VÄRLDENS MEST MAGISKA ACKORD

1964 spelade The Beatles in låten och filmen A Hard Day's Night, med det berömda inledande ackordet. Ända sedan dess har ackordet gäckat musiker och coverband världen över. Många har försökt återskapa det, men inte förrän på senare tid har man kommit nära sanningen. Mycket nära. Och berättelsen kring det är lika fascinerande som The Beatles själva.

Men först en liten bakgrund till musik och ackord. 

Musik. Detta märkliga fenomen som alla älskar på högst subjektiva vis. När det matematiska förhållandet mellan olika frekvenser är harmoniskt och bildar ett ackord, tycker våra hjärnor att det låter fint. Om man kombinerar frekvenser till ett ackord som är lite mindre matematiskt harmoniskt tycker vi att det låter "fräckt" (maj 7-ackord, dim-ackord), men om kombinationerna blir för extrema och om det matematiska förhållandet för disharmoniskt tycker vi att det "skär sig" eller låter falskt. 

Färdigheten att höra detta är något som förenar oss alla på jorden, förutom de få som är helt tondöva vilket är extremt ovanligt. På den andra sidan spektrumet finns de som kan höra exakt vilken frekvens en ton har. Det kallar vi för absolut gehör och det är, precis som total tondövhet, mycket ovanligt.

Mitt emellan ytterligheterna finns vi andra, och vi som har hållit på med musik hela livet och tränat upp vårt gehör, kan relativt lätt höra de matematiska intervallen mellan toner och således "ta ut" låtar som vi hör för första gången. Jag tror att man kan jämföra det med all annan sorts träning. Om man har bolltalang och tränar mycket fotboll blir man bra på fotboll, och om man är musikaliskt begåvad och spelar mycket musik utvecklar man sitt gehör och blir bra på att höra vilka ackord som spelas i en låt.

Då så, till mysteriet: Världens kanske mest berömda ackord är det som The Beatles tar i början av låten A Hard Day's Night. Det låter så här:
 


Lyssna gärna på det många gånger. Den som har ett relativt tränat öra tror lätt att det är någon form av sus4-ackord (ett sus4-ackord är ett ackord där man har flyttat den stora tersen ett halv tonsteg upp). Med en gitarr i handen kommer man snabbt fram till att den högsta tonen är ett G och att ett D dominerar i basen, vilket gör att Dsus4 ligger nära till hands, men det finns något annat där, eller hur? Frågan genom åren har varit: Vad? Vilka toner tar de på gitarrerna och basen, George Harrison, John Lennon och Paul McCartney?

Det var denna decennielånga gåta som matematikern David Houston tog sig an för ett par år sedan. En annan matematiker, Jason Brown, påstod sig ha löst mysteriet 2004, men David såg flera problem med hans lösning. Framför allt lät inte hans lösning som originalet.

Den bästa ledtråden till ackordet kom från George Harrison, i en intervju 2001. Han sa att han spelade in det på sin 12-strängade Rickenbacker och att det var ett F med ett pålagt G, i musikkretsar även känt som ett Fadd9. Han tillade dock att intervjuaren måste prata med Paul McCartney för att få reda på vad han spelade på basen.
 

George Harrisons 12-strängade Rickenbacker
 

Ett Fadd9-ackord


Ett Fadd9, om det spelas ensamt, låter helt fel. Men man hör som sagt ett tydligt D där i mixen, och om man blandar ett Fadd9 och ett D (på sin gitarr eller genom att lägga till en bas) får man tonerna D, F, A, C, G. Det låter mer likt originalet, men är fortfarande inte rätt. (Jag provade själv att stämma ner den mörka E-strängen på gitarren till ett D och sedan slå an alla strängarna i ett Fadd9-ackord, som då alltså får D och A som bas. Tonerna som jag slår an då är D, A, F, A, C, G. Det låter likt, men det är fortfarande något som fattas. Ni som har en gitarr hemma, testa gärna ni också, det är roligt att närma sig lösningen. :-))

Förutsatt att George Harrison talade sanning och att Paul McCartney spelade ett D på basen, vilka har vi då kvar? Jo, John Lennon och Ringo Starr. Vid inspelningstillfället spelade John Lennon på en akustisk 6-strängad gitarr och Ringo Starr slog an virveltrumman. Det sägs att han även slog an en ridercymbal, men den hör i alla fall inte jag, gör ni?

Många andra har försökt återskapa ackordet genom att testa olika alternativ. Kanske spelade John Lennon ett Fadd9 han med (som flera har hävdat), kanske spelade han ett Dsus4 eller ett Gsus4. Många kombinationer har prövats genom åren, men ingen av dem har kommit tillräckligt nära för att inte tydligt kunna skiljas från originalet. Det finns fortfarande något annat där!

Så, likt Sherlock Holmes gav sig David Houston ut på jakt efter ledtrådar. På universitetets dammiga bibliotek fann han boken Songwriting Secrets of The Beatles, som innehöll en 40 sidor lång artikel om ackordet, skriven av Dominic Pedler. Han började läsa och fick snart sin heureka-upplevelse när han kom till ett avsnitt som hette "The right channel - the crashing piano". Det förändrade allt. Introt var inspelat i stereo och hade ett piano i sig! De flesta låtar som spelades in på den tiden spelades nämligen in i mono, men eftersom A Hard Day's Night skulle vara ett filmsoundtrack spelade man även in den i stereo. Sist men inte minst - det fanns ett piano med. Artikelförfattaren Dominic Pedlers slutsats var att både George Harrison och John Lennon spelar samma ackord, ett Fadd9, att Paul McCartney tar tonen D3 och att deras producent, George Martin, på pianot spelar tonerna D2, G2, D3. Den slutsatsen drog han efter många timmars lyssnande och testande.

David Houston förstod att han nu skulle kunna analysera en kanal i taget, först den till vänster och sedan den till höger. Houston köpte en stereoversion av låten och lät mjukvaran Melodyne och Transcribe analysera den, kanal för kanal. I den vänstra kanalen fanns George Harrison och Paul McCartney, och i den högra John Lennon och George Martin. Efter en noggrann analys kunde David Houston konstatera den viktigaste lösningen på problemet: Tonerna som The Beatles spelar är inte nödvändigtvis de som hörs mest. Paul spelar med stor sannolikhet inte tonen D3, han spelar D2. Men i mixningen efteråt tog man bort en del basfrekvenser från den vänstra kanalen, vilket får våra hjärnor att höra tonen D3.

När det gäller George Harrisons gitarr visade Melodyne och Transcribe att han inte bara verkar ta ett Fadd9, utan att han även verkar använda tummen för att trycka ned E-strängen på första bandet, vilket resulterar i ett F. Om man sedan slår an alla strängar får man F, A, F, G, C, G, vilket fortfarande stämmer med George Harrisons intervju, där han sa att han spelade ett Fadd9. De extra tonerna F och A ger oss bara lite mer bas, även om de hörs svagt på grund av borttagningen av basfrekvenser från den vänstra kanalen.

Den högra kanalen var svårare att utreda. Men David Houston kunde konstatera att en annan man på nätet redan slagit fast att John Lennon faktiskt också spelar ett Fadd9 på sin akustiska gitarr, precis som George Harrison gör på sin 12-strängade Rickenbacker. Detta kunde slås fast genom att använda Transcribe och en teknik kallad Phase Inversion, som används för att tvätta bort sångstämmor från en låt som man vill göra en karaoke-version av.

Samma teknik applicerad på den högra kanalen gav resultatet att George Martin spelar D2, G2, D3, G3, C4 på pianot, och att han håller pedalen nedtryckt hela tiden vilket ger oss det ringande ljudet.

Slutresultatet av analysen blev således denna:

George Harrison: Fadd9, med F i basen (F, A, F, G, C, G)
Paul McCartney: D2 (som låter som D3 på grund av mixning)
John Lennon: Exakt samma som George Harrison, men på en akustisk 6-strängad gitarr.
George Martin: D2, G2, D3, G3, C4

Man skulle kunna kalla ackordet för ett Fadd9 med D i basen (Fadd9[D]) eller för ett Dm11 (utan den 9:e tonen som skulle ha varit ett E). Den 11:e tonen är G:t, vilket är samma ton som ger sus4-ackordet, men vi kan inte kalla ackordet för det eftersom vi har den lilla tersen (moll-tonen F) på båda gitarrerna. Det är därför som det är helt fel att som coverband spela ett sus4-ackord som intro. Man måste få in F:et någonstans!

Lyssna själva, hur nära tycker ni att han är originalet?
 


Jag tycker definitivt att basljudet låter högre och murrigare i originalet. Men det behöver inte betyda att det är Paul McCartneys bas som låter högre, det kan vara pianots bas. Alternativt kan det vara en blandning och kanske till och med ett slags spökljud från McCartneys eller någon annans förstärkare. Jag tycker mig höra ett "stärkarljud" i originalet, vilket skitar ner den versionen lite och ger den dess karakteristika ljud. Tonen C4 är omisskännlig så något instrument gör att den framträder tydligt, och där är pianot en stark kandidat.

Vad tror ni? David Houston medhåller själv att hans lösning inte låter precis som originalet, även om den kommer mycket nära. 

Om ni vill ta er an en av den moderna musikhistoriens största gåtor är det bara att plocka upp handsken. Den som kommer ännu närmare en korrekt lösning vinner ett pris, och blir kanske världsberömd på köpet! :-)


Johannes Vivers (musiknörd) 

Kommentera gärna:

  • Budson • 24 maj 2016 10:01:17
    Mycket freakigt, men också mycket underhållande och fängslande.
  • Tack, Budson. Ja, nördigare kan det knappast bli. :-)

    24 maj 2016 16:20:22

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-