JAG VET ATT DU ÄR OCH DU BLIR VAD DU VAR

I går fyllde kungen 70 år. Grattis! Många sjöng säkert nationalsången till hans och Sveriges ära, men frågan är om de sjöng den korrekt.

Nationalsånger är ett intressant påfund. I en tid då globaliseringen tar fart samtidigt som nationalstater sluter sig är fenomenet aktuellare än på länge. Vid högtidliga tillfällen sjungs en sång som ska symbolisera landets själ eller vilja att vara unikt. Detta samtidigt som många länder blir allt mer likriktade i fråga om mångfald och kulturella yttringar. I framtiden kommer vi kanske inte längre att sjunga nationalsånger, utan enbart ha lokalpatriotiska inslag som fotbollsklubbarnas inmarschlåtar.
  
Må vara hur det vill med det. De flesta nationalsånger är pampiga och vackra, och Rysslands är i mina och de flestas öron obestridlig nummer ett, även om vår egen Du gamla Du fria inte ligger långt efter. En del sånger har på grund av historien bytt text medan andra har bevarat blodiga och icke politiskt korrekta verser och rader. Men oavsett vilken text som numera sjungs är det en text som i princip alla i landet kan. 

Eller?

Det finns nämligen ett land, enbart ett land vågar jag påstå, där en majoritet av befolkningen sjunger fel text. Detta trots att gemene man säkerligen har skrålat nationalsången minst en gång varje år under skoltiden och sedan kompletterat med diverse fotbollsmatcher, ishockeymatcher, nationaldagar och kungligheters bemärkelsedagar. Är det inte fasligt pinsamt?

Den svenska nationalsångens melodi kommer från en gammal folkvisa och textsattes 1844 av folkminnesforskaren Richard Dybeck. Den första versen handlar om att Sverige är tyst och fint med ett skimmer av sol, himmel och gröna ängar. Inte så dramatiskt och som vi alla vet en sanning i alla fall några månader om året.

Men sedan kommer vi till den andra versen. Här kommer nationalismen fram i all sin prakt. Sverige tronar på minnen från fornstora dagar, då Sverige krigade och plundrade sig genom Europa.

Och det är nu det blir pinsamt.

Den tredje raden lyder "Jag vet att Du är och Du blir vad Du var." Gissningsvis ville Dybeck med detta säga att Sverige minsann fortfarande var ett stort och mäktigt land (ett medvetet nationalromantiskt självbedrägeri), och att Sverige i framtiden skulle komma att bli lika stort och mäktigt som under "fornstora dagar", gissningsvis som i mitten på 1600-talet. Gott så. Men det är inte denna text som en majoritet av ölförfriskade fotbollssupportrar eller vurmande kungaförespråkare sjunger. De sjunger felaktigt "Jag vet att Du är och FÖRBLIR vad Du var." Alltså, "Jag vet att Sverige fortfarande är ett stort och mäktigt land (nja), och att Sverige alltid kommer att vara ett stort och mäktigt land." 

Även om både originalet och den felaktiga versionen förvirrar med komplicerade ordval och storhetsvansinne, borde vi väl oaktat den lilla betydelseskillnaden sjunga rätt?

Att de flesta svenskar sjunger fel text i sin egen nationalsång måste vara rätt unikt i världen. Så, nu inför sommarens fotbolls-EM är det dags att göra något åt saken. Till att börja med kan vi som faktiskt vet hur det ligger till börja föregå med gott exempel och sjunga rätt. Sedan kan vi hjälpas åt att sprida kunskapen till idrotts-Sverige.

För oavsett vad man tycker om nationalsånger som fenomen och om patriotism och nationalism, kommer Du gamla Du fria att vara den enda låt som under överskådlig framtid förenar alla oss som bor i landet Sverige. Och då ska vi väl baske mig inte sjunga fel text? 

Nu hjälps vi åt med detta, eller vad säger ni?
 
Ska vi låta texten till nationalsången förbli fel?

Eller ska vi låta den bli vad den en gång var?



PS. På bilden ser ni mig, Glenn Hysén och min vän Janne, under uppvärmningen inför Tyskland-Sverige den 16 oktober 2012. Förmodligen svensk fotbolls mest otroliga vändning någonsin. Jag vet inte om Glenn sjöng rätt text. Vi får fråga honom nästa gång vi ses. :-)

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-