YOU LIKE COMEDY FOR WHITE PEOPLE?

”You like comedy for white people?”
 
Jag stod mitt i vimlet på Times Square, och först trodde jag att jag hade hört fel, så jag sa: ”Excuse me?” Den vita New York-bon i keps, amerikansk stor t-shirt och moderiktiga jeans upprepade sin fråga. Det tog ett tag innan jag förstod att han menade allvar. Att jag, på grund av min hudfärg och denna ”grupptillhörighet”, förväntades ha en viss humor och därför var lämplig måltavla för hans arbetsgivare, en ”comedy club” någonstans på norra Manhattan. På andra sidan torget stod mannens svarta motsvarighet och krängde plåtar till en annan klubb. En klubb med ”svart” ståuppkomik för människor med detta hudpigment.
 
Denna upplevelse i praktisk identitetspolitik kändes som ett hårt slag i huvudet och som en tagg som etsade sig fast vid hjärtat. Jag har inte kunnat släppa det.
 
USA är så präglat av identitetspolitik och så uppdelat i etniska grupper att de själva inte verkar reflektera över att de genom dylika förehavanden cementerar, återskapar och pådyvlar en imaginär kollektivism. Att de genom detta göder rasism och intolerans.
 
I USA förväntas du ha vissa åsikter baserat på din etnicitet. Man för stora register över vilka som röstar på vilket parti baserat på hudfärg, sexuell läggning och ekonomiska förhållanden. Problemet ligger inte i att statistiken exempelvis visar att människor som går på ”welfare” i större utsträckning röstar på Demokraterna, problemet uppstår när den grupp som du anses tillhöra har förväntningar på att du ska ha vissa åsikter. Denna kollektiva åsikts-sordin är ett hot mot demokratin, och i förlängningen mot människans fria vilja.
 
Härom veckan gick S-ministern Aida Hadžialić ut och kritiserade vänsterns interna debatt om identitetspolitik. Aida Hadžialić kom från Bosnien som flykting och har upplevt att hon därför förväntas ha vissa åsikter som hon kanske inte har. Hon menar att debatten fokuserar på det som skiljer människor åt i stället för vad som förenar dem. Hon tycker att man ska fokusera på klassperspektivet i stället för på kulturella och etniska skillnader.
 
I denna analys går hon dock i sin egenkritiserade fälla. För vad är det som säger att en människa hyser vissa åsikter eller tankar bara för att hon är född i ett hem med mindre medel? Måste en unge född in i arbetarklassen få höra att den förväntas jobba på bruket och sympatisera med någon ideologi, enbart baserat på att personen i fråga råkade födas i en viss familj?
 
Men finns det då anledning att tala om ojämlikhet i Sverige i dag? Självklart. Men den beror inte på hudfärg eller annan ”grupptillhörighet”. Arbetslöshet har inte sin grund i människors etnicitet, utan i deras kompetens. En invandrare som har efterfrågad kompetens och som talar och skriver felfri svenska har inga problem på svensk arbetsmarknad. Det visar regeringens egen Långtidsutredning och även min egen erfarenhet. Det handlar inte om din hudfärg eller ”ras” på arbetsmarknaden. Om du har rätt kompetens och är flytande i svenska i tal och skrift får du jobb. Vänstern har alltså gått runt i ren villfarelse när det gäller detta. Segregationen i vårt land beror inte på rasism eller kulturella skillnader, den beror på olikheter i utbildning och olika kunskapsnivåer i svenska språket.
 
Att vissa människor tillskriver andra människor åsikter och tankar som de inte har är en form av mentalt övergrepp. Det kan upplevas mycket obehagligt för den som utsätts för det, men det används i hög grad eftersom det är så effektivt när det gäller svartmålning och skapande av ”fiender” i debatten.
 
Svensk vänster har gjort detta till en paradgren. Om man är vit, medelålders, heterosexuell man ”tycker man” vissa förutbestämda saker. Man tänker vissa saker och man gör vissa saker. Om man är svart och homosexuell ”tycker man” också vissa saker. Om man är pensionär eller invandrare förväntas man också ”tycka” vissa saker. Är det inte vedervärdigt?
 
Identitetspolitik kom förmodligen till stånd för att samhället faktiskt inte hade lagar som skyddade alla medborgare. Sett ur det perspektivet kan man förstå att USA är så fast i sitt grupptänkande, men här i Sverige har det inte gått i närheten av lika långt. Och vi måste nu ta kampen för att det inte ska gå över styr på samma sätt som i Staterna.
 
Lagar som tryggar alla människors lika värde och lagar mot diskriminering är på plats i dagens Sverige. Om vi vill se en framtid där en människa bedöms utifrån sitt inre och inte sitt yttre måste vi börja frångå vänsterns maniska vilja att dela upp människor i olika grupper. Vi måste ställa oss frågan om ”ras” är något som vi vill fokusera på eller komma bort från.
  
Vi måste sluta prata om svarta vs. vita. Vi måste sluta prata om arbetarungar vs. överklasskids. Vi måste sluta prata om män vs. kvinnor. Och vi måste sluta prata om invandrare vs. svenskar. Vi måste lägga allt fokus på att individen ska behandlas rätt och moraliskt, enligt våra gemensamma regler vilka stavas Sveriges Rikes Lag.
 
Det är det enda sättet att i framtiden få en värld där ingen behandlas orättvist på grund av sin etnicitet, hudfärg, kulturella bakgrund eller sitt kön.       
 
När jag ifrågasatte biljettförsäljaren på Times Square och sa att jag inte hade någon speciell humor på grund av att jag råkar vara vit, tittade han på mig som om jag var mycket dum eller okunnig och yttrade det engelska språkets fulaste bidrag till allmän slang på planeten. Han sa: ”Whatever, man.”
 
Nästa gång du hör någon förespråka utökad identitetspolitik i vårt land kan du alltid fråga vederbörande: "You like comedy for [personen i frågas hudfärg] people?"
 
Det ger dem förhoppningsvis en tankeställare.
 
 
 
Johannes Vivers

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-