Helvetesmannen

 
Från ett antal uppdateringar på Johannes Vivers Facebook-sida:
***
Ni kommer förmodligen inte att tro mig när jag berättar det här. Men jag måste. Om inte annat för att nedtecknandet av minnen kan göra att de förlorar sin makt.

På tisdagar och torsdagar jobbar jag till halv nio på kvällen. Jag har tagit för vana att åka hem med Roslagsbanan, för att på så sätt få en välbehövlig promenad från tågstationen.

För en vecka sedan var det Halloween. Som alltid avgick tåget prick 20.40 från spår 3. Vagnen innehöll allt från en ung manlig vampyr till ett äldre kvinnligt spöke. Rätt dåliga sminkningar, men de skulle säkert få det trevligt på sina Halloween-fester ändå.

Efter nio minuter rullade tåget in på Djursholms Ösby, varifrån jag har en tjugo minuters gångväg hem. En man iklädd en dyr, beige yllerock klev av från den främre vagnen och gick därför ett tiotal meter framför mig.

Jag stannade upp för att sätta på mig hörlurarna och aktivera ljudboken på mobilen, och den milda iskalla vinden gjorde att jag skyndade mig. Tåget som jag just klivit av gled i väg, bommarna höjdes och jag rörde mig framåt för att korsa tågspåret.

Men mannen som några sekunder tidigare gått framför mig, syntes inte till. Kanske hade han krupit under bommarna innan de höjdes, men det var osannolikt. Måhända har jag fördomar, men någon som bär en yllerock för tiotusen gör inte så. Han väntar tills bommarna höjs.

Strömavbrott. Mörkret sänktes som ett lock över tågstationen och jag tog av mig hörlurarna för att kompensera för synens bortfall. Det enda som lyste upp världen var månen, som på något märkligt sätt darrade till uppe på himlen. Jag tänkte att jag måste vara väldigt trött i ögonen.

Allt jag kunde höra och känna var kylan, tystnaden och ett svagt knirkande ljud, som om en syrsa bosatt sig i ett av förvinterns utmärglade träd.

Jag hade många gånger gått över spåret för att påbörja vägen hem, men för första gången hörde jag en liten röst i huvudet som varnade "gå inte över spåret". Jag är inte en vidskeplig person, tänkte jag så starkt att jag lika gärna kunde ha uttalat det högt. Jag drog upp jackans dragkedja hela vägen till hakan, stoppade händerna i fickorna och bestämde mig för att gå hem så snabbt jag kunde.

***


Utan problem gick jag över det första paret räls, avsett för tåg på väg bort från stan. Mörkret låg kompakt, men ändå kunde jag se att något inte stämde. En del av rälsen framför mig täcktes av en skugga som låg som ett svart hål över skenorna.

Det knirkande syrsljudet blev starkare allt eftersom jag närmade mig skuggan. Som om en ambulans gjord av syrsor var på väg åt mitt håll. Jag böjde mig ner över skuggan. Det var inte en skugga. Det var en rock. En dyr yllerock av högsta kvalitet. För en sekund trodde jag att mannen som burit den låg mosad där på spåret, men när jag lyfte upp rocken var den lika tom som mitt inre började kännas.

En knytnävsstor osynlig hand stacks in i mellangärdet och vreds om. Jag skälvde till. Ambulanssyrsorna kom närmare. Närmare. Ett glidande ljus kom mot mig likt ett tåg från vänster. Och sedan såg jag honom. Den. Det. Allting hände så fort att jag var tvungen att kasta mig baklänges i säkerhet. Men jag vet vad jag såg. Och jag vet framför allt vad jag inte såg.

Den sprakande dressinliknande vagnen rörde sig konstigt snabbt. Varelsen som stod på den pumpade upp och ned någon form av handtag, som i sig verkade utgöra framdrivningssystemet. Ansiktet var en människas. Men där kinderna borde suttit fanns bara två gapande hål. Och där ögonen borde suttit såg jag två rödglödande prickar, som på en robot från framtiden.

Precis när vagnen passerade punkten där jag låg försvarslös på rygg, vände sig varelsen mot mig och gapade. Ett gap som växte till att bli lika stort som en fullvuxen man och som likt en lasso slungades mot mig. Instinktivt kröp jag sittande bakåt, vilket gjorde att jag kom utom gapets räckhåll. Knirk-skrikande fortsatte vagnen bort i riktning mot stan, och när den försvunnit bortom kröken tändes alla stationslyktor på nytt.

Jag reste mig och började gå den vanligtvis mysiga promenaden hemåt, men nu utan hörlurarna på och med sinnen starkare än någonsin förut. Jag kände doften från den kallfuktiga marken och varje liten sten som jag trampade på hade lika gärna kunnat vara glödande kol.

Utan att tänka på det gick jag snabbare och snabbare.

Vad hade jag just varit med om?


***


Allt eftersom minuterna gick förvandlades det jag just varit med om till ett förvirrat minne. När jag var fem minuter hemifrån hade det gått så långt att jag tvivlade på min varseblivning. Kanske hade jag dagdrömt, eller snarare kvällsdrömt, alltihop. Jag hade inte sovit bra de senaste månaderna, och min konsumtion av skräckfilmer hade varit hög sedan i somras. Inte konstigt att hjärnan då kan spela en ett spratt.

Då hörde jag dem igen. Syrsorna. Först svagt som ett brus i fjärran, men i takt med att jag skyndade på stegen växte ljudet till att bli identiskt med det vid tågspåret. Det fanns överallt runtomkring. Mina ögon vandrade, som om de inte förmådde fokusera. Attacken kunde komma uppifrån, från höger, från vänster och kanske till och med nedifrån, från underjorden.

Jag började springa. Gatlyktornas sken försvann, som om någon släckte dem med en dimmer. Jag ökade farten trots att det värkte i hela kroppen. Jag höll för öronen så hårt jag kunde, men det syrsliknande ljudet växte i styrka.

Jag såg mig om över axeln och såg något mörkt närma sig bakifrån. Ett gap, ett stort svart gap. Det var som om varelsen från tågspåret öppnade munnen mer och mer ju närmare den kom. Jag sprang ännu snabbare, så snabbt att jag inte kände mina egna ben. En iskall kyla närmade sig bakifrån. Som om den bakre delen av min kropp sögs närmare och närmare en frys med magnetisk dragningskraft.

Jag rusade över till andra sidan gatan och sneddade över tomten till vänster. Det orange huset, där min sambo och jag bor med vår son uppe i vindsvåningen, skymtade mellan två stora ekar. Jag stannade inte förrän jag sprintat upp för tre trappor och kastat mig in innanför lägenhetsdörren.

Det blev helt tyst. Ibland går de och lägger sig innan jag hinner hem. Jag tryckte örat mot dörren för att förvissa mig om att syrsorna inte hördes i trappuppgången. Inte ett ljud. Jag hörde varken mina egna andetag eller hjärtslag. Antingen hade min hörsel försvunnit eller så hade omvärlden ljudisolerats på några ögonblick. Jag kontrollerade att min lilla familj sov i trygghet, varpå jag med en stor kökskniv satte mig att vakta.
 

***


I skrivande stund sitter jag ensam i vårt gästrum, som vetter mot en grannes trädgård. Det är morgon och solen har precis gått upp. Min sambo och son har åkt och handlat. De undrade varför jag inte ville följa med nu när jag inte verkar sjuk längre.

Det har förflutit en vecka sedan jag blev jagad av varelsen med det stora växande gapet och de illröda ögonen. Min hörsel är helt återställd och jag tror att mina sinnen vet vad som hände, även om en del av mig har varit nära att förlora förståndet. De senaste dagarna har jag varit lika beredd att ringa efter polisen som att själv åka in till Danderyds psykakut.

Mitt hjärta slår så hårt och högt att jag är rädd att ljudet ska väcka onda ting. Jag har inte gått utanför huset på hela veckan. Jag vill ta en lång dusch, men samtidigt känner jag olust inför att stå naken och utlämnad om något skulle hända.

Vad fånig jag är. Såklart att det inte hände på riktigt. Varje natt sedan Halloween har jag drömt samma sak. Att jag jagas av mannen från helvetet. Helvetesmannen. Något har säkert slagit slint inne i huvudet och fått mig att sammanblanda dröm med verklighet. Jag såg ett teveprogram häromdagen som förklarade fenomenet déjà vu med att sinnesintryck först sätter sig i långtidsminnet i stället för i korttidsminnet. Min förtvivlade hemfärd från tågstationen måste kunna förklaras på ett liknande sätt. Denna skräckdröm måste ha hamnat i långtidsminnet och fått mig att tro att jag upplevde allt på riktigt.

Sådär, nu känns allt mycket bättre. Det var verkligen skönt att skriva av sig det här. Tack för att ni läste. Jag ska ta en kopp te och göra en smörgås med apelsinmarmelad, och därefter ska jag kanske ...

Vänta ... Jag hör något ... Det låter som ... Syrsorna! De är tillbaka! Vad ska jag göra? Jag ringer polisen. Nej, jag måste ringa min sambo och varna henne så att hon inte kommer hem nu. Jag måste ... Var är kniven? Ljudet växer i styrka. Något växer i grannens trädgård. Det är svart och blir större. Det kommer närmare mitt fönster. Det tränger igenom fönstret. Gapet! Gapet! Det är här! Jag hinner int

***


Min uppdragsgivare gillar nog inte det här. Men jag tar mig friheten. Detta är första gången som jag kommunicerar via era så kallade sociala medier. Kontot här får tjäna som kanal.

Johannes borde ha lärt sig att ingen undkommer sitt öde. Helvetesmannen ... Okej, jag har blivit kallad många saker genom åren. Mitt jobb är att hämta själar, fördärvade sådana såväl som de ädlaste. I de flesta fall en salig blandning.
Ingen undkommer mig när det väl är dags. Ibland ger jag uppskov om en vecka eller två, men när jag väl fått mitt uppdrag lägger jag all min heder i att slutföra det inom kort.

Genom åren har jag förstått att ljudet av mina rörelser liknar det som en av era insekter på jorden åstadkommer. Det är bra. Det gör att ni kan förbereda er när det väl är dags och ni hör mig komma.

Alla ni som läser detta ska veta att ingen av er slipper undan. Jag är redan på väg mot några av er. Färden kan ibland vara lång och ibland kortare än vad jag själv tror. Ni kommer alla att en dag hämtas, till ljudet av syrsor.

Senaste inläggen

Arkiv