, Illinois, Michigan, Pennsylvania, New York, DC, Maryland, Delaware, New Jersey, Connecticut, Rhode Island, Massachusetts, Vermont, Maine
Totala antalet elektorsröster: 4 + 55 + 7 + 12 + 10 + 10 + 20 + 16 + 20 + 29 + 3 + 10 + 3 + 14 + 7 + 4 + 11 + 3 + 4 = 242
Analys: Alla stater är relativt säkra för Clinton, men några sticker ut som mycket jämna. (Varför? Se punkt 3 ovan.) I Wisconsin leder Clinton just nu med ca 5 procentenheter, men trenden är tydlig och visar på en stadig nedgång för henne och en uppgång för Trump. Jag tror därför att Trump kommer att vinna Wisconsin. Trump går stadigt upp i Michigan, men Clinton har ingen nedåtgående trend där och hon leder just nu bekvämt. Pennsylvania visar på en liknande trend som Wisconsin, men där är Clintons försprång större. I Rhode Island är det mycket jämnt vilket pekar på Trump-seger. Så, Trump kan visserligen överraska i både Michigan och Pennsylvania, men just nu är det troligare att han vinner i Wisconsin och Rhode Island.
Slutfördelning: Clinton 228, Trump 14
 
Staterna som har röstat på Republikanerna i de fyra senaste valen (2000, 2004, 2008, 2012):
Alaska, Idaho, Montana, Wyoming, Utah, Arizona, North Dakota, South Dakota, Nebraska, Kansas, Oklahoma, Texas, Missouri, Arkansas, Louisiana, Mississippi, Alabama, Georgia, South Carolina, Tennessee, Kentucky, West Virginia
Totala antalet elektorsröster: 3 + 4 + 3 + 3 + 6 + 11 + 3 + 3 + 5 + 6 + 7 + 38 + 10 + 6 + 8 + 6 + 9 + 16 + 9 + 11 + 8 + 5 = 180
Analys: Det är jämnt i ett par delstater, men enligt mitt resonemang ovan kommer alla jämna stater att gå till Trump. Han tar alltså storslam här.
Slutfördelning: Clinton 0, Trump 180
 
Staterna som har röstat på Demokraterna i tre av de fyra senaste valen (2000, 2004, 2008, 2012):
New Mexico, Iowa, New Hampshire 
Totala antalet elektorsröster: 5 + 6 + 4 = 15
Analys: New Mexico har en klar Clinton-ledning. Det är jämnt i Iowa, vilket innebär seger för Trump. Clinton har en klar ledning i New Hampshire. 
Slutfördelning: Clinton 9, Trump 6
 
Staterna som har röstat på Republikanerna i tre av de fyra senaste valen (2000, 2004, 2008, 2012):
Indiana, North Carolina
Totala antalet elektorsröster: 11 + 15 = 26
Analys: Trump leder stort i Indiana, i North Carolina är det jämt, vilket betyder Trump-seger.
Slutfördelning: Clinton 0, Trump 26 
 
Stater som har röstat på Demokraterna två gånger och på Republikanerna två gånger i de fyra senaste valen (2000, 2004, 2008, 2012):
Nevada, Colorado, Ohio, Virginia, Florida
Totala antalet elektorsröster: 6 + 9 + 18 + 13 + 29
Analys: I Nevada är det jämnt, d.v.s. Trump-seger. Clinton leder stort i Colorado. I Ohio är det jämnt. Clinton leder lite i Virginia och Trump kan överraska, men här räknar jag med Clinton-seger. I Florida är det jämnt.
Slutfördelning: Clinton: 22, Trump 53


Det totala antalet elektorsröster är 538. En presidentkandidat behöver alltså minst 270 för att vinna. Enligt min uträkning ovan, som alltså bygger på att Trump kommer att vinna delstaterna som i dagsläget väger jämnt, blir slutresultatet således följande:
 
Clinton: 259
Trump: 279
 
Slutsats: USA:s 45:e president kommer att heta Donald J Trump. Det är bara att vänja sig, hur jobbigt det än känns för många av oss.
 
/Johannes Vivers
 

Läs hela inlägget »

Låt oss till en början konstatera det uppenbara. Donald Trump är bedrövlig och i princip varje motkandidat som Demokraterna kan vaska fram är bättre. Men om du som läser det här endast tar del av svensk media tror du kanske att Hillary Clinton är en utmärkt motkandidat. Du tror kanske till och med att hon är fantastisk? En ärlig person, kunnig, någon att hålla i handen när det blåser och så? Fel, fel, fel, fel, fel! (Tänk Brasse och lattjolajban-lådan.) 
 
Hillary Clinton är USA:s svar på Mona Sahlin. En Mona Sahlin i kvadrat, i kubik. Visserligen finns det personer som skulle vilja se Sahlin som statsminister i Sverige, men jag vågar påstå att de har en klar majoritet emot sig. Ungefär likadant är det för Clinton i USA, bara mycket värre. Clinton är med anledning av flera skandaler avskydd av otroligt många väljare, såväl på den republikanska som den demokratiska sidan. Att hon har goda chanser att bli president beror inte på hennes egna förtjänster, utan snarare på att motståndaren för året om möjligt kanske är ännu mer hatad.
 
Bilden i Sverige är dock en annan. Här ser man på Trump (med rätta) som en pajas, men Clinton verkar ses av de flesta som en ”fin” kandidat. Med anledning av den mycket vinklade informationen som vi erbjuds på svenska av vår public service, tänkte jag därför ta tillfället i akt och nyansera bilden. För enligt mig står årets största match inte mellan en djävul och en ängel, utan mellan två mycket osympatiska och skrämmande figurer. 
 
Så här kommer den nu, den rättvisande jämförelsen mellan Trump och Clinton. Efter att ha läst, kanske kräkts och sedan tagit några djupa andetag kan ni själva avgöra vem ni stöder.
 
Omgång 1:
 
Trump: Ett flertal uttalanden om latinos (t.ex. distriktsdomare Gonzalo Curiel) och andra etniska grupper antyder definitivt att Trump är främlingsfientlig. Är han även rasist? Svårt att avgöra, men personligen tror jag att han är slentrian-rasist. Ni vet, en som inte har några problem med att umgås med människor med annan bakgrund och hudfärg, men som ändå bär med sig ett frö av att ”de där andra” minsann inte är lika bra som vi. Jag har tidigare bloggat om USA:s stora problem med identitetspolitik, som där har drivits till det yttersta, och till Trumps försvar ska man i sammanhanget medge att väldigt många amerikaner från alla samhällsgrupper resonerar precis likadant. Vilket inte ursäktar det, men erbjuder en delförklaring.
 
Clinton: E-mail-gate. Clinton har tagit emot och skickat hemligstämplade mejl från sin privata server. Inte så farligt kan många tycka, men det riktigt allvarliga är att hon har ljugit om det. Hon har alltså utsatt landet för en säkerhetsrisk och sedan ljugit om det, vilket ensamt borde diskvalificera henne från jobbet som landets ledare. Att hon har ljugit har konstaterats av bland annat FBI, som dock har valt att inte väcka åtal mot henne.
 
Analys: Moraliskt sett är det inte direkt en segrare man korar. Vi har en främlingsfientlig person (kanske en rasist) och en person som bevisligen ljuger för det amerikanska folket om en fadäs kopplad till nationens säkerhet. Vem vill man se som president?
 
 
Omgång 2:
 
Trump: Han har tydliga problem med sin kvinnosyn. Alltifrån när han antydde att Fox-ankaret Megyn Kelly hade mens till att han skulle dejta sin dotter om hon inte var hans dotter. Och han verkar inte ha behandlat sin fru Ivana (och flera andra kvinnor) på ett sätt som anstår en bra man eller för den delen en president.
 
Clinton: Clintons man Bill har en kvinnosyn som är och har varit föremål för stor kritik. Åtskilliga (en del säger hundratals) kvinnoaffärer och anklagelser om övergrepp har avlöst varandra genom åren. Hillary har bitit ihop verkar det som, men vad säger det om henne och vad sänder det för signaler till andra kvinnor? Gennifer Flowers, Barbra Streisand, Monica Lewinsky, etc. En kvinna med stark karaktär och moral hade väl lämnat sin man efter så många offentliga snedsteg? Men inte Hillary. Hon ”stood by her man” och har dessutom hjälpt till att dölja affärer för media. Varför? För maktens skull såklart. Eftersom hon visste att hon behövde Bill för att kunna sitta vid köttgrytorna. Och i det avseendet har hon verkligen lyckats.

Analys: Trump verkar hysa hat-kärlek för det kvinnliga släktet. En dreglande mansgris ibland, ett attackerande härskarteknik-freak ibland. Men genom att inte lämna sin man och ljuga och smussla för hans skull signalerar Clinton att makten går före upprepade brutna löften och att lögnen alltid ligger nära till hands. En misogyn buffel eller någon som till och med på kärlekens område är beredd att gå hur långt som helst för att få och behålla makt?
 
 
Omgång 3:
 
Trump: Att säga att han skjuter först och tänker sedan är en underdrift. Karln kan rentav vara farlig för oss alla. Vad händer om han börjar bråka med Putin på en middag? Eller med Xi Jinping? Eller tvärtom? Trump, Putin och Jinping blir kanske ”buddies” och spelar golf, dricker whisky och röker cigarr tillsammans. Men vad kan komma utav det? En liten uppdelning av geopolitiska intressesfärer kanske? Det känns inte bra. Alls.
 
Clinton: Clinton säger många saker som i förstone låter bra. Problemet är att så mycket klingar falskt när man gräver lite bakom fasaden. Hon har i sin valkampanj tagit emot enorma summor pengar (ca 400 miljoner kronor), från Wall Street och andra mäktiga aktörer i det amerikanska näringslivet (bl.a. Walmart). Samtidigt säger hon att hon ska höja Wall Streets skatter och minska Wall Streets politiska inflytande. Hyckleri, någon? Hennes kandidat till posten som vicepresident, Tim Kain, sägs ha mycket starka band till Wall Street och dess aktörer.
 
Analys: Jag har sagt det förr, det känns som om det kan bli allt från världsfred till världskrig med Trump vid rodret. Jag gillar dock inte oddsen. Om Clinton blir president kan Wall Street i lugn takt fortsätta äga ett mycket stort politiskt inflytande i landet. För det är så som det amerikanska etablissemanget fungerar. Tjänster och gentjänster. Det är ingen slump att lobbyisterna i Washington tjänar enorma summor pengar. Så, en geopolitisk säkerhetsrisk eller en befälhavare som är helt öppet korrupt?
 
 
Omgång 4:
 
Trump: ”Trump University” drogs igång 2005 och lades ner 2011. Det var i princip fastighetsmäklarkurser (online) som kostade 35 000 dollar. 5 000 personer har stämt Trump för att de känner sig bedragna på sina pengar. Det kan tyckas vara en struntsak allt det här, men kursernas brister och sättet de såldes på (mycket aggressiv marknadsföring) säger en del om Trumps karaktär och seriositet. Eller snarare avsaknaden av desamma.
 
Clinton: Det kom nyligen fram att Demokraterna aktivt har motarbetat Bernie Sanders (Clintons motståndare i primärvalen). Detta är riktigt illa. Det är faktiskt en attack på demokratin själv. I samband med Demokraternas konvent släppte Wikileaks 20 000 mejl som visar att mäktiga krafter i Democratic National Committee (deras verkställande utskott) har motarbetat Sanders för att säkra Clintons nominering.
 
Analys: Båda de här företeelserna säger mycket om Trumps och Clintons karaktärer. En skrupellös, slafsig och oseriös person mot någon som inte har några som helst skrupler i fråga om lika demokratiska spelregler. Börjar gårdagens kvällsmat leta sig upp längs matstrupen än?
 
 
Omgång 5:
 
Trump: Den 24 november 2015 hånade Trump reportern Serge Kovaleski som lider av arthrogryposis. Trumps hån finns såklart som video på nätet, och det är verkligen skamlöst. Att håna en annan människa för vederbörandes medfödda handikapp är inget annat än vedervärdigt.
 
Clinton: Åsa Linderborg (vars åsikter jag oftast inte delar) har skrivit en text om The Clinton Foundation som med ett träffande exempel beskriver hur paret Clinton opererar tillsammans på den stora världsscenen. Så här kan det gå till: ”Bill reser till mineralrika Kazakstan för att få bukt med hiv-epidemin (0,1 procent av befolkningen är drabbad, det är ovanligt få). Han tar med sig en kompis som inte vet något om hiv men väl är gruvexpert, och som återvänder hem med ett affärskontrakt. Bill gynnas i form av pengar till fonden och betalar samtidigt sin del av kalaset genom att göra Kazakstans diktator Nazarbajev till ordförande för Organization for Security and Co-operation in Europe, en humanitär organisation som grundades av Helsingforskommittén. När utrikesdepartementet ville förhöra Hillary om det här, dök hon aldrig upp.”
 
Analys: Ett mönster börjar skönjas, eller hur? Trump verkar vara en allmänt osympatisk person på ett mänskligt plan, medan Clinton spelar ett mer avancerat spel där hon på ytan verkar reko men där den sanna verkligheten visar något annat. 


Omgång 6:
 
Trump: Han verkar inte veta hur vissa fundamentala saker fungerar i utrikespolitiken. Natos artikel 5 är den som anger att alla medlemsländer måste hjälpa till om ett medlemsland attackeras. Trump har slirat på den solidariteten och sagt att den endast bör gälla medlemsländer som har uppfyllt sina åtaganden. (Lite svårt att diskutera det i lugn och ro om Ryssland t.ex. skulle gå in i Baltikum.) Han har vidare sagt att kaoset i Ukraina med bland annat Rysslands övertagande av Krim 2014 var Obamas fel. Han har undrat varför man inte kan använda kärnvapen och varför kineserna inte bara ser till att Kim Jong-un ”disappears”. Tankarna förs osökt till Gerald Fords fadäs i en debatt med Jimmy Carter 1976, där Ford sa att Sovjet inte hade ett dominant inflytande i Östeuropa. En svensk 10-åring som följer Lilla Aktuellt har kanske större kunskaper om utrikespolitik än Trump. Problemet är bara att det inte är 10-åringen som söker världens mest inflytelserika jobb.
 
Clinton: Vad är värst, att inte veta så mycket om världen eller att ha djupa kunskaper om den och likväl bidra till IS framväxt, kaoset i Syrien, inbördeskriget i Ukraina och kaoset i Libyen med incidenten i Benghazi som den sorgliga pricken över i? Men en sak i taget.
   IS framväxt: Clinton var utrikesminister under Obamas första mandatperiod. Tillsammans med Obama valde hon att dra tillbaka USA:s styrkor från Irak. (Detta hade redan bestämts av president Bush tidigare, men med tanke på läget var det ett ödesdigert misstag.) Därmed låg vägen öppen för det kaos som vi har bevittnat de senaste åren. Det hela är såklart extremt komplicerat, men enligt mig är Clintons och Obamas ageranden det som till slut avgjorde till IS fördel. Den irakiska regeringen och den illa tränade armén kunde inte stå emot det framväxande IS, som efter USA:s tillbakadragande härjade och växte i många år. Vad Clinton och Obama borde ha gjort? Stannat kvar i området såklart. Tills Iraks regering och demokratiska militär var redo att ta över. ”If you break it, you own it”, var en träffande kommentar som en amerikan fällde till mig i Puerto Rico. Det ligger mycket i det. USA, med Clinton i spetsen, lämnade något som de hade förstört innan det var återuppbyggt.
   Syrien: USA och Clinton stödde under senare delen av 00-talet sunnirebeller som vällde in i Syrien. De trodde att det var rätt tillfälle att sätta igång en liten revolution och få bort den obekväma, ryss- och iranvänliga Assad. Clinton och Obama sa 2011 att Assad definitivt måste bort. Det var dock ett tomt hot. USA ville inte gå in i ett nytt krig, trots att gränsen var ”passerad”. Ryssland räddade på sätt och vis USA:s ansikte genom att få till en överenskommelse som innebar att Assad gav upp sina kemiska vapen i utbyte mot att USA inte grep in. USA godtog detta, vilket alltså ledde till att Assad blev kvar och att inbördeskriget kunde rasa vidare. Man kan fråga sig om de senaste årens flyktingströmmar hade kunnat undvikas om Clinton och Obama haft lite mer stake. De lämnade Irak för tidigt och de tvingade inte fram en lösning på Syrien-konflikten utan lät den blomma ut till fullo. Två fatala misstag.
   Ukraina: Det finns mycket som pekar på att Clinton och Victoria Nuland (talesperson för utrikesdepartementet) orkestrerade kuppen i Ukraina, där Janukovytj ersattes med den antiryska marionettdockan Jatsenjuk. Putin förstod vad som var på gång och ingrep snabbt. Inbördeskriget började, och det pågår fortfarande.
   Libyen: Clinton såg till att Gaddafi störtades, vilket till en början verkade bra, men som senare visade sig innebära en enorm katastrof för hela regionen. Det fanns ingen tillräckligt bra och tydlig plan för att leda in Libyen och Nordafrika på en demokratisk väg. Kaoset som följde innebar att IS och andra odemokratiska element stärkte sina positioner kraftigt. Efter attacken i Benghazi 2012, då USA:s ambassadör Chris Stevens dödades, drog sig USA tillbaka. Det finns en hel del som pekar på att Clinton ”offrade” säkerheten i Benghazi trots att hon hade kännedom om det allvarliga läget, men det verkar vara en fråga som vi aldrig kommer att få klarhet i.
 
Analys: Trump har ingen erfarenhet av utrikespolitik, och det verkar knappast som om han har läst på det senaste året. Clintons erfarenhet borde däremot vara enorm. Synd bara att hennes meritlista är full av stora klavertramp och ett beteende som inte präglas av långsiktighet. Vem väljer man, en rookie som inte kan något eller en veteran med ett uselt track record?
 
 
Omgång 7:
 
Trump: Han har kvittrat ut många bisarra saker, men frågan är om inte hånet mot Ted Cruz fru Heidi är det värsta. Döm själva. Han placerade alltså en mycket ful bild på Cruz fru Heidi bredvid en superstajlad bild på sin egen fru Melania. Sedan har han mage att skriva att en bild säger mer än tusen ord. Det är så osmakligt att man baxnar.
 
Clinton: Många vet inte att Clinton (med största sannolikhet) hade en lång affär med en advokat i Vita huset. Föremålet för hennes känslor hette Vince Foster, en av paret Clintons gemensamma vänner. Förhållandet ska ha påbörjats redan 1977, men det tog slut 1995 då Foster under mystiska omständigheter begick självmord. Konspirationsteoretikerna gillar förstås att måla upp alla möjliga scenarion där någon av paret Clinton direkt bär ansvaret för Fosters död. Själv tror jag att Hillary indirekt drev honom till det genom bland annat korruptionsskandalen Travelgate, där Foster tvingades städa upp. (Travelgate var en affär där Clinton avskedade sju personer från Vita husets resekontor bara för att sedan ersätta dem med en firma som hade tidigare band till paret Clinton.) 
 
Analys: Återigen lär vi oss att Trump är ett svin och att Clinton har mer eller mindre smutsiga skelett i garderoben. Detta mönster är så tydligt att det helt enkelt måste vara sant.


Omgång 8:
 
Trump: Under Demokraternas konvent talade pappan till en stupad amerikansk soldat, en muslimsk amerikansk soldat vid namn Kahn. Pappa Kahns kritik av Trump var inte nådig. Han hötte bland annat med konstitutionen och undrade om Trump hade läst den och undrade vad Trump hade offrat för sitt land. Dessa familjer som har förlorat söner eller döttrar i USA:s krig kallas för Gold Star-familjer och är synnerligen respekterade i samhället. Men Trump släppte i stället lös sin muslim-kritik och antydde att mamma Kahn inte hade talat på konventet eftersom hon ”kanske inte fick”. Vidare meddelade han att han har offrat mycket genom att han i livet ”har jobbat väldigt hårt”. Detta utlöste en kanonad av kritik, både från ledande demokrater och republikaner, som alla menade att man helt enkelt inte kritiserar Gold Star-föräldrar som har förlorat sina barn.
 
Clinton: Whitewater-skandalen. I slutet av 70-talet var makarna Clinton inblandade i en misslyckad affär i delstaten Arkansas, som Bill Clinton då var ”attorney general” i. Paret Clinton köpte 220 tunnland mark tillsammans med vännerna James och Susan McDougal. Det som hände därefter är extremt komplicerat och om ni är intresserade får ni forska vidare, men huvudanklagelsen mot paret Clinton var att de skulle ha pressat en bank att låna ut 300 000 dollar till Susan McDougal, för att de på så sätt skulle kunna styra upp och exploatera marken. En utredning följde långt senare, men den kom fram till att bevisen inte var tillräckligt tydliga för att fälla paret Clinton. Många andra inblandade fälldes dock, och Susan McDougal satt 18 månader i fängelse efter att i rätten ha vägrat att svara på frågor om Whitewater. Bill Clinton benådade henne strax innan hans sista mandatperiod var slut. Skumt? Ja.
 
Analys: Att Trump har problem med muslimer är vida känt. Men att gå till angrepp på en muslimsk familj, vars son har offrat sitt liv för USA? Obegripligt. Att paret Clinton är korrupt vet vi, men att det började redan på 70-talet? Man får rysningar när man läser om alla skandaler som de har anklagats för, men undkommit med nöd och näppe. Det är House of Cards fast på riktigt, och därför mycket mer skrämmande.
 
 
Omgång 9:
 
Trump: Som avslutning kan det kanske vara på sin plats att med ett par videor illustrera vilka lögnare de här två kandidaterna är (som om det inte redan var uppenbart). Det finns faktagranskare i USA som till och med har slutat rapportera faktafel och lögner som Trump häver ur sig, för när det sker systematiskt och i princip hela tiden blir det till slut inget nyhetsvärde. Håll till godo.

Clinton: Ni trodde kanske att Trump spelar i en egen liga, men han har hård konkurrens från sin presidentvalsmotståndare när det gäller titeln som mest notorisk lögnare. Att Clinton har för vana att ljuga är vedertaget bland de som är insatta i amerikansk politik, men ibland blir det så uppenbart att det blir fånigt. Som i berättelsen om hennes besök i Bosnien. Visst slirar i princip alla politiker på sanningen, men det är faktiskt rätt sällsynt med politiker som helt uppenbart ljuger om en sak och sedan fortsätter att ljuga när de konfronteras med sanningen (tja ... fram till det här valet i alla fall). Det som handlar om besöket i Bosnien kommer 8.37 in i klippet, men ni får gärna titta på hela.
 
Analys: Kommentarer överflödiga. Vi har att göra med två uppenbara lögnhalsar.

 
Totalanalys: 
 
Vem väljer man, en maktgalen genomkorrupt hycklare (Clinton) eller en sinnesrubbad narcissist med ett kliande avtryckarfinger (Trump)? En person som definitivt är en bidragande orsak till kaoset i Mellanöstern, IS och alla flyktingströmmar (Clinton) eller en person som undrar varför det är så tabubelagt att använda kärnvapen och som darrar på manschetten angående om USA ska utlova garantier till alla Nato-länder (Trump)? 
 
Svaret?
 
Ingen av dem.
 
Valet i höst är ett val mellan två genomusla kandidater.
 
Vore jag amerikan skulle jag blankrösta.
 
 
/Johannes Vivers
 

Läs hela inlägget »

Den 14 juli är ett konstigt datum för mig. Kronprinsessan fyller år. Frankrike har sin nationaldag. Men framför allt är det dagen då en av mina finaste vänner, Caroline, hoppade mot sin död.

Caroline var, som många av oss, en komplex människa. I ena stunden en ung kvinna full av självförtroende och charm, i den andra en bräckligare varelse med en dragning åt det destruktiva och labila.

I ena ögonblicket kunde hon vara otroligt vacker och lysa upp ett helt rum, i det andra såg hon mer än alldaglig ut.

Vi träffades i kön, på universitetet 1995. I kön för att registrera oss till franska grundkursen. Vi hamnade båda i samma grupp, den som var till för oss som i princip inte kunde någonting trots sex års franska i skolan.

Vi drogs båda till språk och litteratur. Hon mer än jag. Hon låg hela tiden steget före. Perfekt engelska sedan barnsben. Jag kämpade för att bli något så när flytande. Hennes franska blev utmärkt under tiden som jag gjorde lumpen. Det tog mig många år att komma i kapp. 

Hon upptäckte Paris flera år före mig. När jag hälsade på henne 1996 var det hon som var guide och förtrogen med stans hemligheter.

Om vi någonsin hade ihop det? Tja ... På sätt och vis hade vi väl det. Men det var inte kärlek av det konventionella, underbara slaget. Det var mer en nyfikenhet, ömsesidig respekt och lika sjuk humor, som gjorde att vi hamnade i säng efter ett par öl-och-vin-stinna ute- och innekvällar.

Som det så ofta går med nära relationer under studentåren blev våra kontakter därefter alltmer sporadiska. En enstaka glass i Stockholm när hon var i stan och hälsade på. En lunch eller middag när jag bodde i Paris.

Några år senare fick jag veta att hon mådde dåligt. Att hon var utbränd eller något sådant. Jag ville inte grotta mer i det. Kände mig inte tillräckligt nära henne då för att våga fråga. 

Jag fick en del obegripliga mejl, fulla av anklagelser mot människor i hennes närhet och mot hela världen. 

Plötsligt var hon i New York. Sedan i Paris. Sedan i New York, och sedan i Stockholm.

En dag kom mejlet från en gemensam bekant. "Carro gick bort den 14 juli i år. Ni har kanske redan nåtts av detta ofattbara besked?"

Jag hade inte nåtts av det. Jag blev helt förstörd.

Carro dog 2007. Tiden går. Men varje år den 14 juli är hon i mina tankar. I en salig blandning av franska flaggor och rojalistisk yra. 

Varför hon tog livet av sig? Jag vet inte. Jag har funderat på att kontakta hennes mamma och fråga, men inte vågat. Än.

Caroline, du fattas mig. Dina absurda skämt, din stora språkliga begåvning och dina rappa kommentarer. 

Nu fortsätter sommaren och livet. Utan dig, men jag har våra minnen väl bevarade. I min hjärna, i mitt hjärta.

En dag ska jag nog skriva något om dem.

J
 

Läs hela inlägget »

Berättelsen om fåraherden David har överlevt tidens tand i flera tusen år. Den är odödlig. Precis som Leicester City numera. Och Islands fotbollslag. Och Lars Lagerbäck. 

Alla känner till kampen mellan David och Goliat i Gamla Testamentet. Goliat var "sex alnar och ett kvarter lång", ca 290 cm. Han hade ett glänsande pansar av koppar och ett stort spjut. David var en fåraherde av betydligt blygsammare mått. Han hade inget pansar och var endast beväpnad med en slunga och en sten. Ni vet hur kampen slutade. David knockade Goliat med ett kast mot tinningen, och sedan högg han av Goliats huvud.

Den 2 maj 2016 gick John Smith in på puben "Dog & Gun" i Leicester efter jobbet och beställde det han alltid brukade beställa. Två glas ale och en "good old pork pie". Han tänkte tanken såklart, men han vågade inte säga högt att han denna dag drömde om att himlen skulle falla ner, eller öppnas, eller dylikt. Han var rädd att bringa olycka över framtiden om han yttrade tanken högt, den att han drömde om det omöjliga. 
   Några timmar senare visste han inte om han kunde tro sina ögon. Leicester hade just tagit sitt första ligaguld i klubbens 132-åriga historia.

Den 27 juni 2016 gick fåraherden Jón Jónsson in på den lokala puben Prikid i Reykjavik. Han beställde ett par Viking-öl, friterad fisk med pommes och en extra citron, som han envisades med att pressa över ölen.      Han tänkte inte ens tanken. Han växte upp med Premier League och engelsk fotboll. När han var 10 år åkte han till London för första gången, och sedan den resan hade han årligen besökt staden för antingen en högkvalitativ fotbollsmatch eller något annat som Island inte kunde erbjuda.
   Han var dock säker på att hans tappra landsmän skulle falla med flaggan i topp, såpass mycket ville han ge dem. Men att besegra England, storebrodern, mentorn, nej det fanns inte på kartan - inte ens på den mest vulkantäta delen av fäderneslandet.
   När han stod inför fullbordat faktum visste han inte vad han skulle ta sig till. Han beställde in en Viking-öl till innan han ringde sin pappa, som grät som ett barn i telefonen. Av lycka.

Likheterna mellan Leicester och Island är inte många, men de är lika vackra som Snorres skaldestycken.
   Staden Leicester har 338 000 invånare. Island har 320 000. De är fotbollens David och David. De är underhundarnas underhundar. I Leicester öppnade sig himlen, på Island öppnade sig vägen mot Valhalla. Att detta hände samma fotbollsår är inte bara osannolikt, det kan mycket väl visa sig att vi snart vaknar och upptäcker att allt var ett enda stort hjärnspöke.

Islands startelva som besegrade England spelar i tur och ordning i Bodö/Glimt, Hammarby, Malmö FF, Krasnodar, OB, Charlton, Swansea, Cardiff, Basel, Kaiserslautern och Nantes.
   Man behöver inte skämmas om man inte har koll på några av klubbarna, för det är det inte många som har.
   Men det bryr sig ingen om hemma i Reykjavik (rökens vik). För när röken har lagt sig efter årets mästerskap kommer saker och ting aldrig att bli desamma igen. Nu har nämligen landets och spelarnas blod, svett och gejsrar etsat sig fast i det kollektiva fotbollsminnet för all framtid.
   
Kan Island även besegra Frankrike på söndag? Nej, jag tror inte det, men om de gör det, ja, om de går hela vägen och vinner EM 2016 så kommer ändå matchen mot England att vara den där hoppet om det omöjliga tändes. Den där fantasins gränser besegrades av 11 frustande vikingar från ön av is. Den match som psykologer och föräldrar kommer att använda som inspiration och godnattsagor.
   För en saga är det.

Holmgången som vedertagen lösning på konflikter blev olaglig och avskaffades på Island 1006. Det tog tusen och tio år att införa den igen, om än tillfälligt. Och vilken holmgång det blev. Och vilken triumf det blev för fåraherdarna mot de stora krigarna i glänsande vit pansar.

Klubben Leicester City grundades 1884. Fristaten Island grundades 874.

Miraklen som de båda åstadkom 2016
kommer att leva för evigt.

Precis som berättelsen om David och Goliat.

Precis som Lars Lagerbäck.

Läs hela inlägget »

Jag har just läst ut ”Tsunamin” av Jenny Forsberg.
 
Boken bygger på verkliga händelser, men historierna som flätas samman är fiktiva.

Vi får följa den lokala muslimska familjen, som har sitt hus precis bredvid stranden och stor nedärvd kunskap om vad man bör göra när marken skakar och vattnet drar sig tillbaka. Men räcker denna lärdom när man bara har en kvart på sig?
 
Vi får följa tvåbarnspappan Jens, som samtidigt som tsunamin närmar sig ligger på stranden och fantiserar om sin mycket yngre älskarinna. Barnen leker en bit därifrån och frågan är om någon av dem kommer att klara sig.
 
Vi får följa den unga, adopterade kvinnan Maria, som är på besök på Sri Lanka med sin svenska mamma för att hitta sin biologiska mor. Kommer de att hitta henne, och är hon vid liv?
 
Vi får följa reseledaren Agnes, som närmar sig sitt jobb som reseledare med samma frenesi som hon närmar sig nästa träningspass i gymmet. Kommer hon att klara de näst intill omänskliga uppgifterna hon ställs inför?
 
Sist men inte minst får vi följa en liten grupp elefanter, vars känsloliv och sinnen är så väl utvecklade att de i många avseenden är precis som oss människor. Kommer de att hinna undan? Trots att en av dem är riktigt gammal?
 
Det här är den andra boken jag läser av Jenny Forsberg. Hennes första roman, Akrobaten, var på många sätt lik Tsunamin, men de känns ändå olika. De korta, kärnfulla meningarna är på plats och måste nu betraktas som ett mycket medvetet stildrag. Förmågan att låta huvudpersonen som vi följer för tillfället komma till tals i texten är också tydlig, och det är uppenbart att det också är ett av Jenny Forsbergs mer framträdande stildrag. Jag vill även framhålla den geniala tillägnelsen i början av boken: ”Till dem som klarade sig. Och till dem som inte gjorde det.” Den sätter tonen på ett respektfullt sätt och lovar oss samtidigt en text full av smärta, men även av lättnad.   
 
Akrobaten var en fin första roman. För mig är Tsunamin definitivt ett nummer större, både med avseende på själva ämnet och känslan i författarens engagemang. Om Jenny Forsberg fortsätter så här betyder det att nästa bok kommer att vara ännu bättre, och då närmar vi oss högsta klass. Jag ser med spänning fram emot nästa roman.
 

Läs hela inlägget »

Kort guide till hur man kan förhålla sig till dagens nyklubbade asylregler och partierna i Sveriges Riksdag:

S: Som alltid stora hycklare. Sa fram till i november att Sverige skulle ha helt öppna dörrar. Sedan tvärvände de, nästan över en natt. Alla försök till fina ord och kapitaliserande på naiva väljares känslor spolades rakt ner i toaletten.

MP: Står för att de vill ha öppna dörrar, men erkänner samtidigt att de villigt prostituerar sig och röstar som S vill. Hur det går ihop? Det gör det inte.

V: Står för att de vill ha öppna dörrar för hela världens flyktingar. Respekt för principfastheten. Hur de tänker att detta ställningstagande ska gå ihop med världens redan högsta skatter och en fungerande skola och välfärd är en gåta. Men man kan kanske höja skatterna ännu mer? Eller låna pengar? Visst ja, båda sakerna görs redan. I mängder. Kommande generationer får betala.

M: Har likt S gjort en kovändning sedan Reinfeldts "öppna era hjärtan"-tal. Många av politikerna som nickade med i Reinfeldts naiva liberalhjärta påstår nu att de tycker motsatsen. Opportunism är bara förnamnet. Men det är bra att de har vaknat och insett att fri invandring inte är förenligt med världens mest generösa välfärd.

C: Vill ha fortsatt öppna dörrar. Respekt för att de, likt V, står för sin idealism. De är dock mer trovärdiga eftersom de i samma andetag säger att systemen måste förändras. På politikspråk betyder det att de vill försämra välfärden för alla för att kunna ta emot många fler flyktingar.

L: Ligger lite mitt emellan M och C. Vill äta kakan och ha den kvar.

KD: Se L.

SD: Deras ståndpunkt har alltid varit att Sverige ska ta emot mycket färre flyktingar, oavsett hur ansträngt läget i landet är. Att de röstar för alla förslag som leder till en minskning är inte överraskande. De är konsekventa i sin främlingsfientlighet, som just nu råkar sammanfalla med nödvändiga beslut.


Min analys: Jag har under hela debatten saknat ärlighet. Varför har ingen politiker sagt "Det kostar enormt mycket att ta emot alla flyktingar, men jag vill göra det ändå"? Det hade gett respekt. I stället har de försökt lura oss genom att påstå att flyktingar som knappt kan läsa och skriva och kommer hit när de är över 40 skulle vara en nettovinst för Sverige. Det är denna typ av lögner och försök att vilseleda medborgarna som skapar grogrund för partier som SD.

Att Sverige måste göra något är uppenbart, såvida man inte står för åsikten att man är redo att försämra välfärden radikalt för att ta emot många fler. Att propagera för öppna gränser och bibehållen välfärd är i min bok antingen extremt okunnigt eller rent ohederligt.

Slutsats: Dagens beslut är på sätt och vis hemskt, men på sätt och vis skapar det en möjlighet för Sverige att i framtiden kunna fortsätta vara ett öppet land. Om man hade kört på som i höstas hade SD snart haft egen majoritet i riksdagen. Vi måste fixa våra egna problem i mottagandet och vi måste fixa våra egna problem i utanförskapsområdena innan vi kan börja ta emot jättemånga människor igen. Allt annat skulle långsamt rasera det Sverige som våra förfäder har byggt upp. Alternativet, att öppna gränserna och låta alla människor i Sverige ansvara för sin egen försörjning och välfärd (vilket jag rent ideologiskt och på ett teoretiskt plan inte är helt främmande inför) har inget stöd hos vare sig befolkningen eller i riksdagen.

Åtgärder:
- Se till att människor kan söka asyl utanför EU och fördela dem jämnt mellan EU:s länder enligt en kvotnyckel.
- Öka kraftigt resurserna till närområdet. 
- Gör allt för att besegra terrorgruppen IS i Syrien och Irak. In därefter med FN-trupp i båda länderna och sjösätt ett stort återuppbyggnadsprogram, där hela världens rika länder hjälper till. 

Med hopp om en framtida värld utan krig och elände.

J

Läs hela inlägget »

1964 spelade The Beatles in låten och filmen A Hard Day's Night, med det berömda inledande ackordet. Ända sedan dess har ackordet gäckat musiker och coverband världen över. Många har försökt återskapa det, men inte förrän på senare tid har man kommit nära sanningen. Mycket nära. Och berättelsen kring det är lika fascinerande som The Beatles själva.

Men först en liten bakgrund till musik och ackord. 

Musik. Detta märkliga fenomen som alla älskar på högst subjektiva vis. När det matematiska förhållandet mellan olika frekvenser är harmoniskt och bildar ett ackord, tycker våra hjärnor att det låter fint. Om man kombinerar frekvenser till ett ackord som är lite mindre matematiskt harmoniskt tycker vi att det låter "fräckt" (maj 7-ackord, dim-ackord), men om kombinationerna blir för extrema och om det matematiska förhållandet för disharmoniskt tycker vi att det "skär sig" eller låter falskt. 

Färdigheten att höra detta är något som förenar oss alla på jorden, förutom de få som är helt tondöva vilket är extremt ovanligt. På den andra sidan spektrumet finns de som kan höra exakt vilken frekvens en ton har. Det kallar vi för absolut gehör och det är, precis som total tondövhet, mycket ovanligt.

Mitt emellan ytterligheterna finns vi andra, och vi som har hållit på med musik hela livet och tränat upp vårt gehör, kan relativt lätt höra de matematiska intervallen mellan toner och således "ta ut" låtar som vi hör för första gången. Jag tror att man kan jämföra det med all annan sorts träning. Om man har bolltalang och tränar mycket fotboll blir man bra på fotboll, och om man är musikaliskt begåvad och spelar mycket musik utvecklar man sitt gehör och blir bra på att höra vilka ackord som spelas i en låt.

Då så, till mysteriet: Världens kanske mest berömda ackord är det som The Beatles tar i början av låten A Hard Day's Night. Det låter så här:
 


Lyssna gärna på det många gånger. Den som har ett relativt tränat öra tror lätt att det är någon form av sus4-ackord (ett sus4-ackord är ett ackord där man har flyttat den stora tersen ett halv tonsteg upp). Med en gitarr i handen kommer man snabbt fram till att den högsta tonen är ett G och att ett D dominerar i basen, vilket gör att Dsus4 ligger nära till hands, men det finns något annat där, eller hur? Frågan genom åren har varit: Vad? Vilka toner tar de på gitarrerna och basen, George Harrison, John Lennon och Paul McCartney?

Det var denna decennielånga gåta som matematikern David Houston tog sig an för ett par år sedan. En annan matematiker, Jason Brown, påstod sig ha löst mysteriet 2004, men David såg flera problem med hans lösning. Framför allt lät inte hans lösning som originalet.

Den bästa ledtråden till ackordet kom från George Harrison, i en intervju 2001. Han sa att han spelade in det på sin 12-strängade Rickenbacker och att det var ett F med ett pålagt G, i musikkretsar även känt som ett Fadd9. Han tillade dock att intervjuaren måste prata med Paul McCartney för att få reda på vad han spelade på basen.
 

George Harrisons 12-strängade Rickenbacker
 

Ett Fadd9-ackord


Ett Fadd9, om det spelas ensamt, låter helt fel. Men man hör som sagt ett tydligt D där i mixen, och om man blandar ett Fadd9 och ett D (på sin gitarr eller genom att lägga till en bas) får man tonerna D, F, A, C, G. Det låter mer likt originalet, men är fortfarande inte rätt. (Jag provade själv att stämma ner den mörka E-strängen på gitarren till ett D och sedan slå an alla strängarna i ett Fadd9-ackord, som då alltså får D och A som bas. Tonerna som jag slår an då är D, A, F, A, C, G. Det låter likt, men det är fortfarande något som fattas. Ni som har en gitarr hemma, testa gärna ni också, det är roligt att närma sig lösningen. :-))

Förutsatt att George Harrison talade sanning och att Paul McCartney spelade ett D på basen, vilka har vi då kvar? Jo, John Lennon och Ringo Starr. Vid inspelningstillfället spelade John Lennon på en akustisk 6-strängad gitarr och Ringo Starr slog an virveltrumman. Det sägs att han även slog an en ridercymbal, men den hör i alla fall inte jag, gör ni?

Många andra har försökt återskapa ackordet genom att testa olika alternativ. Kanske spelade John Lennon ett Fadd9 han med (som flera har hävdat), kanske spelade han ett Dsus4 eller ett Gsus4. Många kombinationer har prövats genom åren, men ingen av dem har kommit tillräckligt nära för att inte tydligt kunna skiljas från originalet. Det finns fortfarande något annat där!

Så, likt Sherlock Holmes gav sig David Houston ut på jakt efter ledtrådar. På universitetets dammiga bibliotek fann han boken Songwriting Secrets of The Beatles, som innehöll en 40 sidor lång artikel om ackordet, skriven av Dominic Pedler. Han började läsa och fick snart sin heureka-upplevelse när han kom till ett avsnitt som hette "The right channel - the crashing piano". Det förändrade allt. Introt var inspelat i stereo och hade ett piano i sig! De flesta låtar som spelades in på den tiden spelades nämligen in i mono, men eftersom A Hard Day's Night skulle vara ett filmsoundtrack spelade man även in den i stereo. Sist men inte minst - det fanns ett piano med. Artikelförfattaren Dominic Pedlers slutsats var att både George Harrison och John Lennon spelar samma ackord, ett Fadd9, att Paul McCartney tar tonen D3 och att deras producent, George Martin, på pianot spelar tonerna D2, G2, D3. Den slutsatsen drog han efter många timmars lyssnande och testande.

David Houston förstod att han nu skulle kunna analysera en kanal i taget, först den till vänster och sedan den till höger. Houston köpte en stereoversion av låten och lät mjukvaran Melodyne och Transcribe analysera den, kanal för kanal. I den vänstra kanalen fanns George Harrison och Paul McCartney, och i den högra John Lennon och George Martin. Efter en noggrann analys kunde David Houston konstatera den viktigaste lösningen på problemet: Tonerna som The Beatles spelar är inte nödvändigtvis de som hörs mest. Paul spelar med stor sannolikhet inte tonen D3, han spelar D2. Men i mixningen efteråt tog man bort en del basfrekvenser från den vänstra kanalen, vilket får våra hjärnor att höra tonen D3.

När det gäller George Harrisons gitarr visade Melodyne och Transcribe att han inte bara verkar ta ett Fadd9, utan att han även verkar använda tummen för att trycka ned E-strängen på första bandet, vilket resulterar i ett F. Om man sedan slår an alla strängar får man F, A, F, G, C, G, vilket fortfarande stämmer med George Harrisons intervju, där han sa att han spelade ett Fadd9. De extra tonerna F och A ger oss bara lite mer bas, även om de hörs svagt på grund av borttagningen av basfrekvenser från den vänstra kanalen.

Den högra kanalen var svårare att utreda. Men David Houston kunde konstatera att en annan man på nätet redan slagit fast att John Lennon faktiskt också spelar ett Fadd9 på sin akustiska gitarr, precis som George Harrison gör på sin 12-strängade Rickenbacker. Detta kunde slås fast genom att använda Transcribe och en teknik kallad Phase Inversion, som används för att tvätta bort sångstämmor från en låt som man vill göra en karaoke-version av.

Samma teknik applicerad på den högra kanalen gav resultatet att George Martin spelar D2, G2, D3, G3, C4 på pianot, och att han håller pedalen nedtryckt hela tiden vilket ger oss det ringande ljudet.

Slutresultatet av analysen blev således denna:

George Harrison: Fadd9, med F i basen (F, A, F, G, C, G)
Paul McCartney: D2 (som låter som D3 på grund av mixning)
John Lennon: Exakt samma som George Harrison, men på en akustisk 6-strängad gitarr.
George Martin: D2, G2, D3, G3, C4

Man skulle kunna kalla ackordet för ett Fadd9 med D i basen (Fadd9[D]) eller för ett Dm11 (utan den 9:e tonen som skulle ha varit ett E). Den 11:e tonen är G:t, vilket är samma ton som ger sus4-ackordet, men vi kan inte kalla ackordet för det eftersom vi har den lilla tersen (moll-tonen F) på båda gitarrerna. Det är därför som det är helt fel att som coverband spela ett sus4-ackord som intro. Man måste få in F:et någonstans!

Lyssna själva, hur nära tycker ni att han är originalet?
 


Jag tycker definitivt att basljudet låter högre och murrigare i originalet. Men det behöver inte betyda att det är Paul McCartneys bas som låter högre, det kan vara pianots bas. Alternativt kan det vara en blandning och kanske till och med ett slags spökljud från McCartneys eller någon annans förstärkare. Jag tycker mig höra ett "stärkarljud" i originalet, vilket skitar ner den versionen lite och ger den dess karakteristika ljud. Tonen C4 är omisskännlig så något instrument gör att den framträder tydligt, och där är pianot en stark kandidat.

Vad tror ni? David Houston medhåller själv att hans lösning inte låter precis som originalet, även om den kommer mycket nära. 

Om ni vill ta er an en av den moderna musikhistoriens största gåtor är det bara att plocka upp handsken. Den som kommer ännu närmare en korrekt lösning vinner ett pris, och blir kanske världsberömd på köpet! :-)


Johannes Vivers (musiknörd) 

Läs hela inlägget »

Det var en traumatisk dag i går, och då syftar jag inte på det skandalösa i att en usel låt vann Eurovision enbart tack vare den starka politiska parallellen mellan Sovjets övergrepp på 40-talet och Rysslands agerande i dag. Skandalöst att tävlingen, som uttalat ska vara opolitisk, håller på att tas över av diverse polariserande budskap! Men som sagt, det var ingenting jämfört med det som hände dessförinnan. På väg till Eurovisionfirandet bevittnade nämligen min kompis Anna och jag en fullskalig kidnappning, mitt i Djursholm.
 
När vi kommer över krönet efter en kurva ser vi en äldre man som med uppenbara svårigheter försöker tvinga in en sparkande och skrikande kvinna i sin bil. Vi vet inte om vi ska ringa polisen eller inte, men jag kliver ur bilen och frågar vad som försiggår. Samtidigt kommer en frustande ung man springande, redo till strid. Han skriker "Vad in i helvete gör du?!" till den äldre mannen som med all sin styrka försöker släpa in den skrikande tjejen i bilen. Tjejen skriker åt mig att hålla hennes hand och att de försöker mörda henne. Den äldre mannen släpper taget och hon lägger sig på marken samtidigt som hon klamrar sig fast vid min arm. Då kliver tjejens mamma ur bilen. Efter en del resonerande kommer vi fram till att mannen är tjejens morfar och att mamman faktiskt är tjejens mamma. De är på väg till Danderyds sjukhus eftersom tjejen har fått en psykos. Den unge mannen och jag önskar dem lycka till och börjar gå därifrån. Men precis när deras bil börjar rulla kastar sig tjejen ut igen och springer till min och Annas bil. Hon bönfaller mig att ta med henne eftersom de kommer att mörda henne annars. Sedan gick dialogen så här:
 
Jag: Är det din mamma som sitter i er bil?
Tjejen: Ja.
Jag: Är det din morfar?
Tjejen: Ja.
Jag: Är det inte bättre att du åker med din familj? De vill ju bara ditt bästa.
Tjejen: *Tänker* Jo, det har du rätt i. Jag är bara så knäpp.
 
Plötsligt verkar hon genomgå en förvandling och bli som vilken tonåring som helst. Hon går tillbaka till bilen och Anna och jag åker vidare, med många funderingar i huvudet. Memorerade vi registreringsskylten? Nej, bara de tre bokstäverna, inte siffrorna. Var det verkligen tjejens mamma och morfar? Jo, det var det. Och framför allt: Vad fruktansvärt det är med psykisk ohälsa.
 
Tankarna i dag går till den stackars sjuka tjejen och hennes förmodligen mycket ömmande mamma och morfar.

 
Kram, Johannes (som fortfarande är arg över att Eurovision i går kidnappades på riktigt av en usel låt med ett starkt politiskt budskap)

Läs hela inlägget »

Mellan 1928 och 1940 arbetade Michael Bulgakov från Kiev på sin stora roman Mästaren och Margarita. Den anses alltjämt vara ett mästerverk och brukar omnämnas som en av de första böckerna som gjorde bruk av stilarten magisk realism, även om termen inte var uppfunnen än.

Det är jag den första att skriva under på. Under månaden som jag dök in i Bulgakovs fantasi måste jag erkänna att jag ibland funderade på om han var en galning eller ett geni.

Vi kastas mellan tidigt sovjetiskt 1900-tal och Pontius Pilatus möte med Jesus. Mellan skjutande katter och dårhuskliniker. Mellan flygande häxor och mänsklig kärleksrealism.

Vissa partier av boken är briljanta och trollbindande. Andra partier var så absurda och oförklarliga att jag hade velat stryka dem från berättelsen. Om Mästaren och Margarita hade sett dagens ljus i dag är jag säker på att den hade skurits ner med minst 20 procent, kanske ännu mer. Vissa partier är bara för osammanhängande för att försvara sin plats.

Persongalleriet är enormt och beskrivningarna och känslan som man får av Moskva och Jerusalem är fantastiska. Men lika bra som boken stundtals är, lika frustrerande är det när de, i mitt tycke, onödiga partierna kommer.

Å andra sidan, om jag hade fått stryka allt som jag inte gillar hade det blivit en annan bok, och ibland är det verkligen så med stora verk. Att deras kultstatus och berömmelse grundar sig i att det finns många olika scener som olika personer kan älska att förlora sig i.

Men mest är Mästaren och Margarita ett starkt inslag i den teologiska debatten, som såklart rasade strax efter ryska revolutionen. Är religion och övernaturliga ting blott opium för folket, eller är de något mer? Något som vi som människor behöver och bör bejaka? Är religionsförakt en dygd eller den enfaldiges tillflykt? Och existerar Jesus och Djävulen mitt ibland oss, eller inom oss alla?

Det är i denna aspekt som jag finner Mästaren och Margarita mest intressant. Och det är de tankarna som jag tar med mig.

Bulgakov kräver mycket av sin läsare, men han krävde kanske mest av sig själv. Det vittnar verkets omfattning och tiden det tog att nästan fullborda det om. Bulgakov arbetade faktiskt på boken till sin död. Och han hann med att bränna delar av manuset under processen. Boken är alltså ett verk mejslat ur besatthet, och skrevs förmodligen av en man som både var ett geni och en långrandig tok. 

Men vem är jag att döma? Något som livet lär oss är att tillvaron ibland är lika absurd och osammanhängande som Bulgakovs bok. Ibland tror sig människor agera genom Jesus eller religionens goda förebild, och ibland drabbas de av Djävulens lockande kraft.

Passagerna som jag gillar får högsta betyg. De som jag ogillar får lågt. Totalbetyget blir därför 3/5.

Så, om du vill ha något att bita i, och stundtals svära över, är det bara att sätta tänderna i Mästaren och Margarita.

Läs hela inlägget »

I går fyllde kungen 70 år. Grattis! Många sjöng säkert nationalsången till hans och Sveriges ära, men frågan är om de sjöng den korrekt.

Nationalsånger är ett intressant påfund. I en tid då globaliseringen tar fart samtidigt som nationalstater sluter sig är fenomenet aktuellare än på länge. Vid högtidliga tillfällen sjungs en sång som ska symbolisera landets själ eller vilja att vara unikt. Detta samtidigt som många länder blir allt mer likriktade i fråga om mångfald och kulturella yttringar. I framtiden kommer vi kanske inte längre att sjunga nationalsånger, utan enbart ha lokalpatriotiska inslag som fotbollsklubbarnas inmarschlåtar.
  
Må vara hur det vill med det. De flesta nationalsånger är pampiga och vackra, och Rysslands är i mina och de flestas öron obestridlig nummer ett, även om vår egen Du gamla Du fria inte ligger långt efter. En del sånger har på grund av historien bytt text medan andra har bevarat blodiga och icke politiskt korrekta verser och rader. Men oavsett vilken text som numera sjungs är det en text som i princip alla i landet kan. 

Eller?

Det finns nämligen ett land, enbart ett land vågar jag påstå, där en majoritet av befolkningen sjunger fel text. Detta trots att gemene man säkerligen har skrålat nationalsången minst en gång varje år under skoltiden och sedan kompletterat med diverse fotbollsmatcher, ishockeymatcher, nationaldagar och kungligheters bemärkelsedagar. Är det inte fasligt pinsamt?

Den svenska nationalsångens melodi kommer från en gammal folkvisa och textsattes 1844 av folkminnesforskaren Richard Dybeck. Den första versen handlar om att Sverige är tyst och fint med ett skimmer av sol, himmel och gröna ängar. Inte så dramatiskt och som vi alla vet en sanning i alla fall några månader om året.

Men sedan kommer vi till den andra versen. Här kommer nationalismen fram i all sin prakt. Sverige tronar på minnen från fornstora dagar, då Sverige krigade och plundrade sig genom Europa.

Och det är nu det blir pinsamt.

Den tredje raden lyder "Jag vet att Du är och Du blir vad Du var." Gissningsvis ville Dybeck med detta säga att Sverige minsann fortfarande var ett stort och mäktigt land (ett medvetet nationalromantiskt självbedrägeri), och att Sverige i framtiden skulle komma att bli lika stort och mäktigt som under "fornstora dagar", gissningsvis som i mitten på 1600-talet. Gott så. Men det är inte denna text som en majoritet av ölförfriskade fotbollssupportrar eller vurmande kungaförespråkare sjunger. De sjunger felaktigt "Jag vet att Du är och FÖRBLIR vad Du var." Alltså, "Jag vet att Sverige fortfarande är ett stort och mäktigt land (nja), och att Sverige alltid kommer att vara ett stort och mäktigt land." 

Även om både originalet och den felaktiga versionen förvirrar med komplicerade ordval och storhetsvansinne, borde vi väl oaktat den lilla betydelseskillnaden sjunga rätt?

Att de flesta svenskar sjunger fel text i sin egen nationalsång måste vara rätt unikt i världen. Så, nu inför sommarens fotbolls-EM är det dags att göra något åt saken. Till att börja med kan vi som faktiskt vet hur det ligger till börja föregå med gott exempel och sjunga rätt. Sedan kan vi hjälpas åt att sprida kunskapen till idrotts-Sverige.

För oavsett vad man tycker om nationalsånger som fenomen och om patriotism och nationalism, kommer Du gamla Du fria att vara den enda låt som under överskådlig framtid förenar alla oss som bor i landet Sverige. Och då ska vi väl baske mig inte sjunga fel text? 

Nu hjälps vi åt med detta, eller vad säger ni?
 
Ska vi låta texten till nationalsången förbli fel?

Eller ska vi låta den bli vad den en gång var?



PS. På bilden ser ni mig, Glenn Hysén och min vän Janne, under uppvärmningen inför Tyskland-Sverige den 16 oktober 2012. Förmodligen svensk fotbolls mest otroliga vändning någonsin. Jag vet inte om Glenn sjöng rätt text. Vi får fråga honom nästa gång vi ses. :-)

Läs hela inlägget »

Vad är det som
händer i Miljöpartiet?


1. Mehmet Kaplan kopplas ihop med extremister och antisemiter. Det avslöjas att han själv har gjort antisemitiska uttalanden, där han jämför Israel med Nazityskland. Det påpekas att Kaplan har jämfört svenska IS-jihadister med svenskar som stred för Finland under andra världskriget. Media gräver fram ett band där man hör Kaplan tala om att "befria Jerusalem". Tidigare har han bjudit in islamister till riksdagen och drivit på för att en dömd terrorist skulle benådas och få permanent uppehållstillstånd. 2006 tyckte han att Jyllands-Posten minsann gick över gränsen när de publicerade Muhammed-karikatyrer, o.s.v. Till allt detta kan vi lägga ytterligare stark kritik, bl.a. från Nalin Pekgul och andra mer moderata muslimer.


2. Till slut blir den samlade bevisbördan så stor att Löfven beviljar Kaplans entledigande från statsrådsposten. Men, med förbehållet att orsaken endast är att den mediala situationen har blivit ohållbar. Fridolin och Romson verkar närmast tycka att det är skandal att Kaplans värderingar ifrågasätts, trots allt som har grävts fram.


3. När Romson ska svara på frågor kring Kaplans entledigande kommer hon in på terrordåden i New York den 11 september 2001. Hon kallar dåden för "olyckorna den 11 september". När hon senare ska förklara sig säger hon att hennes ordval syftade på hur situationen efter dåden blev för Sveriges muslimer. Perspektiven blir tydliga. Offren för terrorattacken förminskas, det viktigaste i sammanhanget var hur muslimernas situation påverkades.


4. Peter Eriksson står i teve och hävdar på fullaste allvar att drevet mot Kaplan beror på hans religion och etnicitet och att en etnisk svensk inte hade fått avgå i samma situation. Han hävdar alltså att etniska svenskar (vad nu det är), som vi vet har fått avgå för bl.a. obetalda teve-licenser och svart städhjälp, inte skulle behöva avgå om det framkom antisemitiska uttalanden och samröre med extremister. Lever han i en annan värld?


5. Per Gahrton sitter i TV4 och påstår att det hela är en israelisk konspiration. Gahrton är ju en kuf med ett väldokumenterat Israelhat, men att han är spritt språngande galen blev tydligt först nu.


6. I kölvattnet av detta farsartade spektakel vägrar en kandidat till MP:s partistyrelse, Yasri Khan, att ta en av TV4:s kvinnliga reportrar i hand. Han förklarar att det känns för intimt för honom att göra det med kvinnor. Han ser ingen motsättningen mellan den ståndpunkten och att företräda ett parti med starka jämställdhetsvärderingar. En mediastorm byggs upp och Yasri Khan drar tillbaka sin kandidatur.


Frågorna hopar sig.
 
Har denna syn på extremister, kvinnor och Israel genomsyrat partiet en längre tid? Har islamistiska värderingar smugit sig in och tack vare konflikträdsla kunnat etablera sig och växa? Hur ser man på antisemitism inom partiet? Hur ser man på företrädare som inte vill behandla män och kvinnor likadant? Hur kommer det sig att dessa individer har kunnat klättra till partiets absolut högsta topp? Har ingen ifrågasatt dem på vägen?


Jag upprepar min fråga: Vad är det som händer i Miljöpartiet?
 

Läs hela inlägget »

”You like comedy for white people?”
 
Jag stod mitt i vimlet på Times Square, och först trodde jag att jag hade hört fel, så jag sa: ”Excuse me?” Den vita New York-bon i keps, amerikansk stor t-shirt och moderiktiga jeans upprepade sin fråga. Det tog ett tag innan jag förstod att han menade allvar. Att jag, på grund av min hudfärg och denna ”grupptillhörighet”, förväntades ha en viss humor och därför var lämplig måltavla för hans arbetsgivare, en ”comedy club” någonstans på norra Manhattan. På andra sidan torget stod mannens svarta motsvarighet och krängde plåtar till en annan klubb. En klubb med ”svart” ståuppkomik för människor med detta hudpigment.
 
Denna upplevelse i praktisk identitetspolitik kändes som ett hårt slag i huvudet och som en tagg som etsade sig fast vid hjärtat. Jag har inte kunnat släppa det.
 
USA är så präglat av identitetspolitik och så uppdelat i etniska grupper att de själva inte verkar reflektera över att de genom dylika förehavanden cementerar, återskapar och pådyvlar en imaginär kollektivism. Att de genom detta göder rasism och intolerans.
 
I USA förväntas du ha vissa åsikter baserat på din etnicitet. Man för stora register över vilka som röstar på vilket parti baserat på hudfärg, sexuell läggning och ekonomiska förhållanden. Problemet ligger inte i att statistiken exempelvis visar att människor som går på ”welfare” i större utsträckning röstar på Demokraterna, problemet uppstår när den grupp som du anses tillhöra har förväntningar på att du ska ha vissa åsikter. Denna kollektiva åsikts-sordin är ett hot mot demokratin, och i förlängningen mot människans fria vilja.
 
Härom veckan gick S-ministern Aida Hadžialić ut och kritiserade vänsterns interna debatt om identitetspolitik. Aida Hadžialić kom från Bosnien som flykting och har upplevt att hon därför förväntas ha vissa åsikter som hon kanske inte har. Hon menar att debatten fokuserar på det som skiljer människor åt i stället för vad som förenar dem. Hon tycker att man ska fokusera på klassperspektivet i stället för på kulturella och etniska skillnader.
 
I denna analys går hon dock i sin egenkritiserade fälla. För vad är det som säger att en människa hyser vissa åsikter eller tankar bara för att hon är född i ett hem med mindre medel? Måste en unge född in i arbetarklassen få höra att den förväntas jobba på bruket och sympatisera med någon ideologi, enbart baserat på att personen i fråga råkade födas i en viss familj?
 
Men finns det då anledning att tala om ojämlikhet i Sverige i dag? Självklart. Men den beror inte på hudfärg eller annan ”grupptillhörighet”. Arbetslöshet har inte sin grund i människors etnicitet, utan i deras kompetens. En invandrare som har efterfrågad kompetens och som talar och skriver felfri svenska har inga problem på svensk arbetsmarknad. Det visar regeringens egen Långtidsutredning och även min egen erfarenhet. Det handlar inte om din hudfärg eller ”ras” på arbetsmarknaden. Om du har rätt kompetens och är flytande i svenska i tal och skrift får du jobb. Vänstern har alltså gått runt i ren villfarelse när det gäller detta. Segregationen i vårt land beror inte på rasism eller kulturella skillnader, den beror på olikheter i utbildning och olika kunskapsnivåer i svenska språket.
 
Att vissa människor tillskriver andra människor åsikter och tankar som de inte har är en form av mentalt övergrepp. Det kan upplevas mycket obehagligt för den som utsätts för det, men det används i hög grad eftersom det är så effektivt när det gäller svartmålning och skapande av ”fiender” i debatten.
 
Svensk vänster har gjort detta till en paradgren. Om man är vit, medelålders, heterosexuell man ”tycker man” vissa förutbestämda saker. Man tänker vissa saker och man gör vissa saker. Om man är svart och homosexuell ”tycker man” också vissa saker. Om man är pensionär eller invandrare förväntas man också ”tycka” vissa saker. Är det inte vedervärdigt?
 
Identitetspolitik kom förmodligen till stånd för att samhället faktiskt inte hade lagar som skyddade alla medborgare. Sett ur det perspektivet kan man förstå att USA är så fast i sitt grupptänkande, men här i Sverige har det inte gått i närheten av lika långt. Och vi måste nu ta kampen för att det inte ska gå över styr på samma sätt som i Staterna.
 
Lagar som tryggar alla människors lika värde och lagar mot diskriminering är på plats i dagens Sverige. Om vi vill se en framtid där en människa bedöms utifrån sitt inre och inte sitt yttre måste vi börja frångå vänsterns maniska vilja att dela upp människor i olika grupper. Vi måste ställa oss frågan om ”ras” är något som vi vill fokusera på eller komma bort från.
  
Vi måste sluta prata om svarta vs. vita. Vi måste sluta prata om arbetarungar vs. överklasskids. Vi måste sluta prata om män vs. kvinnor. Och vi måste sluta prata om invandrare vs. svenskar. Vi måste lägga allt fokus på att individen ska behandlas rätt och moraliskt, enligt våra gemensamma regler vilka stavas Sveriges Rikes Lag.
 
Det är det enda sättet att i framtiden få en värld där ingen behandlas orättvist på grund av sin etnicitet, hudfärg, kulturella bakgrund eller sitt kön.       
 
När jag ifrågasatte biljettförsäljaren på Times Square och sa att jag inte hade någon speciell humor på grund av att jag råkar vara vit, tittade han på mig som om jag var mycket dum eller okunnig och yttrade det engelska språkets fulaste bidrag till allmän slang på planeten. Han sa: ”Whatever, man.”
 
Nästa gång du hör någon förespråka utökad identitetspolitik i vårt land kan du alltid fråga vederbörande: "You like comedy for [personen i frågas hudfärg] people?"
 
Det ger dem förhoppningsvis en tankeställare.
 
 
 
Johannes Vivers

Läs hela inlägget »

Min älskade farmor gick bort strax före millenniumskiftet. Hon var en livsnjutare och mästare på att skapa kulinariska läckerheter.

Hennes tärnade biff med knaprig tärnad potatis och smörsimmande lök var fantastisk.

Hennes egenpåhittade drink, hälften gin och hälften Noilly Prat kryddad med ett par oliver, var legendarisk.

Men ett av hennes recept överträffade alla andra. Pannkakorna. Magiska, gyllenfrasiga munsmältande mästerverk, med egentillverkad jordgubbssylt och grädde till. Jag minns att min syster och jag en gång åt tio var. Nuförtiden räcker det gott och väl med tre, men oj vad gott det är.

Här kommer således min farmors hemlighet till världens godaste pannkakor. Jag tror inte att hon skulle ha något emot att jag avslöjar receptet, men om ni vill stödja hennes minne kan ni sätta in valfritt belopp på valfri välgörenhetsorganisations 90-konto. :-)

Först den enkla delen, ingredienserna för ca 7-8 pannkakor:

- Två ägg
- Två deciliter vetemjöl
- Fyra deciliter mjölk (inte lättmjölk, bevare oss väl!)
- Salt (efter tycke och smak)

Alla ingredienser vispas ihop under ett par minuter. Så långt allt elementärt. Det är nu som trolldomen träder in i matlagningen. 

Ni känner alla till konceptet med "den första misslyckade pannkakan", eller hur? Den första pannkakan blir sällan bra, men varför? Jo, det beror på att den varma pannan ofta får kall smet i sig, vilket förmodligen beror på kocken i frågas vilja att snabbt komma till skott. Men så ska man inte göra!

Hemlighet nummer ett är att smeten måste hinna bli rumstempererad, vilket kan åstadkommas på ett av två sätt. Antingen (det bästa sättet) låter man smeten svälla och bli varm under en timme, men om man inte vill vänta så länge kan man hälla lite varmt smör i den tills önskad temperatur uppnåtts. Själv använder jag mig mest av metod nummer två, eftersom jag inte har tålamodet att vänta.

Hemlighet nummer två är att man måste steka i en mycket het panna och använda rikligt med smör för varje pannkaka. Om maxtemperaturen på spisen är 10 måste pannan hettas upp till 8 eller kanske 9 beroende på styrka. Farmorpannkakorna steks alltså mycket snabbt, så det gäller att stå redo med stekspaden. Denna stekmetod leder till att de blir både frasiga och mjuka, vilket är en fest för munnen.

Hemlighet nummer tre är att servera pannkakorna omgående. Om de får ligga och mojsa till sig förlorar de nämligen en del av den spänst och konsistens som de har som nygräddade.

Det var allt. Lycka till med dina farmorpannkakor, och glöm inte att avnjuta dem med ett stort glas kall mjölk.



Johannes Vivers (stolt sonson till Ulla Carlsson)

PS. Det bör i sammanhanget påpekas att farmors pannkakor helst inte bör förtäras mer än en gång i veckan, inte fyra-fem gånger i veckan som jag resonerade som fattig student. :-) 

 
 

Läs hela inlägget »

Jag har just avslutat lyssningen, inte läsningen, av George Orwells klassiker 1984. Och jag måste bara säga: Fy faan vad bra den är. 

Att lyssna på böcker är lite annorlunda än att läsa, men de viktigaste elementen är där. Man måste med sin egen fantasi måla upp karaktärerna, och man skapar världen baserat på ord och inte bilder. I själva verket skulle jag vilja påstå att det är nästan samma sak som att läsa. Eftersom jag inte har läst så många av de stora klassikerna har jag kommit på att jag genom att lyssna på böcker på tunnelbanan m.m. faktiskt kan finna tiden att plöja igenom alla dessa stora fantastiska böcker, som jag antingen var för liten för att uppskatta i skolan, eller som jag helt enkelt aldrig har läst.

När jag först började lyssna på 1984 slogs jag av hur modernt språket känns. Visst, man märker på ett flertal formuleringar att den är skriven för snart 70 år sedan, men överlag är meningarna korta och kärnfulla.

Tankarna som presenteras är rakt igenom briljanta, och alla som har vuxit upp under enpartistaters ok i Europa känner säkert igen stora delar av verklighetsbeskrivningen.

Det nya språket som diktaturen Engsoc (det gamla England) har uppfunnit är snillrikt och otroligt intressant för en språknörd som jag. All övervakning och allt försök att in i det minsta kontrollera människors fria vilja och tankar får en att rysa.

Parallellerna till vårt samhälle i dag finns även där. Sättet som olika politiska krafter förändrar termer och språkbruk för att påverka medborgarnas tankar till exempel. Det görs av alla läger. Ska man till exempel kalla en rom från Rumänien för "EU-migrant" eller "tiggare". Ska man kalla ett företag för "omoraliska kapitalister" eller för "jobbskapande hjältar". Ni förstår. I 1984 har denna medvetna styrning av folks tankar antagit fulländade proportioner.

Men tydligast är såklart kopplingarna till det forna Sovjetunionen och det forna Östeuropa. Det allomfattande förbudet av konst och litteratur som kan påverka folks tankar på "fel" sätt. De gemensamma fysiska aktiviteterna. Storebrorporträttet, som i princip är en kopia av Stalin. Och så vidare.

Jag är allt som allt både skakad och förundrad över hur bra 1984 är och hur skarpa analyser Orwell gjorde om en framtid som han inte hade upplevt, och heller aldrig fick uppleva då han gick ur tiden 1950.

Av alla hundratals böcker jag har läst (lyssnat på) hamnar den här mycket högt upp på listan, definitivt topp fem. En otrolig upplevelse där man sitter med hjärtat i halsgropen mest hela tiden. Jag kommer att sakna Winston och Julia, ja, till och med några av de mer skrämmande karaktärerna.

Mitt betyg blir högsta möjliga. 5 av 5.

Nu är det dags att sätta tänderna (öronen) i nästa förmodade chef-d'œuvre. Kanske Mästaren och Margarita.

Glad påsk!

Johannes (Storebror till många småsyskon :-))

Läs hela inlägget »
För första gången i Sveriges historia är den väntade medellivslängden 80 år för män. Då jag själv med stormsteg närmar mig 40-årsdagen innebär det att jag rent statistiskt snart har levt hälften av mitt liv.

Det känns skrämmande att ha klättrat uppåt hela livet för att sedan mötas av en oundviklig nedförsbacke. Som när man åker berg-och-dal-bana. På Gröna Lund skriker folk av glädje och skräck under färden ner. I mänsklighetens fall förefaller det vara tvärtom. Mycket skrik och fruktan under livets första decennier tycks följas av en lugn, maklig och i bästa fall insiktsfull nedstigning.

Ovissheten är läskig, men utan den skulle livet vara meningslöst. Det finns inget tråkigare än en tillvaro genomsyrad av förutsägbarhet in i minsta detalj. Att fastna i gamla hjulspår, att inte prova nya saker och att inte våga ta för sig är kanske den största faran med att passera halvvägs-strecket. För synapserna stelnar. Det tar längre tid att kissa. Och hjärnans kapacitet verkar ibland ha förlorat hälften av sin tidigare stuns.

Så, hur ska man tackla att döden snart är statistiskt närmare än födseln? Kanske genom att fokusera på Churchill. Det fungerar ofta i olika sammanhang. Han sa något i stil med: "När du mår riktigt dåligt, kom ihåg att du en dag ska dö." Detta är ett bra råd såvida känslan inombords inte är patologisk.

Annars kan man tänka på det vackra budskapet i Highlander, där det ultimata priset för de odödliga huvudpersonerna är att bli just dödlig. Precis som de grekiska gudarna avundas filmens odödliga oss människor, eftersom varje ögonblick i våra liv kan vara det sista, vilket ger varje stund mening och oförutsägbar skönhet.

Ibland saknar man sin barndom och kravlösheten den förde med sig, men hur kul var det egentligen? Vi vet att hjärnan gör sitt bästa för att filtrera bort en massa skit. Skilsmässor, ständiga bråk, ångestartad atmosfär och dålig självkänsla är numera undanstoppade i själens minst åtkomliga skrymsle. Saft, non-stop, evigt fotbollsspelande och frihet är känslor som hjärnan vill komma ihåg och som den hyllar som dominerande upplevelser, även om sanningen snarare är att en betydande del av barndomen lika gärna kunde glömmas för gott.

Men vuxenlivet är något annat. Även om man måste konfrontera en massa livssorger som att nära och kära försvinner, skulle jag säga att de lyckliga dagarna vinner över de olyckliga med förkrossande siffror. Kanske 90-10. Och om livets nedförsbacke bjuder på dessa humör-odds innebär det att andra hälften av livet kommer att vara påtagligt bättre än den första. Wow!

Kanske inte så dumt att gå oändligheten till mötes. För vem vill egentligen leva för evigt?

Queen - Who wants to live forever
Läs hela inlägget »
När man vaknar av småfåglarna en disig morgon ...

När fönstrets frost smälter redan i gryningen ...

När parningsdanser pågår i syrenbuskarna ...

När de kalla knopparna ser ut att vara på vippen att bryta igenom ishöljet ...

När solrök invaderar utrymmet mellan trädens lövverk ...

När man hör flyttfåglarnas formationskraxande signalera att de föredrar vårt klimat framför Afrikas ...

När rätt låt vinner i Melodifestivalen ...

När doften av kaffe kan kännas på tjuvstartade uteserveringar ...

När många människors ögon lyser som besatta av lyckan ...

Och när jag själv går från apatiskt vinterhat till att känna livets glädjerus, då vet jag ...

... att det är vår.
Läs hela inlägget »

Mitt blogginlägg i dag har stor nördstämpel. Det handlar nämligen om biff-regelns eventuellt långsamma död.



Programmet Debatt leddes för några år sedan av Belinda Olsson. I ett program yttrade hon följande mening:
 
"Det finns fortfarande de som menar att Osama bin Ladin är inte död."

Jag minns det fortfarande eftersom det var en av de första gångerna som jag aktivt hörde detta nya språkfenomen brukas på bästa sändningstid. Läs en gång till och fundera på om du tycker att något är konstigt med meningen. 
Just det! orden är och inte har bytt plats, vilket är ett brott mot den så kallade biff-regeln. Enligt traditionell grammatik borde hon ha sagt: "Det finns fortfarande de som menar att Osama bin Ladin inte är död." 

Ett annat exempel som jag fann i Språktidningen en gång var följande utläggning av översättaren Jan Stolpe: 
"Här är det fråga om att översättarna har kraftigt reducerat eller närapå utplånat ett originellt grunddrag i en litterär text, ..."
Enligt korrekta skrivregler borde det ha stått: "Här är det fråga om att översättarna kraftigt har reducerat ..." 
Ytterligare ett brott mot den så kallade biff-regeln. Men vad är då denna regel som folk numera bryter mot jämt och ständigt?


Enligt eminenta Wikipedia:

Biff-regeln är en grammatisk minnesregel som gäller placeringen av adverbial i bisatser. Enligt regeln ska satsadverbial som inte eller verkligen placeras före det finita* verbet i bisats: "Han säger att han inte kan komma." I huvudsats placeras satsadverbial däremot efter det finita verbet: "Han kan inte komma." Regeln kan uttydas så här: "I Bisats kommer Inte Före det Finita verbet."

* En finit verbform kan ensamt utgöra predikatsledet i en fullständig sats. I praktiken innebär det för svenskans del att verb som står i presens (Jag köper bananer.), preteritum (Jag köpte bananer.) eller imperativ (Köp bananer!) är finita.


Man kan fråga sig varför denna grammatikregel, som för mig känns självklar och som jag alltid följer automatiskt utan att reflektera, håller på att luckras upp. En förklaring kan vara att det känns mer kraftfullt om man bryter mot biff-regeln. Som om man liksom sätter ett osynligt kolon framför det man säger. Som i det här exemplet som jag hörde på nyheterna i går:

"Jag tror att man får inte ge upp i den här situationen." (I stället för det korrekta "Jag tror att man inte får ge upp ...")

I tanken ser det kanske ut så här: "Jag tror att: Man får inte ge upp i den här situationen."

Eller kan det vara en engelsk influens?

"I believe that you cannot give up in a situation like this."

Kanske är det här ett av de mest påtagliga sätten som svenskan håller på att förändras på grund av engelskans dominans. Vad blir i sådant fall nästa steg? Att vi börjar säga "I går jag såg något roligt"? Denna engelska ordföljd finns även i många invandrarspråk, och det sättet att prata är redan dominant i flera förorter. (Och såklart helt dominant och mycket svårt att jobba bort bland mina invandrarelever.)

Något som vi kan konstatera med säkerhet är att språket förändras snabbt, i en rasande takt. Men ofta märker man inte förändringen förrän den är fullbordad. I fallet med biff-regeln kan vi i realtid skåda den, enligt vad jag tror, mycket långsamma processen varmed en fundamental grammatisk regel är på väg att bytas ut i ärans och hjältarnas språk.

Bör vi gråta? Vara arga? Nej. Alla som har studerat språk lite mer på djupet vet att alla språk förändras hela tiden. Däremot kan vi som individer alltid kämpa för det språk som vi tycker är finast eller mest funktionellt, och det kan vi göra genom att varje dag prata och skriva så som vi tycker att språket bör praktiseras. Men, i slutändan avgör majoriteten. Och den dag som majoriteten i Sverige säger och skriver "fel" när det handlar om biff-regeln, är det bara för mig och andra biff-kramare att finna sig. Den tysta demokratin i aktion. Förhoppningsvis dröjer detta ett antal decennier, och fram till den dagen håller jag fanan högt för vår fina biff-regel. Heja, heja! :-)  

Förresten hörde jag just Stefan Löfven på Aktuellt för några minuter sedan. Han är en person som bryter mot biff-regeln i så gott som varje uttalande. Så här sa han:

"Vi har en situation i dag som vi kan inte bortse från."

Man skulle nästan kunna tro att han talade om biff-regeln.



Johannes "Språknörden" Vivers



 

Läs hela inlägget »

Efter att så noggrant jag kan ha följt det amerikanska presidentvalet de senaste månaderna är min spådom klar. 

Donald Trump kommer att vinna.

Så här skrev jag den 18 januari, i en förutsägelse för 2016:

"Donald Trump vinner Republikanernas nominering. När han sedan ställs mot Clinton i presidentvalet blir det, med anledning av de mobiliserade soffliggarna och nya framgrävda Hillaryskandaler, så jämnt att flera länder aktivt ger sig in i kampanjen och öppet stöder Hillary. Detta får dock motsatt effekt, och Trump blir USA:s 45:e president."

Jag skrev det med en liten glimt i ögat, även om jag redan då kände att det var ett fullt möjligt scenario.

Nu när dammet har lagt sig efter Supertisdagen har allt blivit tydligare. Ingenting kan stoppa Donald Trump på den republikanska sidan. Och ingenting kan stoppa Hillary Clinton på den andra sidan. Det kommer att stå mellan dem.

I Sverige matas vi ständigt med Trumps, i en svensk kontext, till synes galna uttalanden. Det som svensk media ibland missar är att han går hem i breda folklager. Han går hem hos arbetare, akademiker, svarta, latinos och, framför allt, hos den tysta majoriteten. Soffliggarna. Och hans stöd ökar dag för dag.

I senaste valet 2014 var det amerikanska valdeltagandet 61,4 procent. Det finns alltså tiotals miljoner människor som föraktar etablissemanget till den grad att de inte bryr sig om att gå och rösta. Ni som kan er matte kan själva räkna ut vad det skulle innebära om de masade sig upp från soffan och gick och röstade på Trump.

När det gäller den svarta väljargruppen (allt är vämjeligt etniskt profilerat i USA) finns det siffror på att Trump redan har stöd av cirka 25 procent. Och det är en grupp som växer. Varför? För att Trump på ett mycket konkret (och populistiskt) sätt, till skillnad från Clinton, lovar jobb, jobb och jobb. Och för människor som helst av allt i livet drömmer om ett jobb är den tilldragande kraften mycket stor.

Samma sak gäller latinogruppen. Den vita arbetarklassen har han redan. Clintons taktik att få Trump att framstå som en kvinnohatare är nog smart, men Trumps stöd bland kvinnor växer ständigt.

Media äter tydligare och tydligare ur hans hand. Tittarsiffrorna går upp så fort han är på teve. Denna faktor ska inte underskattas i USA, där medial exponering är A och O för att en person ska kunna bäras fram till presidentposten.

De republikanska motståndarna har panik. Marco Rubio har nedlåtit sig själv till att börja svinga vilt. Nyligen kallade han Trumps flygplan för "Hair Force One". Men som alla vet ska man aldrig trashtalka en trashtalker. Efter Supertisdagen förnedrade Trump "Little Marco" på presskonferensen genom att upprepade gånger förklara att han är en förlorare. Vilket han just nu faktiskt är.

Trump kvittrade nyligen följande citat:

"Först ignorerar de dig.
Sedan skrattar de åt dig.
Sedan bekämpar de dig.
Sedan vinner du."

Vet ni vem som tillskrivs citatet? Mahatma Gandhi.

Chris Christie, guvernör i New Jersey och tidigare en av Trumps medtävlare, stödjer nu Trump helhjärtat. Han säger att det som Trump har satt i gång i USA är en äkta folkrörelse. Jag håller med honom. Och vi vet alla hur det brukar gå med växande folkrörelser. De har en tendens att vinna. Känslan är lite densamma som när Obama bars fram. Fast tvärtom liksom.

Jag blir mer övertygad för var dag som går. Donald Trump kommer att vinna över Hillary Clinton i valet i höst. 

Vi planetära humanister kan bara hoppas på att USA:s nya ledare då styr landet med mer moderata händer och tankar än vad han verkar ha i dag. Det känns som om vi kan få se allt mellan total världsfred och världskrig med Trump vid rodret. En stor del av mig bävar. Men en del tycker att det känns spännande.

Det är definitivt dags för världen att vakna och lukta på kaffet, som de säger i USA.

Världens mäktigaste ledare kommer med största sannolikhet att heta Donald Trump om ett drygt halvår.

And he cannot be fired.
 

Läs hela inlägget »

Känsliga läsare varnas!

Efter en lång arbetsvecka, med kraftigt synbortfall under en lektion och konstant kaloribrist med anledning av ett fåfängt nyårslöfte, kom till slut fredagen. Dagen då jag tillåter mig själv att bryta mot en av de största dödssynderna och bara vräka i mig onyttigheter. Frossarfredag.

Jag vandrade in på Coop likt ett barn på Gröna Lund. Mina ögon begick näst intill olagliga övergrepp på bullar bakom plexiglas och nougatkakor i karakteristiskt fallosliknande emballage. Sedan fick jag syn på Bassett's vingummin.

Det kan ha varit Guds hand, men det var nog bara mitt primitiva habegär som tillfälligt styrde utan att jag själv var medveten om det. Plötsligt låg påsen i korgen och jag kommer alltjämt inte ihåg själva ögonblicket då jag fattade tag i den rubinglansiga kvadraten.

Väl hemkommen slogs stort glas mjölk upp, påsen öppnades med precis lagom styrka för att inga godisjuveler med lufttryckets hjälp skulle rymma och landa på golvet.

Ej ont anande moffade jag vördnadsfullt in ett vingummi i munnen. Därefter måste jag ha tuppat av. Chocken som min hjärna erfor kan bara jämföras med gången då jag tog farmors vattenglas och svepte det i en klunk, bara för att upptäcka att det var ren vodka.

Bassett's har förändrat receptet på sina vingummin! Från de spänstiga, syrliga, lagom hårda små mästerverken till replikaliknande, mjuka, glukosbombiga vidriga små skapelser. Jag kan nästan inte skriva om känslan utan att ett par av dem kommer upp ur magsäcken. För ja, jag var ju tvungen att äta upp flera av dem för att övertyga mig om att jag inte var galen.

En klassiker är död. Dess avkomma smakar som en blandning av död, hårig häst och oraffinerat florsocker utspätt med en dos "fuck you".

Jag kommer aldrig, jag upprepar, ALDRIG mer köpa en påse vingummin av Bassett's så länge som detta nya recept kvarstår. Och jag bjuder in alla er andra i kampen. Bojkotta Bassett's nya vingummin genom att skrika er hesa på gator och torg.

"Varför nytt gummi? Vart har det gamla försvunnit?"
"Varför nytt gummi? Vart har det gamla försvunnit?" 

Läs hela inlägget »

I snart två och ett halvt år har jag dagligen arbetat med att lära ut svenska till invandrare. Ett mycket spännande och givande jobb. Den dagliga kontakten och samtalen med människor från hela planeten har fått mig att mer än någonsin fundera över Sveriges migrations- och integrationspolitik.

Vi är många samhällsintresserade som har slitit vårt hår de senaste åren. Sveriges migrationspolitik, som backades upp av både vänster- och högerregeringar, visade sig vara en cynisk politik med ett stort drag av skenhelighet.

Politiken har präglats av ett "eftersom vi vet att det är jättesvårt att ta sig till Sverige kan vi på pappret bedriva en öppen migrationspolitik, men i själva verket vill vi inte att så många ska komma". När Dublinförordningen (principen om att en migrant eller flykting ska söka asyl i första säkra land) åsidosattes, fick hela Europa se hur det svenska systemet föll ihop som ett korthus. Människor som av svenska regeringar och smugglare lovats ett land där de skulle få stanna, och där det skulle finnas jobb och bostäder, möttes av en annan verklighet. Inga jobb, inga bostäder. Och förresten, inget automatiskt uppehållstillstånd och stora svårigheter att ta hit familjen.

Detta var vad den svenska naiva politiken ledde till.
En verkligt liberal politik skulle ha förespråkat möjligheten till asylsökning på svenska ambassader utomlands, men eftersom alla politiker med verklighetsförankring förstod att det skulle leda till att det svenska samhället inom kort skulle kollapsa, var det väldigt få som förespråkade detta, även om den ståndpunkten borde ha varit den enda rimliga för politiker som inte vill "bygga murar". I stället bedrev man alltså en hyckleripolitik, där alla ord om öppenhet slängdes på brasan så fort systemet sattes på prov på riktigt.

Detta svek mot både det svenska folket och invandrare kommer att ta lång tid att komma över, vilket är det som alla nu tävlar om att hitta formeln för. Partier från vänster såväl som från höger. 

I den bästa av världar kan Sverige återigen bli ett land som efter förmåga tar emot många människor i behov av skydd. Ett land där människor från olika delar av världen kan leva tillsammans i harmoni, men den svenska lagstiftningen som gemensamt rättesnöre och paraply.

I den sämsta av världar har politikernas naivitet och okunskap lett till ett nytt Sverige, som under lång tid framöver inte kommer att kunna ta emot så många människor. Ett Sverige där en ny underklass kommer att skapas till följd av de höga trösklarna på arbetsmarknaden. Ett Sverige där främlingsfientliga krafter får luft under vingarna till följd av ökad segregation och brottslighet.

Så, vad kan vi då göra framöver, för att vi ska få se det bästa scenariot och inte det värsta? Det handlar om integrationen och om genomgripande förändringar som måste genomföras. Här delger jag de tre punkterna som jag tycker är viktigast. Enligt mig kan vi lyckas med vår stora integrationsutmaning, men bara om dessa punkter genomförs.

1. Något måste göras så att det blir lättare att komma in på den svenska arbetsmarknaden. I dagsläget är det i princip omöjligt att hitta vita jobb för den invandrare som är lågutbildad. Olika siffror förekommer i debatten, och av någon anledning har både svt och andra medier matat oss med felaktiga siffror när det gäller nyanländas utbildning. Oavsett hur man räknar är dock alla överens om att en klar majoritet inte har någon högre utbildning att tala om. Hur ska alla dessa människor komma in på den svenska arbetsmarknaden? En arbetsmarknad som ofta kräver flytande svenska och engelska, samt ofta fem års eftergymnasial utbildning?

Det finns inget enkelt svar, men andelen enklare jobb måste explodera om inte hundratusentals invandrare ska fastna i livslånga bidragsberoenden. En stor utvidgning av ROT- och RUT-tjänster är en bra början. Svenskundervisningen måste bli snabbare och mer effektiv. Det måste till fler yrkesutbildningar och lärlingsutbildningar. En skattepolitik som alltid ger drivkrafter till att jobba i stället för att gå på bidrag måste implementeras. Kanske måste det även till sänkta ingångslöner. 

Det viktigaste är att man snabbt sjösätter ett batteri av åtgärder som bevisligen har fungerat i andra länder. Att tro att många lågutbildade, enbart 
arabisktalande personer ska lära sig tillräckligt bra svenska och engelska för att utbilda sig till något inom det svenska akademiska systemet är ett önsketänkande. Fantastiska undantag kommer alltid att finnas, men de flesta kommer aldrig att få upp sin engelska och svenska på en tillräckligt hög nivå för avancerade studier. Precis som det skulle vara för många svenskar i motsvarande situation. Språken är för olika.
 

2. Något måste göras för att upprätthålla lag och ordning, särskilt i de många utanförskapsområdena som har tagits över av kriminella. Människorna som bor där, ofta invandrare, drabbas särskilt hårt av bristen på svensk polis handlingskraft. Det måste i dessa områden och över hela Sverige bli tydligare att brott straffar sig, och straffar sig hårt. Polisen måste etablera sig i områdena och övervakningen måste ökas kraftigt. All forskning visar att risken för att åka fast står i direkt proportion till begångna brott.


3. Något måste göras åt den svenska skolan, som år efter år halkar efter, vilket drabbar de svagaste eleverna hårdast. Elever med stabil hemmamiljö kommer alltid att klara sig, men för dem med stökigare familjeliv och föräldrar som inte alltid kan hjälpa till med läxorna blir dagens kaosskola en klassfälla.

Vi måste återgå till mer traditionell undervisning, där eleverna själva inte ansvarar för sin utbildning. Fler kunskapstester tidigare (för att fånga upp svaga elever), mycket mer disciplin och läxhjälp på skolorna är några saker som skulle göra stor skillnad. Ahmed från Syrien måste ha lika stor chans att förverkliga sina drömmar som Adam från Stockholms innerstad.



Det här var några spontana tankar en sen söndagkväll. Om Sverige kan hitta recept på punkterna ovan tror jag att vi kommer att klara integrationsutmaningen. Om inte, går vi en mörk framtid till mötes.

En sak som jag har fått bekräftat när det handlar om invandrare är att de är precis som oss. Alla är individer. Alla har sina egna drömmar. Och nästan alla är trevliga och empatiska typer som vill göra rätt för sig. Precis som nästan alla svenskar. Låt oss förändra våra system och lagar så att vi kan leva tillsammans, och så att Sverige återigen kan bli ett land som kan hantera en generös, men inte fri, invandring.


Johannes Vivers  
 

Läs hela inlägget »

Det finns många talesätt, men "Tiden läker alla sår" måste vara det mest felaktiga. Det vet alla som verkligen har känt sorg. Tiden läker inte alls, den lindrar. Det blir lättare att hantera sorgen, men läker den? Absolut inte.

Som människor erfar vi många sorger, små som stora, men bara några gigantiska livssorger. De är såklart olika för var och en, men det finns några som tyvärr nästan alla har upplevt eller kommer att uppleva. 

Den första livssorgen brukar vara förlusten av den första kärleken. Någonstans kan man återkalla den smärtan trots att det var länge sedan. Såret är omhändertaget och under kontroll, men läkt? Nej.

Efter den sorgen brukar de flesta konfronteras med att en mor- eller farförälder går bort. Eftersom den förlusten ofta blir det första påtagliga mötet med döden, etsar den sig fast på ett särskilt sätt.

Den tredje sorgen infaller vanligtvis när en förälder dör. Jag tror att den sorgen finner en särskild plats, inte bara för att föräldrarna ofta står en så nära, utan för att man på ett helt annat sätt blir varse sin egen förgänglighet. När en förälder dör, dör en del av en själv, och man blir aldrig riktigt samma person som man var innan.

I dag är det på dagen två år sedan min pappa Anders dog. Usel tajming, jag vet. Den dag som handeln har bestämt ska präglas av geléhjärtan, smyckesgåvor och romantiska restaurangbesök förvandlades till ett skynke av förtvivlan. Denna sorg är min hittills största, och jag vet att såret aldrig kommer att läka. Däremot har tiden lindrat, och nu efter 730 dagar kan jag återkalla både härliga och jobbiga minnen utan att ögonen tåras.

Några månader efter hans bortgång var saknaden och ångesten över allt som jag måste ta om hand så stor att jag mådde fysiskt dåligt. Jag var tvungen att hitta en ventil. Det gjorde jag genom att sätta mig och skriva en novell, som ni som vill kan läsa här på min nystartade blogg. Denna novell representerar en förlust som jag alltid kommer att bära med mig, men den berättar även om en del av honom som alltid kommer att vara en del av mig. Tills dagen då jag drar mitt sista andetag.

Nu ska vi besöka pappas grav. 

Sedan ska vi gå på restaurang.

Alla hjärtan-hälsningar,

Anders Johannes Vivers



Jag rakar min pappa
 
Jag rakar min pappa. De gråvita små hårstråna sugs in i apparaten som om de aldrig velat växa i hans kindlösa ansikte.
   Mannen med velour i sinnet – han som redan på 70-talet bytte mina blöjor medan mamma började jobba tidigt – ligger framför mig och blundar. Han verkar som omväxling dra på munnen. Som när han kröp ner i badet efter en lång fotbollsträning.
   Han har en svag beredskap mot hettan på huden, men det går inte att ta miste på det lilla leendet. Eller är det bara jag som inbillar mig?
***
En känsla av sterilitet och värme slog emot mig när jag kom till hans nya vårdavdelning. Handpumpar med desinfektionsmedel. Tända ljus i lunchrummet.
   ”Jag är här för att besöka min far.”
   Kvinnan med kaffeandedräkt och kråkfötter runt ögonen log försiktigt. Ett leende som måste ha letts ett hundratal gånger.
   ”Följ efter mig bara. Den här vägen.”
   ”Hur långt tror du att han har kvar?”
   ”Inte länge till.”
   ”Hur lång tid kan det handla om?”
   ”Vi talar om dagar, inte veckor.”
   ”Okej ... Tack.”
   En liten huvudböjning till svar.
   ”Ring på knappen om du behöver hjälp med nåt.”
   Jag förstår att man inte kan släppa fram en påtaglig medkänsla om man jobbar här. Den som skulle göra det skulle gå under. Och om alla som jobbade här skulle sjunka under den professionella ytan ner i deltagandets hav skulle ingen vara här och ta hand om honom. Jag är glad för att hon jobbar här. Men är ändå inte nöjd med det fina bemötandet. Aldrig nöjd på sista tiden.
***
Armen som varje barndomssommar lyfte båtmotorer som jag inte kunde rubba ser ut som en bräcklig gren. En gren som skulle knäckas av en plötslig skärgårdsbris. Den ligger fel. Jag tar tag för att flytta den åt sidan. Känns som om jag måste lyfta den som ett sprucket ägg för att inte krossa den.
   Jag minns när vi sprang i kapp. Vad snabb han var. Och stabil. Kunde aldrig tackla undan honom och ta bollen förutom när han lät mig.
   Benstommen täckt av bara någon millimeter hud. Jag minns när han berättade hur han klättrade upp för repen som hängde ner från taket under skolgymnastiken. Utan att använda benen. Jag hade inte testat men när jag provade lyckades jag också. Inte så svårt om man är liten men muskelstark.
   En tår i hans ögonvrå. Jag för rakapparaten lika mjukt som en kalligrafiexpert för sin pensel. Men är ändå rädd att göra honom illa.
   Jag ställer en enkel fråga. Den är för svår. Ställer en ännu enklare. Han nickar. En halv nick. Ett darrande finger pekar mot något. Jag förstår och låter vattenglaset möta hans mun. Några droppar bara, mer går inte. Ser min spegelbild när jag ställer tillbaka glaset. Jag ser min pappas ansikte. Samtidigt som det i sängen inte längre går att känna igen.
***
Hans skägg växte ibland vilt om somrarna. Men aldrig längre än en vecka eller så. Efter det värmdes vatten och hälldes i en rostig skål, varpå hyveln och löddret åkte fram. Han tittade sig i spegeln med ena ögat i taget, som om han var rädd att få in lödder i det annars. Raklöddret från Konsums eget märke ”Blåvitt” var billigare än andra märken men luktade godast.
   Han tvättade sig varje morgon i havet. Oavsett hur kallt det var. När han sen kom upp till huset doftade han av Saltsjötvål som förde tankarna till nyskalade citroner.
   I ottan ställde han sig ofta och bakade bröd. Ett ungerskt recept med kumminfrön blev hans favorit. Jag kan återkalla ljuden runt hans sommarmorgonrutin. Tickandet från äggklockan som tar tid på hur lång tid teet ska dra. Det dova klappret när gula träskor vandrar över linoleummattan. Sjörapporten och dagens eko på radion. Surrande flugor och stötvisa vindpustar. Och jag ser hans halvlånga huvudhår som dansar blont mot solbränd hud. Det hår som numera nästan är vitt, likt vissnad liljekonvalj.
***
Kväljningar eftersom magen inte längre fungerar. Försöker skjuta honom högre upp i sängen så att vinkeln ska bli bättre innan jag med en knapp höjer upp huvudändan. Måste ta i för att räta upp hans böjda rygg som för ett par veckor sen har glömt hur man går.
   Jag söker den våta blicken som finns någonstans mellan de knotiga kindbenen. Han ser på mig då och då och jag känner igen ögonuttrycket. Det som så ofta har signalerat en blandning av viljan att ta om hand och behovet av att bli omhändertagen.
   Jag sätter på radion eftersom jag vet att ett litteraturprogram just har börjat. De talar om Marguerite Duras och hennes liv i Indokina. Samtidigt hör jag personalen utanför rummet.
   ”Kan du ta med den här journalen till sal 5?”
   ”Okej.”
   Journalen. Sal. Båda lånord från Duras modersmål.
***
Vi reste till Frankrike när jag var fem. I efterhand har jag fått veta att vi gjorde det för att han och mamma skulle få tid ifrån varandra för att samla tankarna och vara bättre förberedda för en framtid isär.
   Vi tog vår lilla röda Renault till Arlanda. Vi åkte ägglift uppför branta alpklippor och jag plogade långsamt ner. Snön virvlade. Solen brände. Rakhyveln packades aldrig upp. Han lärde mig säga bonjour till de snälla städerskorna på hotellet och vi köpte crêpes som var fyllda med köttfärs, äppelmos eller bara socker.
   När vi efter en vecka återvände hem hade min hjärna präglats av färgerna blå, vit och röd. Under flera år framöver hejade jag näst efter Sverige alltid på Frankrike i alla skidtävlingar, och jag hade redan bestämt mig för att en dag åka tillbaka.
***
”Minns du när du hade helskägg?” Han fortsätter blunda men jag tror att han minns. ”Det såg riktigt bra ut. Du såg ut som Sean Connery i Jakten på Röd Oktober eller som Kris Kristofferson, du vet, countrysångaren som spelar i en och annan film när han inte står på scen med sin gitarr.”
   Jag inser att min entusiasm är påklistrad och sänker rösten. Han svarar inte men jag tror mig veta vad han skulle vilja svara. Han gillade aldrig känslan av skägg. ”Det kliar”, var den vanligaste kommentaren när någon propagerade för att han skulle lägga hyveln på hyllan.
***
Han spelade ofta gitarr när han var glad. Och pianot stod aldrig oanvänt mer än någon vecka i taget. Han var ingen virtuos på något av instrumenten men det hindrade honom inte. Han hade för länge sen insett värdet av att bara sitta och klinka eller leka, och jag är tacksam för att han och mamma kom på idén att sätta mig i barnstolen framför pianot när jag var grinig. Där kunde jag sitta och spela i timmar på ett sätt som bara spädbarn kan. Omedveten om livet utanför nuet.
   När jag var tio år visade han mig hur man spelar den franska visan La Mer, av någon anledning i tonarten fiss. Jag älskade att sitta och leka med ackorden, och tillsammans lyssnade vi på LP-versionen där Charles Trenet sjunger om havet som har vaggat hans hjärta genom livet.
***
Andhämtningen är snabb. Mycket snabbare än hjärtat som verkar kämpa för att åstadkomma varje enskilt slag.
   Jag försöker raka området mellan överläppen och näsan men det är svårt att komma åt. Han kvicknar till och riktar pekfingret mot en bok på nattduksbordet. För ett ögonblick fylls jag av hopp och sträcker ut handen för att hålla upp boken framför honom.
   Det tog mig femton levnadsår att inse värdet av att läsa. Han upptäckte verklighetsflyktens glädje redan som liten grabb och att läsa en bok om dagen var snarare regel än undantag.
   Testade honom lite under cellgiftsbehandlingarna för att få honom att känna sig duktig för en stund. Jag googlade fram topplistor på svenska, engelska, franska och ryska böcker. Han hade läst allt och det krävdes mycket för att tillföra något i en bokdiskussion. Ofta tog jag min tillflykt till studierna i fransk litteratur. Där kunde jag ibland få honom att höja på ögonbrynen och utbrista ”jaha”. Annars var jag en novis i en mästares närvaro.
   Frågar om han vill att jag ska läsa högt för honom. Ögonen stängs och huvudet far lätt åt höger. Jag vet att det betyder ”nej”.
   Det var några dagar efter nyårsafton. Jag märkte att han inte orkade läsa längre och att han själv drog samma slutsats som jag.
   Blir ledsen och reser mig för att gå fram till fönstret. Mina fingrar kramar fönsterkarmen. Utsikten ser ut som smutsigt badvatten. Det enda jag ser är en fotboll som ligger halvt dold nere i snöslasket. Mitt emot tornar en annan byggnad upp sig och mellan den och oss ligger en smal gata. En återvändsgränd.
***
VM i fotboll 1982 pågick för fullt. Vi såg några matcher på vår svartvita teve men mest lyssnade vi på radio. Vi förundrades av Brasiliens sambafotboll, vi led med Frankrike som åkte ut på straffar och vi njöt av italienaren Tardellis segervrål i finalen.
   Jag pratade om VM under hela hösten. Kring julafton berättade han att han hade spelat in ett sammandrag och att jag på en och en halv timme kunde återuppleva hela mästerskapet. Den bästa julklappen någonsin. Känslan av att krypa upp i soffan med en ostsmörgås och ett glas svartvinbärssaft kan jag plocka fram när som helst, och jag tror att jag tittade på ”VM-krönikan 1982” minst femtio gånger.
   Några år senare började han ägna en stor del av sin tid åt vårt lokala fotbollslag, både åt min årskull och mina syskons olika årskullar. Ofta två träningar och två matcher i veckan. Inte en krona i ersättning för decennier av ideellt arbete. Men han gillade den låga kravbilden.
   En gång var vi 16 fotbollsgrabbar i hans minibuss. Det här var innan konstgräset erövrade stans planer, så jag låg ner på rader av knän i ett moln av svett och dammigt grus. Uppsluppna tillrop trots den nyss genomlidna förlusten. Alla skulle skjutsas hela vägen hem eller till bra kommunikationer. Inga undantag. Och alla skulle få saft och hans hembakade kaka efter matcherna.
   Något år försökte jag framföra en revolutionerande idé. Jag föreslog att vi skulle ändra på saft-och-kak-konceptet, så att vi bara skulle få belöningen om vi vann matchen i fråga. Nobben. Känslan av gemenskap kom i första rummet. Att vinna kom därefter.
***
Han tecknar efter kissflaskan. Han har glömt att de satte dit en kateter för ett par dagar sen.
   Det första jag gjorde efter att mina nyfödda ögon hade mött hans var att kissa på honom. Rakt upp på hans tröja. Ett inte särskilt respektfullt sätt att hälsa och tacka för livets gåva men jag brukar intala mig att det var ett tecken på tillit.
   En gång när vi talade om den lilla incidenten gick han verkligen över gränsen. En gräns som på olika sätt kunde passeras när han kände sig trygg och var i sällskap av sina närmaste.
   Jag satt i badkaret en morgon när han som vanligt klev in i pyjamasbyxorna och rakade sig medan jag plaskade och ställde frågor på en sexårings vis. När jag kom in på gången då jag kissade på honom tittade han plötsligt ner på mig med ett plågat uttryck.
   ”Jag är så kissnödig!”
   ”Men kissa då!”
   ”Jag tror inte jag hinner till toaletten ...”
   Toaletten var precis bredvid badkaret.
   Jag började fnissa, och ju mer han överdrev desto mer fnissade jag. Han ställde sig med benen i kors, lät ena mungipan hänga ner och utstötte ett läte som närmast kan jämföras med ett djur i nöd.
   ”Jag hinner inte! Hinner inte till toan!!”
   Sen drog han ner byxorna och kissade i handfatet. Och jag grät av skratt.
   ”Lova att inte berätta för mamma bara.”
   ”Okej!”
   Jag tror att jag redan där och då bestämde mig för att bryta mitt löfte.
***
Funderar på att förklara varför jag nästan brister ut i skratt, men jag hejdar mig när jag ser att hans nu förvridna ansiktsuttryck inte beror på någon överdrift.
   Hans ansikte såg så skonat ut innan sjukdomen började sätta djupa spår. Så skonat att ingen någonsin trodde honom när han sa sin ålder.
   Jag minns när han skrattade senast. Det var när vi spelade på hans piano i somras. Vi spelade och sjöng La Mer, och vi talade om Frankrike och när han hälsade på mig i Paris.
***
Jag var 24 när han besökte mig i den pulserande huvudstaden. Han hade varit bedrövad i flera år på grund av problem med sin dåvarande fru, men när hans flyg tog mark på Charles de Gaulle-flygplatsen måste någonting ha hänt. En ombytets välsignelse måste ha utdelats av en okänd kraft. Och ingen var gladare än jag.
   Jag hade fixat ett mycket billigt hotell. Det visade sig vara ett sjabbigt boende med en konstant stank av cigarettrök och billig tvål. Bara en bidé på rummet. När vi kom på att ”hotellet” måste ha varit en gammal bordell skrattade vi gott tillsammans. Känslan av de bohemiska kvarteren parat med hans konstnärssjäl och vilja att kommunicera på sin knaggliga franska gjorde att det ruffiga boendet kändes passande. Han såg nästan avundsvärd ut när han tappade upp vatten och rakade sig i bidén.
   Jag dejtade en tjej från Schweiz. När jag presenterade henne fick hans tafatta försök till kindpussar oss också att skratta, inte åt honom utan med varandra. För vi levde en av hans drömmar. Den om sorglösa dagar i Paris.
   Vi imponerades av pianistens flinka fingrar på en jazzklubb i Saint-Germain-des-Prés. Vi njöt av fotbollsdramatiken på PSG:s hemmastadion Parc des Princes. Han som aldrig drack alkohol insisterade på att dricka starköl när vi med några andra studenter gick på krogen i latinkvarteren. Efter tre öl undrade vi andra vad som hade hänt. Han som mest hade avvaktat och försiktigt kommenterat världsgåtorna som dryftades runt bordet höll plötsligt låda på en blandning av engelska, franska, tyska och svenska. Och vi skrattade gott. Tillsammans.
   Jag fick stödja honom när vi gick hem. Och under åren som följde sprack han alltid upp i ett leende så fort jag antydde något om den där kvällen. Den enda kvällen som jag har sett honom drabbas av total, oförställd lycka.
***
Jag avslutar rakningen och blöter en liten handduk med varmt vatten. Frågar hur det känns när den omfamnar honom. Ett svagt ”skönt” till svar. På bordet står en flaska mjukgörande salva. Jag smörjer in hans hals, kinder, panna och mun. Avslutar med att badda med en tjock pappersduk för att få bort överflödigt fett.
   Innan jag går lägger jag min hand på hans knä och trycker till. Han vaknar till liv, ser på mig och säger ett ord. ”Tack.” Jag försöker kväva gråten som väller upp. Vill inte att han ska bli ledsen också.
   Jag går ut från rummet och känner lukten av rengöringsmedel blandat med instängdhet. Stänger dörren fast jag inte vill. Tar ett andetag som för mig är så lätt att ta. Innan dörren går igen helt ser jag en bit av hans profil. Ögat är slutet och jag intalar mig att mungipan bildar början på ett litet leende, även om jag vet att så förmodligen inte är fallet.
   Utanför rummet träffar jag samma kvinna som jag mötte före besöket.
   ”Tack för ni tar hand om honom.”
   ”Det är vårt jobb.”
   ”Jag vet. Tack i alla fall.”
   ”Det gör vi så gärna. Vi ses kanske snart igen.”
   ”Ja ...”
   Ångesten som jag upplever när jag lämnar avdelningen avtar förvånansvärt snabbt ute i friska luften. Och jag lovar mig själv att komma tillbaka innan han är borta.
   Men så blev det inte. Den gången på sjukhuset blev vårt sista möte. Våra sista ord. Det kändes som om han togs ifrån mig. Men ingen kan ta ifrån mig våra sista ögonblick. En stund av respektfull intimitet som trots ögonens glans och halsens klumpar blev en stund fylld av harmoni. Det var min stund. Det var hans stund. Den var vår. Det var stunden då jag rakade min pappa.

Läs hela inlägget »